Vem får läsa brev?

 

 Edith Södergran och Hagar Olsson hade mycket gemensamt: De var födda ungefär samtidigt, de var moderna nya kvinnor som talade flera språk och de var båda lidelsefullt intresserade av den litterära modernismen. Dessutom debuterade de samma år, 1916.

   Det fanns också mycket som skiljde dem åt: Edith var diktare, Hagar kritiker, Edith var sjuk, Hagar frisk, Hagar var yrkeskvinna och hade en stor vänkrets, Edith levde ensam med sin mor i Raivola. Om detta och mycket annat korresponderade de.Nu återutges Olssons bok "Ediths brev", en bok som gavs ut 1955. I förordet berättar Olsson om sin vånda att ge ut breven, de är ju skrivna utan tanke på publicering. "Allt är öppet, naket och helt utan diskretion. Tag det tillfälliga i dem för vad det är: den tunga vågens flyktiga, glittrande stänk över klippan", skriver hon.

   Breven kan läsas som en berättelse om hur två kvinnors djupa och kärleksfulla gemenskap föds, byggs upp och gradvis upplöses. I boken återges Edith Södergrans brev kommenterade av Hagar Olsson. Med ett modernt förord av författaren Karolina Ramqvist där man beskriver den här relationen som  "en Girl Crush på 1920-talet".

   Man får lov att medge att de två som det handlar om hade bättre språkkänsla än så.Och frågan om vewm som har "rätt" till privata brev, även om de används i forskningssyfte, den är inte besvarad än. Och många författare gör sig av med sina privata papper så att litteraturens likmaskar inte smaskar i sig dem.