Louis-Ferdinand Célines roman "Resa till nattens ände" publicerades första gången 1932 och möttes av chockerade kritiker. Nu finns boken i skicklig nyöversättning till svenska av Kristoffer Leandoer.
Romanen är utan tvekan ett mästerverk och en udda fågel i fransk litteratur. Céline är en känd hatare, han hatar människors beteende och hatar sig själv för hatet. Bara när människan sover kan man stå ut med henne. Célinne tycker att det är rätt att vara feg, rätt att ljuga och rätt att smita.
Gång på gång räddas huvudpersonen Bardamu från omöjliga situationer just för att han slingrar sig på ett samvetslöst sätt. Han kastas från första världskrigets skyttegravar via
franskkoloniala Afrika till löpande bandets Amerika, för att till
sist hamna i en tillvaro som läkare i en förort utanför Paris.Där han sitter och hatar allt, livet mest.
Boken skulle vara omöjlig att läsa om det inte var för att Céline hela tiden bjuder in läsaren till ett språkligt fyrverkeri som gör att man läser vidare.
De så kallat hårdkokta kan slänga sig i vägg i jämförelse med Céline.
Men kan man faktiskt gilla Céline? Han var ju en skitstövel. Skrev antisemitisk propaganda på 30-talet. Efter kriget dömdes han till fängelse och vanära för samarbete med tyskarna.
Själv tror jag att han accepterade att livet var för j..ligt, det ingick i hans världsbild att det var så. Men visst ska man läsa romanen, en svartskimrande fransk pärla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar