Kerstins mästerverk

 Kerstin Ekman skriver i nyutkomna "Gubbas hage" om det vilda i skog och ängsmark och om den artrikedom som nu hotas av utarmning och försvinnande. Hon läser och vandrar i landskap och litteratur och låter oss dela det hon sett, tänkt och lärt.
   Efter att under många år, tillsammans med maken, ha bott i nordligaste Sverige, beskriver hon här sin återkomst till en anspråkslös hage i Häverö, Roslagen. En hage som de nu också har lämnat, åldern tar ut sin rätt och de har flyttat till en villa.
  Men den här boken handlar om ett halvt tunnland hagmark och om alla ställen i omgivningarna där Ekman vandrat och ibland gått vilse. Hon har skrivit upp vad som har hänt och vilka växter och djur jag under årens lopp har sett, för minnet är flyktigt. De följeslagare hon haft med har varit många; de flesta är döda sedan länge - från Ovidius till Thoreau. De har lärt henne om allt om det som lever och växer här.
  Men boken är en sorgesång över maskinernas framfart i markerna. Hur människan tystar och skrämmer bort fåglar, insekter och smådjur med sitt buller. Och att just ingen tycks sakna det som försvunnit.Själv sörjer hon att åldern gjort hennes hörsel sämre och att dåliga knän inte längre bär henne på långa vandringar. Men man vänjer sig för att man måste, konstaterar hon.
   Helt klart är att Kerstin Ekman åstadkommit ett mästervärk som ska hålla minnet av Gubbas hage levande, länge. Och som kanske, kanske får en och annan att tänka efter om hur vi behandlar den natur vi säger oss älska.