Stig Ahlgren var en av 1900-talets främsta svenska skriftställare,
journalist och kritiker, inflytelserik och hänsynslös. Idag är han bortglömd, som så många av 1900-talets stora. Han var verksam inom den
socialdemokratiska pressen fram till 1946 då han köptes över av Bonniers
till Veckojournalen, och förlorade sin auktoritet över en natt.
Oupplösligt förenad med Ahlgren var Birgit Tengroth, skådespelaren och
författaren som en kort tid var hans maka men även därefter levde med
honom fram till sin död. Om detta par har litteraturvetaren Ulrika Milles skrivit dubbelbiografin "Ensamvargar", som också är en sorgesång över tidens flykt.”Ensamvargar” är en fyllig skildring av Stig Ahlgrens liv och verk, men också om hur obarmhärtiga kulturkretsarna är när de bestämt sig för att frysa ut någon. Man kan dra en parallell till Katarina Frostenson idag.
Ahlgren sökte under förnedrande former arbetet som
kulturchef på Dagens Nyheter men förbigås av Olof Lagercrantz. Han
stänger in sig på sitt redaktörsrum på Vecko-Journalen och gör sig
omöjlig med giftiga rader som de skrivna vid Ingrid Bergmans besök i
Stockholm 1955: ”Hon reser omkring och visas för pengar. Förevisare är
Roberto Rossellini, med vilken hon har tre barn och en Rolls-Royce. Med
konst har detta kringkuskande sällskap föga eller intet att skaffa.”
Skickligare
kan man inte skriva sig ut ur den litterära gemenskapen. Stig Ahlgren
medverkar i fortsättningen sporadiskt i Svenska Dagbladet, vårdar den
svårt cancersjuka Birgit Tengroth, som han återupptagit kontakten med,
och dör 1996, ensam och alkoholiserad. Begravningen sker i det tysta,
utan minsta hälsning från de medieföretag han förgyllt. Inte ens en
blomma.
Det man kan lära sig av Milles gripande
bok är att berömmelsen är flyktig och förrädisk och
att ironin alltid måste innehålla ett mått av värme för att inte bli livsfientlig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar