På vårvintern gick en av de stora poeterna, Bo Carpelan, ur tiden. I fjol kom den diktsamling som blev hans sista ut. "Gramina" heter den och här återknyter Carpelan till klassiker som Horatius, Vergilius och Dante när han diktar om livets korthet och kärlekens storhet. Tematiskt påminner den om hans tidigare samling "Marginalia".
Formatet på dikterna är litet, orden noggrant avvägda. Alla ord som står här behövs, inget är onödigt.
Tänker ge er några smakprov ur samlingen.
Juli, och den törstande björken
![]()
fäller gyllene löv
under en darrande himmel.
Vara sig själv nog?
Och vem är denna "själv"
som ej presenterar sig?
Mätte noggrant ut allt,
sparade snålt,
unnade sig just intet,
kunde ej spara sitt liv.
fäller gyllene löv
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar