Leva för att äta ?

Frågan om man ska äta för att leva eller leva för att äta är gamml. För Edward Blom är det ingen tvekan om vad som gäller. Livet är en fest och mat och dryck är det viktigaste. I fjol vann hans bok "Allting gott och alldeles för mycket" pris som  Årets Svenska Måltidslitteratur i kategorin "Årets överdådare". Boken tog silver i ”kokboks-VM”, World Gourmand Awards i Peking i år. 
   Nu har boken kommit ut i danskt band, behagligt blädderbar och med massor av matläsning. Och visst finns här recept för den som känner för att slå på stort och laga mat med massor av grädde och smör. Barocken måste vara den här kockens favoritepok. Ord som nyttigt tar han inte i sin mun.
  Genom program som Mellan skål och vägg och Edward Bloms gästabud har Blom blivit känd som en passionerad köksprofil med enorma kulturhistoriska kunskaper om det vi äter och dricker.
   Boken är en livsstilskokbok, både för gourmeter och gourmander. Men jag kan inte komma ifrån frågan att det känns aningen perverst att gå in för ätandet med sådan energi. Tack och lov så är vi människor olika.

En ung Erlendur

Böckerna om den isländske kriminalpolisen Erlendur Sveinsson har gett Arnaldur Indridason internationell stjärnstatus.På 2000-talet har tio av hans böcker kommit ut på svenska och han räknas till en av de bästa nordiska kriminalförfattarna.
    Prisbelönt och översatt till många språk återvänder Indridason nu till historiens början. I "Nätter i Reykjavik" är det är dags att möta Erlendur som nyutexaminerad och naiv polis.
    Erlendur Sveinsson har precis tagit sin polisexamen och jobbet i Reykjavik är tufft. Våld, brott och misär präglar numera hans vardag. Men han kan inte släppa ett ouppklarat dödsfall. En uteliggare han ofta stötte ihop med på nätterna har hittats drunknad i ett dike. Ingen tycks bry sig om vad som har hänt.Men den dödes syster vädjar till honom att ta reda på vad som hänt och jakten på sanningen om vad som hänt kommer att föra honom djupt in i Reykjaviks mörka undre värld.
   En mörk historia, lika mörk som den isländska natten. Men det är nog vad man väntar sig av den här författaren.

En drottning ur tiden

   Många deckarförfattre, i synnerhet i Sverige, hänger gärna på sig epitetet deckardrottning. Även om de knappast är på prinsessnivå.
   Men idag har den verkliga deckardrottningen, P D James dött i sitt hem i Oxford vid 94 års ålder och hon var verkligen drottningen.

  Hennes böcker om polisintendet Adam Dalgliesh är kult för många, tätvävda romaner där människor och miljöer skildras trovärdigt och där de blodiga brotten inte skildras med frossandets glädje. Balans och harmoni och en återhållen stil var viktiga för henne. Läs till exempel "Fyren" från 2005, där handlingen förlagts till ön Combe utanför Cornwalls kust, eller hennes självbiografi "Dags att bruka allvar" som kom 2000. Eller den existentiella romanen "Människors barn", en stark dystopisk roman utgiven 1993. Listan kan göras lång.
    Den som är intresserad av hennes förhållande till deckare kan läsa "Talking about Detective Fiction" där hon också berättar om sina förebilder.
  Finns det någo n som kan ta upp manteln då?
  Kanske Deborah Crombie, som också skriver återhållet och med fantastisk känsla för miljöer. Tyvätt finns hon inte översatt till svenska alls. Elle Anne Cleeves, henns svit om Shetland är mycket bra läsning.

En välmatad tidning

Måste slå ett slag för Språktidningens senaste nummer, november 14. Ett ovanligt välmatat nummer med många artiklar som intresserar mig.
   Här finns en högaktuell artikel om konflikten mellan det ukrainska och det ryska språket. En annan som handlar om nordiska ord i engelskan och arvet från vikingatiden.. Även om vikingarna var råbarkade och krigiska så har det inte legat dem till last. "Vikingen är en vilde som man älskar i Storbritannien" skriver Cecilia Christner Riad och önskar att svenskarna kunde ta efter det och bejaka vikingarnas krigarsidor - de var tots allt inga multikulturella myskillar.
  En intressant analys av Tomas Tranströmers dikt Nattboksblad görs av Anna Vogel och hon kommer ut med en bok om poetens metaforer på nyåret.
  Catharina Grünbaum reder ut skillnaderna mellan skum och skymning och översättaren Jan Stolpe skriver om hur varje ordval också är ett bortval.
  Massor av intressanta smånyheter dessutom och en del har jag sparat för senare läsning.

Svarta får blir grå?

 I "Skriver mig ut ur världen", som blev Birgitta Stenbergs sista bok, har hon samlat artiklar, noveller och dikter som hon publicerat i vitt skilda sammanhang eller som av olika skäl blivit liggande. De ämnen hon har valt är alltifrån den svenska synden, fiske och det älskade hemmet på ön Åstol till texter om skrivande och textens olika plan. Eller med hennes egna ord: "Det blev ett tufft jobb att gå igenom allt, välja och vraka, men jag hade otroligt kul under tiden eftersom jag själv glömt en del av allt jag skrivit. Jag hoppas ni som läsare får en lika rolig stund."
   Roligt hade jag när jag läste novellen "Några danssteg till Haffners ära" om en gammal kvinna som flyttat hem till Sverige. Novellen slutar med att hon konstaterar att ålder är ett sådant skydd. "Omvärlden tog tydligen för givet att mänsklighetens alla svarta får genast blev grå, bara för att de nådde pensionsåldern". Så är det inte med novellkvinnan. Och inte i verkliga livet heller.
    Boken blev den sista för författaren och hon var medveten om att tiden höll på att ta slut. Hon dog tidigt i höstas, skrev ut sig ur världen.

Brutalt rolig roman

 Caitlin Moran är älskad och fruktad för sina skoningslösa krönikor i brittiska tidningar och hon har även publicerats på svenska. Nu gör hon romandebut med "Konsten att skapa en tjej" om en tjej som nog går till historien för hon är både rolig och sorglig och välformulerad.
  Vi börjar året 1990. Johanna Morrigan, 14 år, har skämt ut sig så fullständigt på lokal-tv att hon beslutar sig för att det inte är någon idé att vara Johanna längre utan återskapar sig själv som Dolly Wilde, en snabbsnackande, hårdkrökande goth-hjältinna på heltid i Doc Martens kängor och trasiga strumpbyxor. Hon ska rädda sin fattiga familj genom att bli författare, så där som Jo i Unga kvinnor, eller systrarna Brontë, fast utan att behöva dö ung. 
    Vid 16 års ålder röker hon cigaretter, dricker sig full och jobbar för en musiktidning. Hon skriver pornografiska brev till rockstjärnor, har sex med alla sorters män och sågar band i recensioner på högst 600 ord. Men vad händer när Johanna inser att Dolly saknar något väldigt viktigt? Tänk om en låda full med skivor, en vägg full med posters och ett huvud fullt av pocketböcker inte räcker för att skapa en tjej. 
    Det här är  en uppväxtroman som ligger författaren nära. En rolig och hjärtskärande berättelse om böcker, ångest, popmusik, socialism, eyeliner och att vilja bli kysst  och förstås om att upptäcka, och uppfinna, sig själv.

Bok som tidskapsel

Filmaren och fotografen Lena Einhorn har publicerat sin "gamla påse med foton". Det gjorde hon 2008 i boken "Aterblick - Jerusalem, Kairo, Addis Abeba, Bombay" och till bilderna har hon skrivit text. Bilderna från 80-talet berättar om ett landskap, om människor och om upplevelser som nu bara finns i minnet och i det förgångna.Av en händelse blev jag nyfiken på boken som stått i min hylla länge.

Det finns något mycket förföriskt i de svartvita ögonblicksbilderna. Det känns som om författaren längtar också till ett förgånget Jerusalem där hon i sina berättelser kunde röra sig fritt och slå sig i samspråk med vem hon ville.Och visst reflekterar Einhorn över sin status som turist i Konungarnas dal.
   Men det lyfter också fram det problematiska med fotografens roll, för vem har rätt att avporträttera vem? Fotografen är alltid på den säkra sidan och behöver aldrig bli utlämnad till betraktande. Alla de människor som finns på bild i den här boken har naturligtvis förändrats. Det händer mycket på 25 år. Men ingen av personerna som kan betraktas har blivit tillfrågad om sitt deltagande och få presenteras med fullständigt namn.Det skapar en distans som inte bara hör samman med tiden.

  Man bjuds  in i minnenas värld och boken är en tidskapsel till 1970-tal eller tidigt 80-tal. Mycket har förändrats under tiden som gått men jag fängslas också av det tidlösa i berättelsen. Det känns berikande att ha fått bläddra i någons gamla resebilder