Vad är verklighet?

   Varför dog Samuel?
   Det är frågan som utgör navet i Jonas Hassen Khemiris Augustbelönade roman "Allt jag inte minns".
   I ett snabbt tempo och med snabba växlingar mellan olika röster får läsaren möta personer i Samuels närhet, och genom deras minnen växer bilden - eller bilderna av Samuel fram.
   Samuel livsnjutaren som fyller på "erfarenhetsbanken", Samuel bästa vännen, Samuel den stora kärleken. Så finns här också mormodern, som Samuel behandlar med stor ömhet, men som oftast inte känner igen honom förrän han tar på sig sin morfars slitna pälsmössa. Hur ska vi veta vems version som är den rätta?
    Precis som i Khemiris tidigare romaner "Ett öga rött" och "Montecore. En unik tiger" leker författaren med förhållandet mellan fiktion och verklighet. Förutom att berättarperspektivet ständigt växlar dyker författaren - på typiskt postmodernt manér - också upp med sin egen röst i romanen och förhandlar med romanfigurerna om berättelsen.
    Förresten, hur kan man veta om den som kallas "författaren" i romanen  är en del av fiktionen eller om det är Khemiri själv? Är berättelsen om Samuel författarens sätt att bearbeta en verklig förlust ? Det är förvirrande men djuplodande, detta utforskande av vem som är "verklig" i en mångbottnad verklighet.
   Men årets bästa roman är Tom Malmquists "I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv". Och den var inte ens nominerad. Det säger någonting om priset kanske...

Detta är originalet

  Matnyttiga Språktidningens första nummer för i år är här.
   Förstås innehåller den nyordslistan för 2015, något som många andra tidningar snott, men det här är originalet. Intressant artikel om orden folkhem och välfärd och så får man lära sig att ordet "typ", som retar gallfeber på många, också används på samma vis i italienska och spanska. Och så noterar jag en insändare där en läsare tycker att tidningen blivit för svår och vill ha en mer lättläst variant.
   Nyordslistan har med nya ord, som rattsurfa, en farlig syssla vid bilkörning, och dumpstra, när man letar efter ätbar mat som andra slängt. Kan också användas om andra saker. Det är innovativa ord som behövs. Däremot tycker jag inte haffa och svischa är riktiga nyord. De finns ju redan men har getts annan innebörd.
    Dessutom funderar Martina Lowden kring ordet vi och kulturminister Alice Bah Kuhnke berättar om sin syn på dialekter och svordomar och skribenter får råd om bästa sättet att inleda ett mejl eller ett brev med hej.
    Som vanligt rymmer numret också åtta sidor Frågor & svar, spaningar, läsvärt, nytt om språk, korsord med mera. En bra start på det nya året alltså. I nästa nummer berättar författaren Klas Östergren om sitt sätt att skildra människor.

Mer från Backman-land

"Min mormor hälsar och säger förlåt" är ännu en ovanlig vardagssaga om dysfunktionella superhjältar. Med stor träffsäkerhet och mycket hjärta berättar Fredrik Backman, författaren till En man som heter Ove, om en mormors kompromisslösa kärlek till sitt barnbarn, om grannarna i ett hyreshus som alla på sitt sätt slåss för en av de viktigaste mänskliga rättigheter som finns.
Rätten att få vara annorlunda.
    Elsa är sju år gammal och rätt störig. Eller hon uppfattas i alla fall så eftersom hon inte är helt blåst i skallen och den gällande samhällsnormen är ju att sjuåringar ska vara det. Mormor, 77 år, är hennes bästa vän. Hennes enda, faktiskt, för i skolan är Elsa mobbad. Mormor brukade vara ett geni och jobba som kirurg, men nu kör hon bil utan körkort och skrämmer ordentliga grannar. Folk säger att hon är annorlunda. Galen.
    Men mormor har ett hemligt språk och ett eget kungarike, ”Miamas”, och där är allt annorlunda. Det är dit mormor tar med Elsa när Elsas föräldrar skiljer sig och när Elsa blir slagen i skolan för att hon inte är som alla andra sjuåringar. Miamas är deras frizon, tills mormor en dag dör av cancer.
   Som ett sista äventyr ger hon då Elsa en serie brev, där mormor ber sina grannar om ursäkt. De leder Elsa till en trappuppgång fylld av militanta bostadsrättsivrare, fanatiska kaffedrickare, kamphundar, monster, fyllon och helt vanliga kärringar.
    Men de blir också upptakten på en historia där ett barn försöker lära sig acceptera att alla man älskar ska dö, och där hon bit för bit får veta sanningen om både kungariket Miamas och sin mormor.
   Det för alla åldrar, mellan tio och hundra. Den är en roman om fantasins och berättandets kraft och kan säkert hjälpa dem som är "yttermed"  allt det välordnade.

Våldsamt självbelåten

   Den här kan du väl läsa sa en bekant och gav mig "Klara färdiga dö!" av Lars Forsberg. Det är den andra boken om den våldsamt självbelåtne kommissarie Torsten ”T-Rex” Rexelius. En hejdlös kriminalkomedi , men framför allt ett porträtt av en man som ständigt hittar nya sätt att tappa fotfästet.
   Eftersom jag är en ganska snäll människa bestämde jag mig för att ge boken en chans, och den
var inte så tokigt. Kommissarie Torsten ”T-Rex” Rexelius har alltid sett sig som den självklara vinnaren. Men plötsligt har det börjat blåsa på toppen. På jobbet är allting upp och ner. Polismyndigheten byggs om och inte ens Torsten sitter längre säkert. Saken blir inte bättre när han klampar rakt in i ett pågående brott och själv blir utpekad som gärningsman.
     Lika illa är det på hemmaplan där Torsten ständigt måste bevisa sin duglighet för sambon Ulla och hennes fina vänner. Dessutom har hans växande midjemått av någon anledning blivit ett samtalsämne. Lyckligtvis inträffar ett brutalt mord precis när Torsten som bäst behöver det. Äntligen får han demonstrera sin skicklighet och bevisa att han fortfarande är rätt man på rätt plats.
Dessvärre går ingenting som han tänkt sig och magen fortsätter växa.
   När Torsten inser att det är vinna eller försvinna som gäller gör han som han brukar: gasar istället för att bromsa. På köpet får läsarna ett och annat gott skratt.

