In bland ryggarna

 Det var 2008 som Sara Mannheimer debuterade med en liten men knökfull roman med titeln "Reglerna".

Nu har hennes andra roman kommit, "Handlingen", och den är också liten till formatet.

   Här handlar det om att komma sina bildningskomplex, den  överdrivna respekt för böcker.En stor del av berättarjagets liv ut på att erövra "Ryggarnas"/alltså böckernas) värld, något hon måste klara av bättre än de invigda vilka också råkar vara hennes närstående. Hon måste skrida till Handling!

   Man kan  skratta åt de vedermödor som uppstår när hon  går i bokstavlig närkamp med världslitteraturen och inte börjar hon med det lättaste heller. Men det kan också vara en berättelse om den självlärdes kamp för att erövra kunskapsvärlden för att kunna hävda sig på jämlik bas.

    En underliggande poetisk skildring av sorgen kring ett förlorat barn finns också här och i tomheten efter det som aldrig blev av försvinner gränserna mellan liv och dikt och jag tror att berättaren trots allt hittar fram till  litteraturens kraft. En modern bildningsroman utan tvivel.

En klassisk klassresa

Nu i helgen, när jag blivit klar med mitt måste-läsa-för- recension, ska jag sätta mig med Leif G W Perssons nyutkomna självbiografi, "Gustavs grabb".

   Jag har lite slött läst några recensioner på nätet, och de är inte speciellt positiva. Många kvinnor tycker illa om Leig GW och det avspeglas i recensionerna. Man tycker att han upplevt saker fel, att det är skumt att han inte gillade sin mamma med mer.

   Det får man förstås tycka men i en självbiografi är det ändå författarens åsikt som gäller, man kan inte säga att någon upplevt saker "fel". Det är förmätet.Som författaren skriver i inledningen så: " Är denna berättelse om min egen klassresa en roman om mitt liv och eftersom jag ännu en gång är fri att välja är det i vart fall ett sätt för mig att återförsäkra mig i min roll som författare, trots att det mesta som står här säkert är sant. Vad det nu spelar för roll, den här gången."

   Ska bli intressant att se hur denna 40-talist tacklar uppgiften.

Hon som emigrerade

I höst har Herta Müller debutbok från 1982 äntligen getts ut på svenska." Flackland" heter den och handlingen i berättelserna tilldrar sig i den tyskspråkiga enklaven Nitchidorf i Rumänien.

   Det här är den ocensurerade versionen som ges ut och i texten framträder en bild av uppgivenhet och tristess. Marken är så vattensjuk att till och med mullvadarna drunknar och boskapen dör. Det är inte alls någon munter historia men nog en nyttig påminnelse om vad som pågick bakom de putsade fasaderna i östdiktaturerna.

   1987 lämade hon detta och bosatte sig i Västberlin. Och jag skriver VÄSTberlin fast staden numer har sitt gamla namn - Berlin. Men för Herta Müller och många andra så var det definitivt till väst de flydde, öst hade de fått nog av för länge sen.

   Kolla in Annika Lyths fina svartvita omslag, hon har gjort alla Müller svenska omslag i den här strama svartvita formen.

Hon som exploderade

Siri Hustvedt, amerikansk författare med norska förfäder, är bra på att analysear känslor.

   Hennes senaste roman heter "Sommaren utan män" och här berättar hon med en god dos ilska och en hel del humor om vad som kan hända i ett 30-årigt äktenskap. När maken Boris meddelar att han behöver en "paus" och när Mia förstår att denna paus är en ung kvinna hamnar hon in i ett tillstånd som liknar vansinne, hon liksom exploderar.

    Men efter det tar hennes liv en ny inriktning, Mia upptäcker att hon inte är den första som drabbats av pausbehov och hon börjar göra andra saker. prata med kvinnor i olika åldrar och upptäcker saker om kvinnlig erotik som hon inte hade gjort utan "pausen".

   En del recensenter har kallat romanen banal - och kanske det. Men liver består av en rejäl dos banaliteter, så varför inte hantera dem?

Skogen som frihetsdröm

Johannes Ekman, journalist på Sveriges Radio, tar oss med på en resa till skogen i vårt inre i en bok som heter just "Skogen i vårt inre - utmark och frihetsdröm". Med skönlitteraturen som vägvisare fördjupar han ämnet skogen som inre upplevelse. Och skogen är mycket närvarande i nordisk litteratur, vi är "skogsmänniskor" på gott och ont. Allt från sagans och sägnens farliga skog till berättelser om hur skogsbolagen drar in och gör skogen till en råvara bland många.
    Historien om skogen är historien om den eviga spänning som följt mänskligheten mellan det vilda och det tama, mellan natur och kultur, mellan bygd och obygd, mellan det kontrollerat område och okontrollerad utmarken.
   Skogen står för skräck och frihet, yttersta fattigdom och slit och romantisk naturdröm. Och förstås, idag är skogens rum tillgängligt genom allemansrätten. Men vågar man sig långt in i storskogen så kan man möta uråldriga känslor och tankar.
   Skogen har kvar sin magi.

Språket anfaller!

För en som har språket som arbetsredskap är böcker om språkvård både till nytta och nöje. Så när språkvetaren Siv Strömquist ger ut en bok så läser man den. Strömquist har också en språkspalt i Svenska Dagbladet dit läsare kan höra av sig och det är frågor från de tio senaste åren till spalten som är basen för "Vart är vart på väg?"

   Fastän det "bara" handlar om tio år så har språket förvandlats en hel del. Som i fråga om vart. Numer är det vanligt att människor frågar : vart är du? eller: vart har du lagt glasögonen?

   Enligt de regler vi lärt oss är ju vart ett ort som pekar i riktning mot någonting. Vart ska du gå?

Så se upp med vart!
   Se också ut för versaler - stora bokstäver. De stoppar upp läsningen om de används i löpande förkortningar och funkar som ett rop.
   Spara också på utropstecknen! De är hojtande i skrift. Fast det vet inte insändarskribenter. En gång räknade jag till 43 utropsrtecken i en insändare. Ett riktigt primalskrik.

Teir väljer novellen

"Ett par månader innan jag oskyldigt greps för inbrott i Jörn Donners arbetsrum hade jag sagt upp mig från radion."

    Det är en  evighetsstuderande  som grundar The Jörn Donner Appreciation Society och låter besattheten av Donner ta över sitt liv.

    Och det är den första suveräna raden i den första novellen i Philip Teirs debutbok "Akta dig för att färdas alltför fort" som är nyutkommen och innehåller tolv noveller.

   Roligt är det att en debutant satsar på novellens form, det är inte längre så vanligt. De flesta fläskar till med en roman.

   Novellerna har vitt skilda teman men ofta handlar det om resor, i tid och rum och utgångspunkten är ofta Helsingfors. Eftersom jag just börjat läsa boken så tänker jag inte berätta mer, men det verkar vara uppfriskande läsning.

Kökssvenska - ja tack!

Idag kom Olle Bergmans lilla kluriga ordbok "Kulinariska ord". Jag har ju skrivit om hans tidigare bok, om miliäriska ord. Det är Historiska media som ger ut de här specialiserade ordhistorieböckerna.
   En del vet man förut men annat är nytt.Som gourmetsåsen béarnais som kommer från provinsen B´earn i Sydfrankrike, f ö Bernadottarnas hemtrakt. En annan fransk sås är vitsåsen béchamel. Bourbon däremot är amerikans whiskey som kommer från Bourbon County i Kentucky.
   Så där kan man hålla på länge om man vill, utöka sitt onödiga (?) vetande.
   Bäst jag slutar innan jag blir hungrig och sugen på allt från a till ö här i boken.
 Det skulle inte vara nyttigt.

En fjäril i koppel

En roman om flickan Shirin i Teheran och om hur det är att leva i en brytningstid.

Mullornas revolution ändrade livet för kvinnorna, allt blev mycket mer komplicerat.Och Shirin sitter där och lyssnar och lär när de äldre kvinnorna pratar.

