En kroppslig Knausgård

"Själens Amerika" är en sammanställning av Karl Ove Knausgårds viktigaste essäer och artiklar. Här skriver han om Thomas Wågströms och Francesca Woodmans fotokonst, om Anders Behring Breivik och attentatet i Oslo den 22 juli 2011, om att fjällvandra, om självporträttets konst, om Cindy Shermans fotografier, om smärta och smärtlöshet, om att översätta  Bibeln, om nåd, om Søren Kierkegaard, om föränderlighet och himmel, om ansikte och kropp.
   Texter utforskar sambandet mellan konsten och livet. Precis som i ”Min kamp” gäller det också hans egna yttersta, som i essän ”Den bruna svansen”. Den handlar om att bajsa. Det är en text man kan betrakta på många sätt; som ett pikant inslag i en textsamling, som en provokation eller som en pubertalt upptagenhet av den egna kroppen.
   Kanske bör man läser den som genuint typisk för Knausgård, som är en författare som utsätter sig i sitt skrivande. Boken inleds också kroppsligt med att författaren spyr. Han måste alltid riskera någonting, annars är det inte på riktigt. Det är som om en essäsamling om konst och litteratur inget är värd om inte också författaren själv avslöjar sig i sin största utsatthet. Man kan tycka att det råa inte hör hemma här. Ändå är det på något vis författarens signum. Att han skiter i vad man bör göra.