Om ordens makt

Den 7 maj 2007 var Yrsa Stenius 62 år gammal.Väl etablerad som författare och journalist, disponerar fritt sin tid och har tänkt fortsätta med det så länge hälsan står henne bi.
   Då blir hon erbjuden det prestigefyllda arbetet som Allmänhetens Pressombudsman som granskar anmälningar om brott mot god publicistisk sed i pressen. Hon låter sig lockas - efter att ha hittat en pålitlig dagmatte åt sina älskade taxar - och livet tar en ny riktning.Framför henne ligger en stormig tid. Det svenska journalistsamfundet har mycket makt och hårda nypor.
  Yrsa Stenius var chefredaktör för Studentbladet 1968, redaktionssekreterare och chefredaktör för Arbetarbladet i Helsingfors 1969-79, kulturchef på Aftonbladet i Stockholm 1979-82 samt chefredaktör på samma tidning 1982-87. Därefter var hon i huvudsak fri skribent i tjugo år tills hon utsågs till Allmänhetens Pressombudsman (PO) 2007. Hon gick i pension 2011.
   I “Orden i min makt” berättar hon om vägen till den omtumlande finalen, börjande från det turbulenta 1960-talet och tiden som chefredaktör först på Studentbladet och senare på Arbetarbladet i Helsingfors, därefter som kulturchef och slutligen chefredaktör på den stora svenska kvällstidningen Aftonbladet.  Man får möta många kända personligheter på vägen, från Urho Kekkonen och Mauno Koivisto till Olof Palme, från P.O. Enquist och Claes Andersson till Ulf Sundqvist. Boken kan gott placeras i memoarfacket.
   Yrsa Stenius har bott i Sverige största delen av sitt yrkesliv men även kontinuerligt varit verksam som författare och debattör i Finland på båda de inhemska språken. I Sverige är hon känd för sitt karakteristiska “dubbelperspektiv” på händelser och skeenden i kultur och samhälle, frukten av hennes finska tillhörighet parad med en god förankring i svensk samtid. I boken om livet som journalist och opinionsbildare i broderländerna låter hon det dubbla perspektiv blomma ut för fullt.

Ta fram stickorna!

Precis lagom nu när höstmörkret sänker sig kommer nya stickböcker och nya garner. Frestad blir jag fast jag inte har tid just nu. Men det är rena terapin att bläddra i Johanna Wallins "Sticka nordiska mönster".
Nordiska stickmönster har varit omåttligt populära inom stickvärlden i många år, både i Norden och utomlands. I den här boken kopplas klassiska mönster till sitt ursprung och genom historiska föremål väcks traditionella tekniker och vackra motiv till liv. Det kan vara solhjulet från Gotland, Ölandsrosor eller norska selbymönster. Boken innehåller 15 mönster som anpassats för vantar, mössor och sockor med fantastiskt vackert och personligt resultat. Naturligtvis följer noggranna diagram och beskrivningar med varje projekt och i den omfattande introduktionen ges tips på garner, stickor och annan utrustning.
    Allt som allt innehåller boken 31 olika diagram och beskrivningar av projekt. Alla plagg är stickade för ändamålet och visas upp i vackra bilder. Läsaren får sig också några storslagna naturbilder att inspireras av, men även svar på frågor som: Hur färgades garnet förr? Vilket slags ull använde man? Hur kommer det sig att samma mönster återfinns båda på Island och på Gotland? Och tänk att stickningen tidigt blev ett sätt för kvinnor att tjäna egna pengar i takt med att ländernas soldater behövde värmande vantar, sockor och mössor i fält.
   Författaren har fått tillgång till Hermanna Stengårds samling på Gotland, ett mekka för alla stickfantaster. Andra stickade föremål kommer från Nordiska museet i Stockholm, Nationalmuseum i Finland och Folkemuseet i Norge. Det är med andra ord en riktig kulturskatt som beskrivs i boken och äntligen kan stickfantaster känna att de gör en insats för vårt kulturarv.

Farligt återseende

"Välkommen hem" är den femte delen i Ninni Schulmans serie om journalisten Magdalena Hansson och poliserna Petra Wilander och Christer Berglund, den här gången
på temat revansch och försoning.
   En sommardag får Magdalena Hansson en inbjudan till en återträff med sin högstadieklass. Tanken är att de ska sova i klassföreståndarens sommarstuga, precis som de gjorde en helg i nian. De ska äta och umgås och gå på spökvandring i skogen. Precis som då. Men Magdalena känner bara olust.
    De senaste veckorna har hon blivit utsatt för grovt näthat och hon skulle mycket hellre tillbringa helgen tillsammans med Petter, som äntligen är hemma från Norge där han numera jobbar. Men eftersom en av klasskamraterna idag är musiker och dokusåpakändis åker hon dit för att göra ett reportage till Värmlandsbladet.
    På festen faller alla tillbaka i gamla mönster. Allting spårar ur och Magdalena blir kvar mitt i kaoset. Sent på kvällen hittas en av klasskamraterna brutalt mördad. Dagen efter hittas ännu en person i klassen död på Hotell Monica.
    Tillvägagångssätten verkar helt olika, men det måste väl ändå vara samma gärningsman?Och motiv finns det gott om i skoltidens fasor och mobbning. Konstigt att inte fler mördas.

