Verkligheten slår fantasin

"Den bästa sanna spionhistoria jag någonsin läst!" säger spionromanernas mästare John le Carrée om Ben Macintyres nya bok "Spion och förrädare - kalla krigets största spionhistoria".
    I centrum står överste Oleg Gordievskij, på toppen av sin karriär. 46 år gammal hade han blivit befordrad till drömpositionen på KGB:s Londonkontor och inbjuden till högkvarteret i Moskva för att formellt bli krönt som chef över hela KGB. När han anlände till Moskva vandrade Gordievskij självsäkert genom flygplatsens säkerhetskontroll.
   Inombords kände han dock en djup oro KGB-veteranen Gordievskij, Sovjetunionens trogne hemlige tjänare, var nämligen brittisk spion.
    Ben Macintyre beskriver i "Spion & förrädare" om det djärvaste kapitlet i spionagets historia. Det är en berättelse om svek, dubbelspel och dristighet som ändrade kalla krigets riktning för alltid.
Ben Macintyre är i grunden historiker men arbetar till vardags på The Times. Han har skrivit ett tiotals böcker om spionagets och kalla krigets historia. Bland dem om agenten ZigZag och om Kim Pilby. Hans nya bok är lysande och en nagelbitare av klass. Och det som skildras visar att verkligheten oftast överträffar dikten.

De möts vid en ek

   Sofia Lundbergs tredje roman "Och eken står där än" handlar om känslor och minnen, om skuld och förlåtelse som det brukar vara i Lundbergs romaner.
    Detta är en roman om saknad, skuld och stark vänskap och också om att hitta tillbaka till sig själv efter en destruktiv relation. För Esther har tappat fotfästet efter en svår skilsmässa och helgerna utan sonen Adrian är plågsamt ensamma.
    Varannan lördag promenerar hon till en gammal ek på en äng vid vattnet. En dag möter hon Rut där, en äldre dam med fantastisk förmåga att fokusera på det vackra i livet. Rut minns sin ungdom och Esther fascineras av hennes berättelser. En oväntad och stark vänskap utvecklas mellan de två kvinnorna.
    Men allt är inte som det verkar, vad är det för hemligheter som Rut döljer? Sökandet efter svar tar Esther till Comosjön i Italien där bilden av ett betydligt mer komplicerat livsöde växer fram.Precis som man vill att det ska vara i en roman. I verkliga livet är det mer alldagligt.

Skriver om sina romaner

I sin nya romanbiografi "Koral" nytolkar Suzanne Brøgger en ödesdiger kärleksrelation från sjuttiotalet i form av en sammanskrivning av de tidigare romanerna Crème Fraîche, Ja och Transparence, som utkom 1978, 1984 och 1993.
   Får man göra så då?
   Jo, det är klart. Författaren har rätt till sitt verk och kan tolka om det, även om det inte är vabligt. Men Suzanne B är inger särdeles vanlig författare heller. Och på sistone är det ju väldigt populärt att yngre författare omtolkar etablerade författare och gör dem till romanstoff. Så omtolkning liger i tiden.
  "Koral" handlar om uppväxten i Thailand,om franska älskare, ett experimenterande och destruktivt sexliv, frihetslängtan, livslust, desperation, förälskelse och ett sökande efter identitet.
   Eller med författarens egna ord: "Varför ville jag skriva om mina tidigare romaner? Svaret är enkelt. För att jag ville berätta att kvinnor blir sinnessjuka när de blir förälskade. Bli den du är heter det i ett gammalt visdomsord om hemligheten bakom all utveckling. Vägen går genom litteratur, kreativitet och - kärlek. Men man vet inte om det när det sker. Först efteråt förstår man vad allt gick ut på.
    Jag ödelägger mina böcker för att säga ja till livet om och om igen - och jag har återkomponerat min livshistoria i ett nytt ljus."

Ett osannolikt par

  Flitige poulärhistorikern Herman Lindqvist, som är gift med en polsk kvinna och numer bor i Warszawa, skriver om den osannlika historiska gemenskapen mellan Sverige och Polen. Hans 64:e bok heter "Sverige -Polen, tusen år av krig och kärlek" och för oss genom svensk-polsk turbulens fram till dagens moderna, men politiskt omstridda Polen.
     I tusen år har svenskar och polacker mötts i krig och kärlek, ändå är Polen ganska okänt för så många. Vi har haft polska drottningar och Polen en svensk kung, Johan III:s son Sigismund. Två gånger har svenska arméer plundrat och ödelagt vårt grannland. På 1500-talet sökte över 500 svenskar skydd i Polen undan Vasakungars ilska riktad mot katoliker och senare har tusentals polacker kommit till oss på flykt från förtryck, förföljelser och kommunism; flyktingar som berikat Sverige och satt avtryck i kultur och media.
   Polen är vårt nära grannland, ändå så långt borta för de flesta svenskar.Boken är på drygt 500 sidor och överdådigt illustrerad. Förhoppningsvis når den många läsare.

Håller måttet

Varje gång jag bestämmer mig för att läsa om en bok jag läst för länge sen blir jag orolig. Tänk om boken inte håller måttet? Tänk om jag minns fel eller om någonting förändrats sedan senaste läsning?
    När det gäller Harry Martinsons "Nässlorna blomma" behöver man inte vara orolig. Berättelsen om  sockenpojken Martin Tomasson och hans öden på de olika gårdar dit han ackorderas ut är precis så hjärtskärande som jag minns. Han förlorar i stort sett alla människor som betyder någonting för honom och hans ensamhet ter sig avgrundsdjup.
     Men mitt i en närmast ofattbar övergivenhet så besitter den lille pojken en övertygande envis och okuvlig överlevnadsvilja - en förmåga att trots allt söka det ljusa i tillvaron. Nässlorna blomma, som betraktas som Harry Martinsons mest betydande prosaverk, är än idag en ovanligt omskakande läsupplevelse. Och boken handlar egentligen om författaren som auktionerades bort som barn när familjen splittrades. Unna dig att läsa den, Martinson skriver en utsökt prosa om ett svårt ämne.

Osannolikt och sant

I " Tatueraren i Auschwitz", en roman som bygger på den sanna historien om Lale och Gita och deras kärlek som tillsammans med dem överlevde koncentrationslägret i Auschwitz. Ett mäktigt och stort ämne är det som Heather Morris valt.
   Lale Sokolov kommer till Auschwitz-Birkenau 1942. Han beordras att tatuera de medfångar som väljs ut för att de ska få ”leva”, det vill säga arbeta sig till döds i stället för att gasas ihjäl. Lale stålsätter sig och utför sin uppgift med mekanisk effektivitet, men en dag står en ung kvinna framför honom. Han blir blixtförälskad och bestämmer sig för att inte bara överleva lägret själv, utan se till att den unga kvinna han just ska tatuera också gör det. Hennes namn är Gita.
    Lale inser tidigt vilket öde han och de andra i lägret är på väg att möta, men han bestämmer sig ändå för att leva livet fullt ut och bevara sin värdighet. Den gnistan tänder han även hos Gita och en oförglömlig kärlekshistoria som övervinner koncentrationslägrets omänskliga förhållanden tar sin början. Det är så osannolikt så man nästan inte tror att det är sant.

Horace - den obekymrade?

I "De obekymrade" skriver Horace Engdahl återigen i det lilla formatet - 100 små sidor - sparsmakat och koncentrerat. Här finns betraktelser om livets villkor, kärleken och vår samtid, allt uttryckt med den skärpa och udd som blivit Engdahls signum.Det är en pamflett om det senaste årets kulturella skandaler kring akademien
, där författaren deltagit med liv och lust. Det som gått många debattörer förbi är Engdahls lust att ironisera och provocera, tar man allt han säger på allvar blir det inte så roligt, nej.
   "En författare vet ingenting om verkan av det han har skrivit, vilket är en av orsakerna till att han behöver läsare. Men liksom man inte kan undersöka en kropp utan att påverka den, inverkar läsningarna på texten och låser fast den med hjälp av fördomar, och därför blir författaren ändå lurad”, det är en av hans citatvänliga aforismer.
   I boken dyker författarens alter ego - Mahuro - upp. Inte för att allt han säger delas av författaren men tillsamans gör de vad de kan för att reta upp läsarna. Det som är lite synd är att Engdahl visar upp en intellektuell lättja, han ids inte föra sina resonemang vidare utan nöjer sig med snitsiga formuleringar. Det är synd för det finns många frågor som bord diskuteras på djupet. Men att vara obekymrad är en livshållning och man kan höra hur författaren förnöjt skrockar "alltid retar det nån" efter en vass formulering.