Svarta får blir grå?

 I "Skriver mig ut ur världen", som blev Birgitta Stenbergs sista bok, har hon samlat artiklar, noveller och dikter som hon publicerat i vitt skilda sammanhang eller som av olika skäl blivit liggande. De ämnen hon har valt är alltifrån den svenska synden, fiske och det älskade hemmet på ön Åstol till texter om skrivande och textens olika plan. Eller med hennes egna ord: "Det blev ett tufft jobb att gå igenom allt, välja och vraka, men jag hade otroligt kul under tiden eftersom jag själv glömt en del av allt jag skrivit. Jag hoppas ni som läsare får en lika rolig stund."
   Roligt hade jag när jag läste novellen "Några danssteg till Haffners ära" om en gammal kvinna som flyttat hem till Sverige. Novellen slutar med att hon konstaterar att ålder är ett sådant skydd. "Omvärlden tog tydligen för givet att mänsklighetens alla svarta får genast blev grå, bara för att de nådde pensionsåldern". Så är det inte med novellkvinnan. Och inte i verkliga livet heller.
    Boken blev den sista för författaren och hon var medveten om att tiden höll på att ta slut. Hon dog tidigt i höstas, skrev ut sig ur världen.