Horace - den obekymrade?

I "De obekymrade" skriver Horace Engdahl återigen i det lilla formatet - 100 små sidor - sparsmakat och koncentrerat. Här finns betraktelser om livets villkor, kärleken och vår samtid, allt uttryckt med den skärpa och udd som blivit Engdahls signum.Det är en pamflett om det senaste årets kulturella skandaler kring akademien
, där författaren deltagit med liv och lust. Det som gått många debattörer förbi är Engdahls lust att ironisera och provocera, tar man allt han säger på allvar blir det inte så roligt, nej.
   "En författare vet ingenting om verkan av det han har skrivit, vilket är en av orsakerna till att han behöver läsare. Men liksom man inte kan undersöka en kropp utan att påverka den, inverkar läsningarna på texten och låser fast den med hjälp av fördomar, och därför blir författaren ändå lurad”, det är en av hans citatvänliga aforismer.
   I boken dyker författarens alter ego - Mahuro - upp. Inte för att allt han säger delas av författaren men tillsamans gör de vad de kan för att reta upp läsarna. Det som är lite synd är att Engdahl visar upp en intellektuell lättja, han ids inte föra sina resonemang vidare utan nöjer sig med snitsiga formuleringar. Det är synd för det finns många frågor som bord diskuteras på djupet. Men att vara obekymrad är en livshållning och man kan höra hur författaren förnöjt skrockar "alltid retar det nån" efter en vass formulering.