Bara en miniatyr eller....

Brittiska debutanten  Jessie Burton [född 1982] har gjort enorm succé med romanen "Miniatyrmakaren" , som snabbt blivit 2000-talets bäst säljande brittiska debutroman.
   En höstdag 1686 knackar artonåriga Nella Oortman på dörren till ett stort hus i Amsterdams rikaste kvarter. Nella har kommit från landet för att börja sitt nya liv som hustru till den framgångsrike köpmannen Johannes Brandt, men möts i stället av hans bitska syster Marin. En kvinna som påminner om Mrs Danvers i klassikern "Rebecka". Först senare dyker Johannes upp - och ger henne en bröllopspresent utöver det vanliga: en exakt kopia av deras hem i form av ett kabinettskåp. Skåpet ska inredas av en gåtfull miniatyrmakare, vars pyttesmå skapelser visar sig spegla sina verkliga motsvarigheter på överraskande sätt.
    Nella blir till en början förbryllad av den slutna världen i hushållet Brandt, men i takt med att hon uppdagar dess hemligheter förstår hon vilka allvarliga faror som hotar dem alla. Håller miniatyrmakaren deras öde i sina händer? Och kommer hon i så fall att vara nyckeln till deras räddning eller orsaken till deras fall?
   Boken har fått en rad utmärkelser och jämförts med bland annat Donna Tartts Den hemliga historien och Tracey Chevaliers Flicka med pärlörhänge. Miniatyrmakaren kommer också att produceras som en påkostad dramaserie, men passa på och läs romanen. Den ger en underbar bild av holländskt 1600-tal.

Hästens grymma öde

Inget djur har betytt lika mycket för människans historia som hästen. Den har varit transportmedel, som stridsvagn och som statusobjekt. Från hästryggen kunde människan upptäcka världen, och lägga den under sig. Hästen var också en förutsättning för kriget - som mer än något annat haft inflytande på historiens utveckling.

   Anna Larsdotter är journalist med inriktning på historia. Efter att ha jobbat flera år på tidskriften Populär Historia, är hon nu frilansskribent. "Hästens tid - rid- och stridskonst under stormaktstiden" är hennes första bok. Den handlar i huvudsak om Sverige och koncentrerar sig på 1600-1700-talet, en tid då hästen var väldigt viktig. Utan den hade inte det svenska riket aldrig kunnat expandera så som det gjorde under 1600-talet. Men expansionen hade ett pris, för både människor och hästar. Under ett slag räknade man med att ungefär hälften av hästarna "gick åt", hästen blev en bruksvara.
    Tonvikten ligger på hästens dubbla funktion; som krigsmaskin och statussymbol. I centrum står Karl XI. Han levde större delen av sitt liv på hästryggen, byggde ett nytt kungligt stall, organiserade kavalleriet och såg till att det importerades vackra hästar att använda till avel. 

    Boken berättar också om hur man såg på hästens färger och utseende, varför dressyren var utformad som den var och om slutet på stormaktsepoken, då mycket av den svenska hästkulturen slogs i spillror. Karl XI:s son, med ordningsnummer XII, var en grym hästkarl. Han var en outtröttlig ryttare och otaliga hästar dog under ritterna. Han gillade att utsätta hästarna och sig själv för fara, red ner i öppna vakar och valde oländig terräng. 

    Det är en lärorik och grym bok som visar hur mänskliga överväganden påverkade djur och människor.

Vacker vinterfågelbok

 Under en av fjolårets sista skälvande dagar damp fågelkonstnären Lars Jonssons bok "Vinterfåglar" ner i brevlådan.  I text och otroligt detaljrika akvareller skildrar han fyrtio vanliga arter, alla i en personligt hållen stil. Även om man med boken givetvis lär sig identifiera fåglarna så handlar det i lika hög grad att berätta om dem på ett sätt där fältbestämning samsas med kulturhistoria och de personliga iakttagelserna.
  Det är en bok om våra vanligaste vinterfåglar, det vill säga de fåglar som finns i vår närhet under de kallare månaderna. Men det är på vintern som fåglarna blir mer synliga och söker sig närmare människor för att söka efter föda i våra trädgårdar. Arterna är få och låter sig beskådas på nära håll, gärna från köksfönstret eller från favoritfåtöljen vid brasan. Det handlar om uppkäftiga blåmesar och tjattrande pilfinkar, riviga nötväckor som sprätter fågelfrö omkring sig eller den alldagliga grönfinken som finns där men inte gör så stort väsen av sig. Alla de småfåglar som alla flyr fältet då en sparvhök drar igenom trädgården.
    Många är vi som matar fåglar på vintern, det är faktiskt en mer utbredd sysselsättning än vad man kanske i förstone tror. Uppskattningsvis är det en halv miljon svenska hushåll som på något sätt utfodrar fåglar under vinterhalvåret.
    Synd att boken inte hann ut till jul. Det hade varit en perfekt julklappsbok. Men det kommer ju fler jular...