Om ännu en tant

Det är någonting som går den här hösten. Farmödrar - och här en mormor - som knyter band till barnbarn. Fredrik Backmans "Min mormor hälsar och säger förlåt" är den senaste och garanterat inte den sista i raden av sådana generationsöverskridande romaner.
   Huvudpersoner är Elsa, sju år gammal och rätt störig. Eller hon uppfattas så eftersom hon inte är helt blåst i skallen och den gällande samhällsnormen är ju att sjuåringar ska vara det. Mormor är hennes bästa vän. Hennes enda, faktiskt. Mormor brukade vara ett geni och jobba som kirurg, men nu kör hon bil utan körkort och står på balkongen och skjuter på oanmälda besökare med paintballgevär.
   Folk säger att hon är annorlunda. Galen. Men mormor har ett hemligt språk och ett eget kungarike,  där är allt annorlunda. Det är dit mormor tar med Elsa när Elsas föräldrar skiljer sig och när Elsa blir slagen i skolan för att hon inte är som alla andra sjuåringar. Men en dag mormor en dag blir sjuk och får veta att hon är döende. Som ett sista äventyr ger hon Elsa en serie brev, där mormor ber sina grannar om ursäkt.
   De gör att Elsa får träffa en massa människor hon annars aldrig hade brytt sig om.Men det finns ett allvar på botten i romanen, en plädering för rätten att vara annorlunda och en berättelse om att man måste accepera döden.
    Många älskade romanen "En man som heter Ove", som var Backmans debut. Man blir inte besviken på uppföljaren heller.