Jag skrev det ju tidigare, det är som om mamma-böckerna bara drösar ner över mig. Nu sitter jag med Doris Dahlins "Till mamma på mors dag" som handlar om hur mammor och döttrar dansar en evighetsdans, fast på så olika vis.
Här är dottern Reseda, och månaden innan hennes mamma skulle fylla åttiofyra år dog hon mycket plötsligt. Och nu står dottern där med hennes lägenhet full med porslinsfigurer, buckliga kastruller och lappade men rena kläder. Än en gång är hon städerskans dotter, det hon en gång var.
Fast Reseda har lyckats med sin klassresan. Hon är nu läkarhustru och ekonomichef. Men när hennes mamma dör faller hennes liv samman. Alla gamla minnen kommer tillbaka, allt hon har varit med om, och allt hon har sett.
Elisabet, som växte upp i samma småstad som Reseda, flyttade till Stockholm. Hennes mor är inte död, men har blivit som ett barn igen. Och som ett barn säger hon det som inte får sägas,det som har förtigits i alla år. Då brister det för Elisabet och fastän hon är psykolog kan hon inte hjälpa sig själv.
Det här är en roman om kvinnor av min generation som är lätta att känna igen. Engagerande och vital, läs den!
Fast Reseda har lyckats med sin klassresan. Hon är nu läkarhustru och ekonomichef. Men när hennes mamma dör faller hennes liv samman. Alla gamla minnen kommer tillbaka, allt hon har varit med om, och allt hon har sett.
Elisabet, som växte upp i samma småstad som Reseda, flyttade till Stockholm. Hennes mor är inte död, men har blivit som ett barn igen. Och som ett barn säger hon det som inte får sägas,det som har förtigits i alla år. Då brister det för Elisabet och fastän hon är psykolog kan hon inte hjälpa sig själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar