Ingen bisak alls

    Lotte Möller kan man gott kalla trädgårdens "grand old lady" och hon har skrivit många viktiga och banbrytande böcker im trädgård och odlande, som "Trädgårdens natur" som jag läst flera gånger.
   Nu har hon gett sig in på ämnet bin och deras betydelse i boken "Bin och människor" som är helt nyutkommen.
    Här står relationen mellan människor och bin i centrum. Det blir en vindlande och stundtals stingslig resa från antiken till dagens biodlarvärld. Lotte Möller berättar vad man under historien ansett att vi människor kan lära av bina och skildrar bland annat den upphetsade debatten på 1700-talet om huruvida det är en drottning eller en kung som styr bisamhället. Hon beskriver livets gång i kupan och bland biodlare, bin i religion och revolution och den ädla konsten att känna skillnad på olika sorters honung. Vi får också följa grannkonflikter och bisvärmar som spårar ur.
    Med skarp blick för färgstarka karaktärer låter hon oss möta alltifrån en skjutglad kalifornisk biodlare, som rasar mot både mördarbin och bipolitik, till Rudolf Steiner och benediktinermunken Broder Adam - Buckfastbiets fader - som hamnar i konflikt med en ny abbot.
   Förhållandet mellan människa och natur löper som en röd tråd genom boken: hur det har sett ut genom historien, men också hur det tar sig uttryck idag, när den oroväckande bidöden gör binas framtid mycket
osäker. Vad händer då med oss?

Farliga gåtor i ruin

  Anna Jansson är nog den mest sympatiska av alla Sveriges deckardrottningar. Alltid har hon tid att fundera på den etiska sidan av de brott hon beskriver. Hennes förflutna inom sjukvården gör att hon beskriver människor som de, på riktigt, utan superhjältedrag. Har just börjat läsa hennes nyaste, "Ditt hjärta är mitt" men jag tänkte ta upp en av hennes tidigare böcker här, en som finns i pocket och som man hinner läsa innan litteraturdagarna börjar nästa helg. Anna Jansson är en av de gästande författarna i Mariehamn då.
   "När skönheten kom till Bro" är den trettonde boken i Janssons populära serie om Maria Wern.
Medeltidsveckan pågår i Visby. I Sankt Clemens ruin har ett hemligt teatersällskap intagit scenen nattetid. En dubbelgrav från 1100-talet , där en ung kvinna och en äldre man vilar, står i centrum. Paret har blivit brutalt mördade, nedhuggna i sömnen. Historien upprepar sig i teaterföreställningen. För att bli invigd måste Malva, sexton år, tillbringa natten i graven och sedan ta sig ut av egen kraft.
    Ledare för teatern är Botel, en osteologistuderande som blivit helt besatt av Malvas skönhet och av dubbelgravens gåta. För att avsluta sin D-uppsats måste han lösa mysteriet med vilka de var. Kvinnan ligger på den förnämsta platsen. De är fattigt klädda, men har båda blivit begravda som furstar. Spåren leder till Roskilde och sedan vidare till ett hemligt militärt arkiv på Gotland. Maria Wern blir uppsökt av Malvas far Mikael, som är orolig. Han berättar att hans hustru Blenda ligger i koma på ett vårdhem sen hon för ett år sedan blivit påkörd av ett rattfyllo.
   Ingen har sett Malva sen onsdagen då hon hälsade på sin mor på Katarinagården. Botel blir anklagad för att ha med Malvas försvinnande att göra. Den enda han egentligen känner på Gotland är moster Hedvig, men hon har
fullt upp med sin politiska karriär.

Många teaterspöken

 Författaren Amelie Ehrensvärd Cardell och fotografen Susanne Martinelle har besökt 13 teaterhus i olika delar av Sverige för att skriva boken "Mystik på svenska teatrar". Tidigare har de skrivit om mystik på olika slott.

   Depratat mystik och skrock med ett hundratal teaterarbetare, däribland några av våra mest kända skådespelare och artister, som Kjerstin Dellert, Michael Nyqvist, Anneli Alhanko och Robert Gustafsson. Det är samtal om märkliga skuggfigurer, obegriplig iskyla och röster ur tomma intet.Om hissar som stannar obegripligt och om någon som stiger in. Om den skräck som drabbar på vissa platser i operahuset i Stockholm och om två spöktanter på Lorenzbergsteatern i Göteborg. För att nämna några.

    Det kan vara att anrika gamla teaterhus med vindlande gångar och mörka prång är en perekt arbetsmiljö för spöken och mystik. Dessutom lever ju teatern på att skapa illusioner om verkligheten. Inte att undra på att många vittnar om oförklarliga upplevelser just på teatern.  

    Berättelserna varvas med teaterhistoria och vackra, stämningsfulla bilder. I boken ger dessutom en fysiker, en filosof, en läkare, en biskop och ett medium sin syn på ämnet som utmynnar i den eviga frågan: Är döden verkligen slutet, eller väntar något mer?

På tigerstigar

 Precis som den framgångsrika debutromanen "Innan floden tar oss" är Helena Thorfinns uppföljare "Den som går på tigerstigar" en tät berättelse där privatmoral och globala åtaganden inte alltid går hand i hand.
   Det har blivit dags för Sofia och Janne att återvända till Dhaka efter semestern i Sverige. Ett terrorattentat har under sommaren inträffat på ett av de ställen familjen brukar besöka och de kommer tillbaka till en förändrad och chockad stad. Sofia hoppas ändå att hennes arbete för jämställdhet och mänskliga rättigheter ska få fart, och lämnar lättad barnen och vardagen till en allt mer uttråkad Janne.
   Inte förrän hon blir fast med en amerikansk kollega, Collin, i det tigertäta träsket Sunderbans inser hon att hon är i fara - både politiskt och privat.
   Och så är det Mina som har flyttat hem till byn och fått en baby, och i hennes rum på Jannes och Sofias garagetak flyttar dansarna Dipita och Pinky in. Deras nattliga uppdrag på den närliggande militärförläggningen undgår helt svenskarna.
    Men när en container med tortyrutrustning dyker upp på fel plats är det Pinky som vet vilka val Sofia måste göra.

Ruskigt bra om svälten

Först kom kylan. Sedan värmen och torkan. Två år i rad slog skörden fel. Folk dog. Till en början barn och åldringar. Därefter även de starka. Det tredje året var alla visthusbodar tömda.
    Det handlar om nödåren 1867 - 69 i Magnus Västerbros bok "Svälten", en bok som med rätta fått många fina utmärkelser. Låt oss också säga att svälten drabbade även Finland dessa år men författaren har avgränsat ämnet till Sverige.
     Missväxten under åren 1867–69 är en av de värsta naturkatastroferna i Sveriges moderna historia, och dess effekter förstärktes av politiska felbeslut och misstag. Hungersnöden bidrog till stora sociala spänningar och blev startskottet för massemigrationen, främst till Nordamerika.
    Genom att skildra enskilda människors livsöden berättar Svälten en skakande historia om ett avlägset Sverige, men samtidigt ett som var här alldeles nyss. Den här boken har en urstark tidskänsla,med sina många ögonvittnesskildringar, lika förfärliga som fängslande. Man läser så att säga med händerna för ansiktet.
      Västerbro skildrar nyktert och skoningslöst hur svälten löser upp både människans och samhällets kropp. Den är väldokumenterad och författaren  vågar förklara och dra slutsatser.

Vilken nostalgitripp!

   Fotoboken "Mitt 60-tal" från Historiska Media - mitt fynd på årets bokrea - bjuder på härliga återblickar och skildrar det bästa och mesta av 60-talet.
   Det här är årtiondet då Sverige genomför omfattande moderniseringar i städerna och den tekniska utvecklingen blomstrar. Den amerikanska västernserien Bröderna Cartwright gör succé i tv-rutan, tonårspojkar låter håret växa och möblerna handlas på det första Ikea-varuhuset.
   Med Mitt 60-tal kan du (åter) uppleva en tid som framför allt var ungdomarnas och revoltens decennium. Varje kapitel bjuder på läsning om det aktuella årets viktigaste händelser inom till exempel form och design, samhälle och livsstil, musik och nöjesliv. Boken har en lekfull och tilltalande formgivning där bilderna ges stort utrymme. Mitt 60-tal berättar om många av dessa händelser i bilder och korta, informativa texter till båtnad för alla nostalgiskt lagda. Boken talade om för mig att jag mindes mycket mindre är jag trodde.
   Förlaget har också i samma serie gett ut "Mitt 50-tal" .

Lever på familjen

Efter ett uppslitande gräl med frun inser Alex Schulman att han bär på en stark vrede, ett odefinierbart mörker. Besatt av att ta reda på dess ursprung följer han ledtrådar som tar honom tillbaka till sommaren 1932 och vintern 1988, och de ödesdigra händelser som kom att förändra allt.
   Han härleder ilskan tillbaka till morfadern Sven Stolpe, en kolerisk och elak man som också led av dålig hälsa hela livet. Hans fru Karin hade ett kort förhållande med den unge mannen Olof Lagercrantz, någonting som Stolpe aldrig tillät sig eller andra att glömma eller förlåta.
   I boken "Bränn alla mina brev", som kallas roman, väver han samman tre perspektiv till en berättelse som överskrider både tid och rum. Med hjälp av autentiska brev och dagboksutdrag avtäcker han inte bara en kärlekshistoria, utan även dess tragiska konsekvenser. Det är en gripande och djupt personlig skildring av passion och svartsjuka, och hur ett möte i det förflutna kan skapa svallvågor över årtionden. Fast sonsonen har ändrat i kronologin och låter en bilolycka inträffa på ett sätt den inte gjorde i verkligheten.
  Alex Schulman har definitivt gjort det till "sin grej" att leva på familjens historia genom att skriva om den. Pappa och mamma har tidigare avhandlats och bu är det generationen före som granskas. Måste säga att jag känner mig lite kluven, de döda kan inte längre förklara sig och ge sin sida av saken, det blir tolkningar. Och när det gäller Sven Stolpe så är Alex lika skoningslös som morfadern var en gång. Ett släktdrag som går igen, det med? Om nu ilska kan gå i släkten.