   Författaren Zinat Pirzadeh är persisk-svensk invandrare. Hon är komiker men nu också förattare. Att hon skriver om egna erfarenheter och om ett då som förefaller avlägset är klart. Hon berättar bra och målar med bred pensel upp en bild av livet som var både lått och svårt att leva.

   Men tångsäktenskapen som var så vanliga finns ännu och en del av intäkterna från boken går till en kampanj mot tvångsäktenskap.

   Man kan läsa boken som en roman med exotiska och lockande inslag. Men man kan också läsa den som ett reportage inifrån en värld av tystnad och dolda koder.

Del två av Wallin

Jo minsann, nog märker man att det är höst. Det är inte bara regnet som står som spön i backen. Varje dag sköljer det in nya böcker och lägger sig tillrätta på skribordet med uppmaningen: Läs mig, nu!

   En av de tjockare volymerna denna höst är den ålandsfödde orientalisten G A Wallin - Al Wadi -samlade skrifter där del 2 just kom. 460 sidor med Wallins anteckningar återgivna med noter och kommentare. Det är ett hästjobb Kaj Öhrnberg och Patricia Berg gör med utgivningen för Svenska litteratursällskapets del..
   Höstens del handlar om Wallin i Egypten 1843 -44. När han bodde i Alexandria uppträdde han som europé men när han steg på båten till Kairo blev han arab.

   Han kunde ju språket och han var till det yttre tillräckligt mörk (se poträttet målat av R W Ekman) för att smälta in i miljön och han skriver flitigt om allt han ser, om seder och bruk, människor och möten. Men jag har mycket kvar på den här boken, hoppas jag blir färdig till jul.

   Idag fich jag två åländska romaner och de måste förstås läsas med förtur.

En massa tvålänningar

Hur är det att flytta från Finland till "mellanmjölkens land" -Sverige.

Om det berättar elva finlandssvenskar i nyutgivna antologin "Så bra svenska du talar!" med Lelitha Verghese Gyllingberg som redaktör.

Här berättar Heidi Avellan, Mats Fors, Fred Forsell, Johanna Koljonen, Mark Levengood, Birgitta Mattsson, Jan Mosander, Ulrika Nielsen, Janina Orlov, Bengt Packalén, Yrsa Stenius, Lars Sund, Lelitha Verghese Gyllingberg, och Robert Åsbacka. om hur det är att leva i Sverige.
   Skribenterna är drabbade, förälskade och stundvis förvånade, de blir dyrkade som Mumintroll eller får komplimanger för sin goda svenska, men många påpekar att de "bryter på finska". De är invandrare, men har språkligt flyttat hem. Ibland behövs en lite ironisk distans, men oftare handlar det om beundran.
   Men boken handlar också om landet de lämnade men som alltid är närvarande som klangbotten. Att bo utomlands stärker identiteten och gör att man ser klarare på det gamla hemlandet.
   Jag har läst hälften av inläggen här, i min egen ordning, och tycker nog att det är en bok att rekommendera.
   Eftersom antologier är extremt populära så har Söderströms förlag också gett ut en antologi om hur det är att flytta andra vägen, från Sverige till Finland. Den heter "Enkel biljett?" men den har jag bara bläddrat i - jag återkommer.

Havet i september

Johan Bargum är småprosans mästare, antingen det gäller noveller eller som här, en kortroman. "Seglats i september" är nyutkommen och handlar, som titeln antyder, om årets sista seglats.

   Men mer handlar den nog om de hemligheter seglarna har med sig, vad var det som hände och varför?

De små frågorna kan också vara livsfrågor, omöjliga att komma undan.

   På sin sparsmakade prosa undersöker Bargum vad som rör sig på grumligt vatten i människor och om hemligheter som kabnske mår bäst av att inte avslöjas.

    Att "berätta" mer om handlingens trådar skulle vara att förstöra läsnöjet.

   Jag tänkte ibland på Inger Alfvéns klassiker "s/y Glädjen", även den en seglarroman men ack så mycket mångordigare.

Omdefiniera Marilyn?

En av vår tids stora myter är den om Marilyn Monroe, död sedan 50 år. Vacker, charmig, sexig och åtråvärd - ja hon har oftast definierats av män, denna superblondin som verkade vara mångas dröm.

   Nu ger man ut en bok med fragent av texter hon skrivit själv under 20 år. Det är dagböcker, dikter och andra textutkast. Texter som visar att hon var en tänkande och kännande människa och en god iakttagare. Och tänk, hon läste till och med böcker! Det finns det bildbevis på.

   Visst är boken "Marilyn Monroe Fragment" intressant, inte minst för bildmmaterialets skull. Men man ska komma ihåg att det är männen som sett henne som vamp och dum sexsymbol. Man har inte kunnat tänka sig att hon var mer än ytan, den man såg på film.

   Därför blir det smått komiskt när två manliga redaktörer slår in öppna dörrar och pekar med hela handen: se, hon var en komplicerad människa också!
   Klart hon var. Fast de flesta låtit bli att se det. Det finns inte plats för mer än en uppfattning i taget. Ska vi nu se Marilyn som en diktare i vardande bara....

Om djurens namn

   Nästan varje husdjur har ett namn och varje namn har sin historia.

Så naturligtvis kan man skrive en bok som "Våra fyrfota vänner har också namn" som Marianne Blomqvist gjort och SFV (Svenska folkskolans vänner) har gett ut.

  Det är en rolig och kulturhistoriskt intressant bok om namn förr och nu på kor, hästar, hundar och katter. Och visst går det mode i djurnamn. ingen döper idag hunden till Karo eller Trofast.

Här finns exempel på djur med kulturell anknytning, som hunden Aida med operaälskande matte. Eller katter som Madicken och Tjorven, här kan man nog spåra inflytande från barn.

   För alla som letar efter namn till husdjur är boken en guldgruva. Åtminstone får man veta vilka namn som "upptagna". Ett bra tips: använd dialekten för att få originella namn.

   Hunden här på bild är Hubbe, ett namn som var helt självklart och som bäraren lystrar till.

Yllepromenader kanske

2009 kom  första bok Sticka småvarmt. Nu är det dags för tvåan, "Sticka mera småvarmt" och den har en rolig underrubrik: Yllepromenader bland trottoarkanter och skogsdungar.

   Det handlar om drygt 60 beskrivningar på mössor, vantar och halsdukar plus pulsvärmare och annat smått och varmt. Inspiration hittar författaren i naturen. Höstlöv, fiskben och snäckskal plus flugsvamp.

   Måste säga att jag blev riktigt sugen på den fina röd-vita flugsvampsmössan - den är snygg. Många skulle säkert säga att den passar en vasstungad kritiker fast jag vet inte. Så dödligt giftig är jag nog inte.
   Men det är en jättebra inspirationsbok om man vill ge bort värmande julklappar. Och inget slår en gåva som är unik och handgjord.
   Och ja, jag har insett att hösten är här. Tidigt mörknade kvälla och en syrlig doft i näsan när man går i skogen. Men varje årstid har ju sitt behag, hösten är kravlös. bara att bo in sig om man vill.

Tillbaks till 70-talet

En del går på pilgrimsvandring till Compostella, andra går tillbaka i sitt eget liv. Till den gruppen hör Karin Thunberg.

   Tidigare har hon skrivit om sin mamma och hennes mentala ohälsa som man inte kunde prata om. Nu går hon tillbaka i sitt eget liv i boken "En dag ska jag ta mig någon annanstans". Till de unga åren i Malmö och det första äktenskapet. En konventionell tillvaro med Hyland i tv och husmanskost på bordet. Utan minsta revolutionära drag.Boken slutar med att karin sätter sig på tåget till Stockholm.

   I fjol reste författaren bokstavligt talat tillbaka till sitt 70-tal för att upptäcka att det mesta var förlorat. Bara ibland får hon skymtar av sitt unga jag och minns hur det var - minnesskärvor gömmer sig överallt.

   För läsare ur samma generation kommer man att höra instämmande "visst, så var det" medan yngre läsare misstroget skakar på huvudet. Utan att inse att år 2011 kommer att vara hopplöst passé år 2032.
   Så vi som gillar Thunbergs lätt mollstämda ton och goda iakttagelseförmåga, vi njuter.

Taube & Argentina

   Året var 1910.

   Evert Taube hade precis fyllt tjugo när han kom till Argentina och skulle bli kvar där i fem år.
   Den här perioden kom att betyda mycket för hans personliga utveckling. Han tog verkligen chansen att lära sig. Runtom i Argentina arbetade han bland annat som illustratör, flasksköljare, mätningsman, kanalgrävare, förman, ridande ordonnans, spårvagnskonduktör och fruktodlare.
   Lika mycket betydde de här åren för hans framtida karriär, som författare, konstnär och musikant. Ur sina minnen från Argentina öste han rikligt i över femtio år.

   Om Taube och Argentina handlar Göran Gynnes nyutkomna bok - "Du furste av det väldiga Pampas". Författaren är ordförande i Taube-sällskapet och han har rest i Taubes fotspår i Argentina. Boken bilder är dels gamla bilder från Taubes tid där, teckningar och så nytagna bilder från de omskrivna miljöerna.

   En stor och vacker blädderbok, jo då, men också en bok som fördjupar bilden av Taube.

Nya Läckberg

Halvvägs igenom Camilla Läckbergs nyaste bok "Änglamakerskan" så måste jag säga att den griper tag i läsaren. Glidningarna mellan ett historiskt då och händelser i nuet griper in i varandra och författaren har gjort bra research - precis som Erica Falk i böckerna.

   Här handlar det om ett ungt par som kommer till ett skärgårdshus som de ska rusta upp. Med i bagaget har de tragiska minnen och det visar sig snart att någon vill det unga paret illa. Ett försvinnande från  huset 40 år bakåt i tiden spökar också i handlingen, ingen i Fjällbacka har glömt. Frågan är hur mycket de minns...

   Jag tycker att det är orättvist med den elaka tonen mot Läckberg. Hon är ambitiös och noggrann och skapar bra intriger. Varför då ständigt upprepa elakheten att hon "skriver som Nicke Lilltroll talar" - för det gör hon inte.

   Jag minns nämligen Nicke som en barndomens radioupplevelse.

   En god portion avundsjuka finns nog inblandad i kritiken. Framgång retar många, tyvärr.

Pengars makt

Den här hösten talar alla om pengar, om börser som dyker och om orolig räntemarknad. Klart är att pengar påverkar oss, antingen vi har för mycket eller för lite av varan.
    En som har ett bra grepp på ämnet pengar är Nina Jansdotter. I boken "Ta makten över dina pengar" skriver hon rakt på sak om hur man kan hantera pengar. Dålig ekonomi är inte bara någonting man "får", ofta har man själv målat in sig i ett dåligt hörn.

   Hon hjälper oss att identifiera vilken typ av "pengamänska" man är, mer Spara eller mer Slösa, och förklarar hur pengarnas psykologi fungerar, varför vi hett längtar efter saker vi inte har råd med eller kanske inte ens behöver.

   Det härär en nyttig bok som borde sättas i händerna på unga människor som snart ska flytta hemifrån. Att ge sina barn hjälp till en sund ekonomi - det kan vara guld värt.

Ett annat krig

   Stina Katchadourian var bara två år gammal när vinterkriget bröt ut i november 1939. Hennes far blev inkallad medan den övriga familjen flydde bombardemangen av Helsingfors till släktingar i Vasa, och vidare till den lilla byn Petsmo i Österbotten. Ytterligare två krig och ett antal evakueringar senare hittar sig den åttaåriga Stina mitt i en flyktingström som under ett pågående Lapplandskrig söker skydd i Sverige.   

