Jag har just börjat läsa David Hipshons färska biografi över Richard III, en av historiens mest förtalade kungar. Inte minst på grund av Shakespeares drama som gör honom till den värsta och fulaste skurken på tronen. Puckelryggig och ondsint. Alldeles nyss har man kunnat identifiera de upphittade resterna av kungen och han ska snart få vila i en begravningskyrka.Hipshon betonar att det första man måste göra är att skilja åt den historiska personen och alla myter om honom. Gör man det så kastar Richard III nytt ljus över både Englands och kungamaktens utveckling under senmedeltid.
Just det här med att demonisera personer som är döda fick man ett färskt exempel på igår när det meddelades att Margaret Thatcher dött.
Naturligtvis kom det omedelbara kommentarer på det. Som "äntligen" och "ska pissa på hennes grav". Och det av sansade (?) nordiska debattörer som knappast har en relation till den avlidna, bara till myterna om henne.
Och jag hoppas de tar sig i akt, de som gläds över andras död. Det ska man inte göra, både av mänsklig hänsyn och av allmänt folkvett. Och för att hämnden kan drabba det uppblåsta egot när man minst anar. Man behöver inte tro på det - men varje dag händer saker som ingen trott skulle hända...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar