Saknar moralisk kompass

  I sin nya roman "När duvorna försvann" fortsätter Sofi Oksanen att borra i Estlands moderna historia. Den här kan ses som en fortsättning på "Utrensningen" och i den här romanen hamnar man i både 40-tal och 60-tal.
  I lördagens DN Intervjuas hon stort, hon har besökt Stocholm för att ta emot akademiens nordiska pris. Hon berättar att hon hade letat ett bra tag efter en lämplig huvudperson till sin roman, när hon av en slump hittade en förebild som passade till Edgar. Han skyr inga medel när det gäller att klara det egna skinnet. 
  Någon moralisk kompass håller han sig inte med, han samarbetar med dem som har makten. Han hyste också hyste en obegränsad beundran för sin tids stora celebriteter - flygare - och som själv ville bli det. Han spelade flygare, berättade historier om farliga situationer han hade upplevt under flygningar och talade om alla berömda passagerare han haft. Han lät fotografera sig som pilot.
   Men han flög aldrig. Han hade inte ens licens.
  Som vanligt har Oksanen metodiskt samlat material till romanen..Hon började med att se filmer med flyguppvisningar, lärde sig skjuta med  k-pist - jag vill veta hur det känns, säger hon - och tänkte på mannens fru, och deras äktenskap, som byggde på lögn.

Osympatisk liten roman

 Säg Pija Lindenbaum (bilden) och de flesta nickar igenkännande. Hennes barnböcker är många uppvuxna med. Nu debuterar hon som vuxenförfattare med kortromanen "Plats":
  Den handlar om en medelålders kvinna som håller på att bryta ihop. Hon är en alldeles vanlig kvinna med kontorsarbete och man och en vuxet son som har hamnat i ett tillstånd där allt börjar kännas främmande. Vardagliga möten och situationer känns konstiga och hotfulla. 
   Så en dag lämnar hon hem och arbete och barrikaderar sig i en sunkig, lånad lägenhet där hon skär av förbindelsen med omvärlden. Slänger mobiltelefon och dator.Och så skaffar hon en hund. Nu är det bara hon och hunden.
  Jag tycker det här är en osympatisk liten bok, inte minst för att kvinnan bara ser sig själv och inte vad som händer omkring henne. Och hunden hon skaffar, ja inte är det för att hon gillar hundar utan för att hon ska ha någon att dominera. Och hunden går det illa för, på alla sätt och vis. Tänker inte gå in på detaljer men jag har svårt för beskrivningarna här.
 Så, läs den här - om ni vill känna er inlåsta med en oförutsägbar kvinna.

Lena ville vara fri

Igår landade den första större biografin över Lena Nyman på mitt bord. Jag har bara bläddrat och läst här och där men det är nog en bok i min smak som Annika Persson skrivit. "jag vill ju vara fri" heter den.
   Lena Nyman är en av de största skådespelarna i sin generation inom teater och film.
   Hon nådde till och med internationell ryktbarhet i Nyfiken-filmerna, som exporterade "den svenska synden" i slutet av 60-talet. Och oj vad många elaka kommentarer hon fick höra för att hon visade sin högst normala bara rumpa på film! Sexism är inget nytt påfund, om nån trodde det.
  Titeln på boken är väl vald, Lena Nyman: hon gick alltid sin egen väg och följde sitt huvud och sin känsla för karaktärernas särart. Få har gjort så många olika roller som hon, men hon förblev sin egen, för hon ville ju vara fri. Fri att göra det hon trodde på, utan påtvingade gester och masker.
   Lena Nyman gick bort i februari 2011, 66 år gammal. Tack vare ett unikt och rikt källmaterial i form av efterlämnade brev, dagböcker, bilder och memoarutkast tecknar kulturjournalisten Annika Persson ett levande och personligt porträtt av denna sammansatta människa som levde med sina fel och brister men ändå vågade följa den egna inre rösten.

Åt skogen med skogen

 Maciej Zaremba, med rötter i Polen, är en av Sveriges främsta journalister. Han har blivit känd för sina djuplodande och engagerade artikelserier på vitt skiftande teman. Som skolan, mobbning i arbetslivet, sjukvården och polska rörmokare.
  I fjol tog han itu med den svenska skogen och artiklarna ges nu ut som bok med titeln "Skogen vi ärvde". Han konstaterar att svenskarna definierar sig som ett skogsfolk och "det susar av skog i många efternamn". Lindström, Björklund och Almqvist.
  Vi säger »vår skog« utan att äga den. Men har vi, alla vi som går i den, plockar bär i den, vilar i den, egentligen någon rätt till skogen? Striden om skogen tycks stå mellan dem som ser skogen som bara råvara och dem som vill rädda alla hotade lavar. Men finns det plats för skogen som kultur i den diskussionen? 
  Efter att ha läst boken inser man att svaret på frågan är nej. Myndigheterna jobbar aktivt med att hjälpa skogsbolagen att skörda skog. Snart finns inga orörda storskogar kvar. Landsbygdens miljöer har blivit underklass och snart finns bara industriskog kvar.
  Hur gick det så?
  Zaremba ger svaret - och vet att tåget har gått för skogen. Det är rent åt skogen med skogen.

En skitstöverl som skriver bra

 Louis-Ferdinand Célines roman "Resa till nattens ände" publice­rades första gången 1932 och möttes av chockerade kritiker. Nu finns boken i skicklig nyöversättning till svenska av Kristoffer Leandoer.
  Romanen är utan tvekan ett mästerverk och en udda fågel i fransk litteratur. Céline är en känd hatare, han hatar människors beteende och hatar sig själv för hatet. Bara när människan sover kan man stå ut med henne. Célinne tycker att det är rätt att vara feg, rätt att ljuga och rätt att smita.
  Gång på gång räddas huvudpersonen Bardamu från omöjliga situationer just för att han slingrar sig på ett samvetslöst sätt. Han kastas från första världs­krigets skyttegravar via franskkoloniala Afrika  till löpande bandets Amerika, för att till sist hamna i en tillvaro som läkare i en förort utanför Paris.
  Där han sitter och hatar allt, livet mest.
   Boken skulle vara omöjlig att läsa om det inte var för att Céline hela tiden bjuder in läsaren till ett språkligt fyrverkeri som gör att man läser vidare.
  De så kallat hårdkokta kan slänga sig i vägg i jämförelse med Céline.
  Men kan man faktiskt gilla Céline? Han var ju en skitstövel. Skrev antisemitisk propaganda på 30-talet. Efter kriget dömdes han till fängelse och  vanära för samarbete med tyskarna.
   Själv tror jag att han accepterade att livet var för j..ligt, det ingick i hans världsbild att det var så. Men visst ska man läsa romanen, en svartskimrande fransk pärla.

Bättre än sitt rykte

  Jag har just börjat läsa David Hipshons färska biografi över Richard III, en av historiens mest förtalade kungar. Inte minst på grund av Shakespeares drama som gör honom till den värsta och fulaste skurken på tronen. Puckelryggig och ondsint. Alldeles nyss har man kunnat identifiera de upphittade resterna av kungen och han ska snart få vila i en begravningskyrka.
  Hipshon betonar att det första man måste göra är att skilja åt den historiska personen och alla myter om honom. Gör man det så kastar Richard III nytt ljus över både Englands och kungamaktens utveckling under senmedeltid.
  Just det här med att demonisera personer som är döda fick man ett färskt exempel på igår när det meddelades att Margaret Thatcher dött.
  Naturligtvis kom det omedelbara kommentarer på det. Som "äntligen" och "ska pissa på hennes grav". Och det av sansade (?) nordiska debattörer som knappast har en relation till den avlidna, bara till myterna om henne.
  Och jag hoppas de tar sig i akt, de som gläds över andras död. Det ska man inte göra, både av mänsklig hänsyn och av allmänt folkvett. Och för att hämnden kan drabba det uppblåsta egot när man minst anar. Man behöver inte tro på det - men varje dag händer saker som ingen trott skulle hända...

Kärlek i skuggan av krig

  Alex Capus, bosatt i Schweiz men född i Normandie, är på kontinenten en välkänd författare men hos oss är han okänd. Romanen "Léon & Louise"är den första som översatts till svenska. Det är en kärlekshistoria som får mig att tänka på Truffauds film "Jules & Jim". Mellankrigstid. förlorade illusioner och krossad kärlek. Men ändå, under ruinerna finns det liv.
  Romanen börjar vid den franska Atlantkusten under första världskriget: två unga människor blir förälskade, men rycks ifrån varandra under ett våldsamt flygangrepp. Båda håller den andra för död. Léon gifter sig, och Louise, med sitt omättliga begär efter självständighet, går sin helt egna väg tills de av en ren tillfällighet möts igen i Métron, 1928 i Paris.
   Romanen tar slut i Paris 1986 då Léon begravs.  Capus berättar med lätthet om en kärlek i ett århundrade av krig. Detta par, Léon och Louise, trotsar alla konventioner genom att hålla fast vid sin kärlek och för ett egensinnigt, ibland rent komiskt, dubbelliv. En berättelse om en stor kärlek som trotsar alla odds. Den tar bara slut alltför fort, den här romanen på mindre än 300 sidor.
   Jag ska nog botanisera och se om man kan hitta fler romaner av Capus på andra språk.