   Det har skrivits mycket om de krig Finland blev indraget i mellan åren 1939 och 1945. I Stina Katchadourians memoarbok  "Lappkungens dotter" ligger fokus på det minst kända av dessa, Lapplandskriget, som skildras genom en vanlig helsingforsisk familjs erfarenheter. Boken bygger på hennes föräldrars rika brevväxling från krigsåren. Boken är en bearbetning av boken The Lapp King’s Daughter som utkom i USA 2010 eftersom författaren är bosatt i Kalifornien.
   Jag tycker att det behöver sägas om och om igen: krig är aldrig en lösning.
Idag, då medierna varit fulla av minnesprogram om 11 september, är det lika klaret som för 60 år sedan: krig och våld är alltid en dålig lösning.

Alla Europas kungligheter

Precis nyutkommen på svenska är engelsmannen Peter Conradis  "Kungligt". Om ni tycker att namnet låter bekant så har ni rätt, Conradi var en av medförfattarna till manuet för fjolårets succéfilm, "The King's Speech"
    Tio av Europas moderna och välmående länder har statsöverhuvuden med kungligt blod i ådrorna. Hur kommer det sig att vi fortfarande håller fast vid monarkins uråldriga statsskick? Varför har dessa tio släkter, som ännu regerar enbart på grund av födslorätt, inte för länge sedan svepts bort från tronen och ersatts av folkvalda ledare?
   Kring de frågorna bygger Conradi boken  samtidigt som han berättar om de kungligas historiska bakgrund och nuvarande liv; om deras alltmer försvagade makt; om utbildning, arbete och ekonomi, om hemligheter man helst velat bevara och om relationerna till massmedia. Bilden är delvis en annan än den vi brukar se, Conradi beskriver Europas kungligheter som vanliga människor med en mycket speciell - i vissa fall oönskad - uppgift i livet. Här ges en inblick i finansieringen av deras liv, hur en vanlig dag på jobbet ter sig, om överblivna syskons och makars lott och mycket annat.
   Det är en bok som kan läsas av historiskt intresse eller av ren nyfikenhet, det är en bok som funkarsom uppslagsverk. Materialet är rykande färskt och omfattar även 2010.
   Förstås är det här en önskebok att stoppa i julklappssäcken om mottagaren är rojalistisk av sig. Kom att tänka på att det bara är tre månader drygt till jul.

Från den stora murens tid

Det finns en urgammal myt i Kina om hur fickan Meng Jiangnu grät vid den stora kinesiska muren så att den rasade.

   Med utgångspunkt i den betättelsen skriver Su Tong sin roman "Binu och den stora muren". En vacker och sorglig historia om kärlek och trofasthet utgiven i Bonniers mytserie. I samma serie har Penelopiaden, som jag skrev om tidigare i veckan, getts ut.
   Författaren kallar myter för "ett svävande stycke verklighet", en träffande beskrivning.
   En dag försvinner Qiliang från en kinesisk by och Binu, hans käresta, får höra att han blivit borttransporterad till en avlägsen plats för att tvingas att arbeta i ett projekt med en skrämmande ambition och storlek, den stora muren. Binu kan inte acceptera detta utan ger sig iväg för att finna honom, trots att hon inte förstår vad  resan kommer att innebära för henne.
   Jag tycker mycket om den här romanen, inte minst för att den ger inblickar i en helt annorlunda och på ytan obegriplig kultur. Läs den när ni tröttnat på alla angloamerikanska berättelser.

En annan från antiken

Av en ren händelse blir det en annan kvinna från antiken som presenteras idag - Kleopatra. Det är amerikanskan Stacy Schiff som skrivit "Kleopatra - ett liv" som just kommit på svenska och den är fruktansvärt välskriven och stimulerande att läsa. Säger jag efter 100 sidor.

    Det Schiff skrapar fram är bilden av en stark kvinna som kombinerade intellekt och sexighet, och som styrde ett väl fungerande och upprorsfritt Egypten i tjugotvå år. Och hon gjorde detta samtidigt som man i  romarriket behandlade kvinnor som barn. Kleopatra var uppvuxen med uppfattningen att man inte behöver kriga för att skapa sig ett rike - man kunde ju  istället kan köpa det.

   Men frågorna hopar sig kring denna drottning,Egyptens sista Farao. Var hon den vackraste  varelse som skådats? Eller var hon den  rikaste, slugaste, mest välutbildade av kvinnor?
   Någonting mycket speciellt var det med henne eftersom hon fängslar människor än idag. Men inledningen, där Schiff analyserar Kleopatrabilden från antiken till nu - den är mycket lärorik läsning måste jag säga.

Penelopes version

De flesta vet på ett unegfär vad Odysséen handlar om, den månföslage Odyssus som var på hemväg i tio år. Och under tiden väntade habs hustru Penelope på ön Ithaka, trakasserad av ett antal friare som alla ville gifta sig med henne och roffa åt sig makten över ön. Sonen Telemachos skulle man ta livet av.

    Den suveräna kanadensiska författaren Margaret Atwood har gjort en egensinnig omdiktning av Odysséen, "Penelopiaden" heter den och kom ut 2005. Berättarrösten är Penelopes, men från dödsriket. Och här gör hon upp med mycket, den egna fega snällheten, oskicket att hålla käften, att vara till lags. Men det är det slut med nu.

   Med de 12 döda tjänsteflickornas hjälp berättas här en annan historia, grymmare, sjaskigare och mer sannolik. Och vad var det för idé att hänga de tolv flickorna som våldtagis av friarna? Hade inte de straffats tillräckligt ändå?

   Det är en omtumlande läsupplevelse, att se en berättelse smulas sönder och rekonstrueras.

  Skickligt. Oerhört skickligt!

  Jag säger bara: Nobelpriset till Atwood!

Om det obegripliga

Det blir en amerikansk bok till här. Joyce Carol Oates "Änkans bok", drygt 500 passionerade sidor om hur man hanterar det ohanterliga.

   Författarens man läggs in på sjukhus med vad man tror är en lunginflamation, men inom en vecka är han död. Ett besked som författaren inte är förberedd på och som får hela hennes verklighet att rämna.

   Om detta och hur man överlever det första året som änka handlar boken och Oates, som ständigt nämns i Nobelprissammanhang, har skrivit en av sina starkaste böcker. Är man det minsta intresserad av hur verklighet kan beskrivas så ska man läsa den här boken.

   Det är en märklig bok så sett att den är skriven så nära inpå sorgen. Men det förefaller som om Oates kan utvinna litteratur ur allt, liv och litteratur är bara olika sidor av samma mynt.

Clintan i helfigur

   Nu har han fått sin första biografi på svenska Clint Eastwood .
Mannen. Myten. Ikonen. Varumärket. Älskad och hatad som få. Kallad både fascist och politiskt korrekt liberal (!). Clint Eastwood lämnar ingen oberörd.
    I den första svenska biografin skärskådas en av Hollywoods längsta och mest framgångsrika karriärer både framför och bakom kameran av filmvetaren Michael Tapper.
   Han menar att oavsett om man ser honom som stor konstnär eller som dussinskådis så är Clint Eastwood ett globalt kulturfenomen att ta på allvar.
   Clintan är bit amerikansk historia. Hans släkt har anor tillbaka till 1600-talets USA och den hörde till pionjärerna som sökte sig västerut. Hans liv är en klassisk framgångssaga från födseln 1930 i ett enkelt hem i Oakland till att bli en av Hollywoods mest säljande stjärnor och viktigaste regissörer.
   Boken är på drygt 100 sidor och innehåller en förteckning över alla Clintans filmer, förstås.

Om vackra prästgårdar

Martin Giertz, humanistisk forskare och lärare, har ägnat några år av sitt liv åt att utforska svenska pråstgårdar. Under de senaste två åren rest runt och fotograferat ett 50-tal prästgårdsmiljöer i hela landet och intervjuat många nyblivna prästgårdsägare.

   Resultatet presenteras i den väluillustrerade boken "Svenska prästgårdar".Här ges för första gången en bred kulturhistorisk skildring av den svenska prästgårdens historia och här beskrivs byggnader, byggstilar och inte minst trädgårdar. Det var ofta från prästgårdarna som prydnadsväxter spreds till "vanligt folk" via sticklingar.

     Med sitt rymliga men inte alltför stora hus i en vacker trädgård motsvarar prästgården  för många det ideala hemmet. Många av gårdarna har fått nya ägare när präster, bland annat på grund av oförmånlig beskattning, flyttat bort. Så det finns hopp för prästgårdarna även om bandet till församlingen bryts.

  Någon borde också skriva om de åländska prästgårdarnas historia - för den är intressant.

Tuff som fan...

"Det är svårt att bli klok på människan Vivica Bandler, hon låter sig inte placeras i ett fyrkantigt fack. Hon är kontraster och inre konflikter; intensivt sensuell och skygg för beröring, tuff som fan och ohyggligt sårbar."

    Så skriver författaren och teatermannen Bengt Ahlfors i förordet till en nyutkommen bok om Vivica Bandler (1917 - 2004) "Människan Vivica Bandler - 82 skisser till ett porträtt". Boken får inte recenseras förrän 15 september, men jag har läst den klar.

   Det är en helt klart läsvärd bok om agronomen och ägaren till Saaris gård som kom att leva sitt yrkesliv på teatern - fast utbildad regissör var hon inte. Hon ledde teatrar i Helsingfor, Oslo och Stockholm och genomförde tuffa projekt, med ibland fula knep. Hon hade ambitionen att bli författare men annat kom i vägen.

   Hon var öppet lesbisk i en tid som kriminaliserade homosexualitet och det var på grund av Vivica som Tove Jansson bröt förlovningen med ålänningen Atos Wirtanen. Så nog finns det mycket i dessa skisser.Det är som en skiss över hela 1900-talet.
    Hennes spända förhållande till fadern är svårt att förstå sig på, de försonades aldrig. Fast de är begravda i samma grav, Vivica och hennes föräldrar.

Återanvända sagor

   Ja, allt går ju att återanvända, även klassiska sagor.

   Det är vad Erik Bergstrom gjort när han tecknat nya versioner av sagorna i "Bröderna Gryms sagor".

   Och visst ska man kunna skoja med gamla godingar men jag gillar inte riktigt boken. Det har liksom blivit tecknad splatterfilm med avrivna huvuden och blod som stänker.

    Kanske en yngre generation tycker det här är roligt men jag tycker att man lurar läsarna med att använda ordet saga här. Det ger ju en vink om att det ska finnas någon form av sensmoral i berättelsen, kanske rentav ett lyckligt slut.

   Det gör det inte här. Så vill ni ha en sagolik bok är detta inget alternativ.

Passion för Kina

Engelsmannen Simon Winchester har en förmåga att nosa upp udda människor och att berätta om dem.
   I "Mannen som älskade Kina" skriver han om Joseph Needham från Cambridge som, via sin kinesiska älskarinna, blev passionerat intresserad av landet
   Han kom till Kina första gången 1943, då på uppdrag av den brittiska regeringen. Han var övertygad om att det var kineserna som långt före resten av världen kommit på några av mänsklighetens största uppfinningar. Som brobyggande, tryckkonsten, kompassen och krutet.

   Men Kina befann sig just då på botten. Landet var styckat och plundrat av kolonialmakter, överfallet  av det japanska imperiet och utarmat av inbördeskrig. Att Needham just då började undersöka Kinas förflutna gick  på tvärs mot den rådande andan.

    Men Needham var van att gå mot strömmen. Det hette om honom att han var excentrisk, det yttrade sig bland annat i vurm för nudism och för radikal socialism(!).
   Jag tycker det här är en oerhört spännande bok. Dels berättelsen om Needham, men det finns bra förteckningar över Kinas stater och perioder och över alla kinesiska uppfinningar.
   Jag blir imponerad, som Needham.