En melankolisk man

Melankolisk kärlek och svidande svek i en stark berättelse får man i Peter Sandströms nya roman "Laudatur", som till största delen utspelas i Åbo.
    Peter, författare i femtioårsåldern med en avslutad akadmisk karriär, sitter hemma i Åbo och väntar på sin fru Zebra. Också Zebra är i femtioårsåldern, akademiskt framgångsrik och gravid. Hon är nästan alltid borta på akademin, med vänner och har inte plats för håglöshet i sitt liv. Sina två tonårsbarn stöter Peter ibland ihop med på gatan.
   Ibland glider berättelsen över till sommaren 1988, när var Peter ung man i Nykarleby. Den sommaren fick han för första gången syn på sina föräldrar som vuxna, självständiga människor i ett komplicerat äktenskap. Varje morgon plockade far, som var trädgårdsmästare, en ros till mor och lämnade den flytande i en skål. Det var beviset på hans verbalt haltande kärlek.
    Någon ros i en skål har Peter aldrig åstadkommit. Så vad har han egentligen gjort med sitt liv och med andras - och vad har livet gjort med Peter? Och kan inte Zebra bara komma hem?
   I "Laudatur" förenas det realistiska med det absurda, det melankoliska med det humoristiska.Här återkommer Peter Sandström till teman som han behandlade i "Transparente blanche" från 2014: att vara vuxen med åldrande föräldrar, att stå ut med kärleken, och att leva som satellit fast i en kärnfamilj.Ibland skulle man som läsare vilja ge honom en knuff, så han tog sig före att göra någonting....

Den svåra rollen

  I en hotellbar i Stockholm sitter författaren Stefan Einhorn.
    Han har drabbats av skrivkramp, han vet inte vad hans nya bok ska handla om eller om han ens har någon mer bok inom sig. Av en slump börjar han prata med en man som slår sig ner vid hans bord. De hinner inte växla många ord förrän samtalet kommer in på Stefans pappa. Och mannen kommer med ett förslag: att boken ska handla om det som är mångas smärtpunkt – förhållandet till den egna pappan.
    Mötet blir en väg ut ur skrivkrampen, och inledningen på en vänskap. Det visar sig att mötet kanske inte var en slump ändå. Efterhand avslöjas saker som får Stefan att omvärdera allt det han dittills vetat om sin bakgrund.
  Nyutkomna  "Pappan" är en skönlitterär lek där det möjligen sanna blandas med det uppdiktade, fakta möter fantasi. En roman om den svåra relationen mellan en son och hans far, om vad man bör och inte bör berätta om dem som inte längre finns kvar. Stefan EWinhorn har sagt i intervjuer att han inte hade kunnat skriva boken medan fadern levde.
   I sin helhet är Pappan en både tänkvärd och underhållande bok som riktar ljuset mot vad föräldraskap är och vad det kunde vara."

Vem får läsa brev?

 

 Edith Södergran och Hagar Olsson hade mycket gemensamt: De var födda ungefär samtidigt, de var moderna nya kvinnor som talade flera språk och de var båda lidelsefullt intresserade av den litterära modernismen. Dessutom debuterade de samma år, 1916.

   Det fanns också mycket som skiljde dem åt: Edith var diktare, Hagar kritiker, Edith var sjuk, Hagar frisk, Hagar var yrkeskvinna och hade en stor vänkrets, Edith levde ensam med sin mor i Raivola. Om detta och mycket annat korresponderade de.Nu återutges Olssons bok "Ediths brev", en bok som gavs ut 1955. I förordet berättar Olsson om sin vånda att ge ut breven, de är ju skrivna utan tanke på publicering. "Allt är öppet, naket och helt utan diskretion. Tag det tillfälliga i dem för vad det är: den tunga vågens flyktiga, glittrande stänk över klippan", skriver hon.

   Breven kan läsas som en berättelse om hur två kvinnors djupa och kärleksfulla gemenskap föds, byggs upp och gradvis upplöses. I boken återges Edith Södergrans brev kommenterade av Hagar Olsson. Med ett modernt förord av författaren Karolina Ramqvist där man beskriver den här relationen som  "en Girl Crush på 1920-talet".

   Man får lov att medge att de två som det handlar om hade bättre språkkänsla än så.Och frågan om vewm som har "rätt" till privata brev, även om de används i forskningssyfte, den är inte besvarad än. Och många författare gör sig av med sina privata papper så att litteraturens likmaskar inte smaskar i sig dem.

Ett fint urval

   Ingela Strandberg är märkligt anonym, även bland lyrikälskare.
   Men hon debuterade för drygt 40 år sedan och har sedan dess gett ut en rad romaner och diktsamlingar, det är lyriken som är huvudspåret i hennes författarskap.
   För första gången publiceras en samlingsvolym med ett urval dikter - "Vid oro skog". Det är lyrik från en av de första diktsamlingarna Ett rum för natten från 1984, till den senaste Den Stora Tystnaden vid Sirius nos från 2014. Strandbergs tema är ofta naturen och den omvärld vi är satta att leva i. Vägar rullar ut sig som trasmattor, skogen står moltyst och inne i den pågår djurens gåtfulla liv.
    Man ska komma ihåg att Strandberg är en stor beundrare av naturfantasten Thoreau och har till ägnat honom en diktsamling. "Bäste herr Thoreau!" heter den.
   Om tranorna, de som förstör skörden för jordbrukare skriver hon:


Tranorna. Tranorna.
 Kommer med bud
från sin sida av kvällen:
Männisohökar på väg!
  
   Akademiledamot Göran Malmqvist har skrivit förord, och den amerikanske litteraturprofessorn Scott Minar, som har introducerat hennes dikter i USA, har skrivit efterord.