Niklas Natt och Dags debutroman 1793 blev en succé. Trots det grymma innehållet och skildringen av den ofattbara misär som rådde i Stockholms slum under det sena 1700-talet. Visst, det är Bellmans stad, men de lukter som beskrivs på boksidorna kommer inte från den fina världen. Kommer ihåg vad man sagt om Voltaire, som levde under samma tid, att vi skulle nog kunna samtala med honom men vi skulle inte stå ut med lukten i hans rum.Nu är uppföljaren, som helt logiskt heter "1794" här och den avslutande delen får titeln 1795.
En mor sörjer sin dotter, som dräpts på sin bröllopsnatt. När ingen annan vill utreda dödsfallet frågar hon den ende som återstår, en enarmad palt som sörjer sin döde vän. På Danvikens hospital, i utkanten av Stockholm, sitter en ung ädling och våndas över det vidriga brott han anklagas för.
Vi får vi åter följa Mickel Cardell och Anna Stina Knapp och den myllrande och ruttnande värld som är deras, där vad lite som återstår av den gustavianska ärans prakt är statt i sönderfall.Gustaf III är död, hans son är omyndig och hans bror hertig Karl har överlåtit rikets styrande till Gustaf Reuterholm, som är en mörkrets man av oanat slag. Bland annat gjorde han något som dagens beslutsfattare inte vågar - han stängde Svenska Akademien.
Niklas Natt och Dag visar här att han är långtifrån färdig med sin brutala och nakna skildring av det sena 1700-talets mörkaste vrår. Vänta er inte rokokopasteller skildrade här! De är mycket långt borta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar