Alltid denne Strindberg

 August Strindberg, alltid denne orosande som dyker upp överallt. Idag hoppade han på mig när jag dammade hyllan med svensk litteratur. På bokstaven E, i Per Olov Enqvists bok Strindberg. Där kan man läsa hans pjäs om Strindberg och hans pjäs om Strindbergs första fru, Siri von Essen och essän "Målet mot Fröken Julie".
   Det är den sistnämnda texten jag läst om idag och den sätter in pjäset i sitt sammanhang. Den skrevs sommaren 1888 på den förfallna herrgården Skovlyst, där Strindberg med familj bodde. Det var ingen lycklig sommar, han skrev Fröken Julie och annat och han våldtog en ung "tattarflicka", det sistnämnda brukar förnekas av Strindbergbeundrare.
   Ett generellt problem med Strindberg är vad som var liv eller dikt, och vad som döljer sig bakom Strindbergs olika ansikten. I hög grad sammanflöt liv och dikt hos honom, och det har alltid skapat problem för dem som velat tolka hans texter. Somliga säger: läs enbart hans texter. Andra har hävdat att han iscensatte sitt liv, inklusive katastrofer, för att få material att skapa sin konst. Det är säkert att hårddra saken men ett uttryck för den förvirring som gärna drabbat den som velat tolka relationen mellan Strindbergs liv och dikt.
  Enqvists text är intressant, han har läst det mesta av Strindberg och satt upp Fröken Julie i Köpenhamn. En pjäs som enligt Enqvist har teaterhistoriens sämsta slut och som har ett efterord som osar av dyrkan av övermänniskan. Riktigt intressant läsning, för den jäkla Strindberg kommer man inte undan.

Vinner på omläsning

Kjell Westö är en mästerlig skildrare av efterkrigstidens Helsingfors och dess framväxande förorter. Hans senaste roman, Hägring 38" har hyllats över hela Norden.
    Så här på självständighetsdagens kväll vill jag ändå lyfta fram Finlandiabelönade "Där vi en gång gått" från 2006 som skildrar Helsingfors från sekelskiftet 1900 fram till 1940-talet. Det är en stad i oro, och med ständig växtvärk. Gaslyktorna byts ut mot elektriska, i takt med levnadsstandarden stiger behovet av underhållning och nöjen. Snart kommer den första jazzorkestern från Amerika och trots att det är förbudstid hittas alltid en kanna te med stärkande innehåll. 
   Men de hårda tiderna har lämnat sina spår i människorna. Inbördeskriget upphör inte 1918 utan pågår länge till, för en del tar det aldrig slut. Westös skildring av övergreppen under kriget och upprensningsaktionerna efteråt är både kuslig och upprörande.
  Det här är en kollektivroman och i centrum står en grupp människor vars livstrådar växer in i och ifrån varandra. Flera är från den finlandssvenska medelklassen, andra har enklare bakgrund och några är bra mycket rikare. Westö väver samman enskilda livsöden och större samhällsmönster på ett sätt som är så övertygande att man känner pulsen som om den var ens egen. Samma stämning finns i "Hägring 38".
  Där vi en gång gått kan man tillgodogöra sig oavsett hur djup ens historiekunskap är. Den historiska kunskapen smygs in obemärkt eller öppnar nya perspektiv på händelserna helt beroende på läsarens beläsenhet och begåvning.
  En utmärkt historisk roman som bara blir bättre vid omläsning.

Nordligaste Shetland

Del sex av Ann Cleeves serie med Shetlandsöarna som skådeplats har kommit, hittills bara på engelska. "Thin Air" heter den och handlingen börjar på nordligaste ön Unst, dit fyra engelsmän kommer för att vara med om en väns traditionella bröllop. De tycker att det hela är pittoreskt och att det ska bli någonting att berätta om hemma i London.
   Det är midsommartid och nätterna är osannolikt ljusa, även det en exotism att samla på. Men natten efter bröllopsfesten försvinner en av kvinnorna spårläst, den vackar och utmanande Eleanor ser ut att ha försvunnit rakt ut i luften. Senare hittas hon död vid en ödslig strand.
     Fallet kopliceras av berättelser om gengångare, en drunknad flicka sägs visa sig och Elaenor hade varit helt uppslukad av historien och ville göra ett tv-programm om det. Mystiken tätnar allt eftersom Jimmy Perez utreder fallet och han är övertygad om att det som hänt har djupa rötter i det förgångna.
  Cleeves beskriver med skarp blick hur engelsmännen och "infödingarna" på Unst ser på varandra med misstänksamhet. De må vara människor allihop men de är definitivt olika.
  Vill man läsa mer om författaren kan man besöka hemsidan: www.anncleeves.com
PS: Det är defintivt värt besväret att läsa på originalspråk, jag gör det ofta.

Äreräddar 1970-talet

Att "stå i bredd" kallade Märta Tikkanen 70-talsfeminismens dröm om jämlika kärleksförhållanden. Det feministiska 1970-talets tro på männens förmåga att våga stå i bredd med sina kvinnor skapade förutsättningarna för ett sannfärdigt samtal på lika villkor.
  "Stå i bredd" är också titeln på Ebba Witt-Brattströms nya bok där hon vill återupprätta kvinnolitteraturen från 70-talet. För när 70-talet klingade ut kom den könspolitiska dimensionen, som kännetecknat tidens litteratur, i vanrykte. Litteraturhistoriens dom blev hård, i bästa fall generaliserande men oftast direkt orättfärdig och hävdade att 70-talet var ideologiskt korrekt med "bekännande" kvinnor och flata män, och därför föga litterärt givande. 80-talet blev litteraturteoretikernas och männens decennium med postmodernismen och förakt för berättelsen. Vilka bataljer Ebba måtte ha haft med sin ex-man, Horace Engdahl, som hörde till dem som kritiserade 70-talet! Ekon av det finns kvar i boken.
   Witt-Brattström visar att decenniet var både livaktigt och litterärt innovativt. Upp på scenen kliver vardagskvinnan som vill vara hjältinna i sitt eget liv, men där anas också en ny manstyp som drömmer om befrielse från könskriget. Kvinnohistoria, sexuella tabun, flicksocialisering, manskris, mor-dotter­dynamiken, depressiv feminism, slaget om moderskapet och andra centrala teman kännetecknar perioden.
  Boken är tematiskt upplagd, personligt skriven litteraturhistoria som återupprättar och omtolkar 70-talet. Inte för att man behöver hålla med om alla resonemang men det är uppiggande och lite nostalgisk läsning.

En urstark debut

 Det blir mycket franskt just nu men jag bara måste tipsa om Alexis Ragougneaus debutdeckare "Madonnan i Notre-Dame" som nu finns på svenska. Författaren har tidigare skrivit för teatern och det märks i de skickliga scenväxlingarna. Han har tidigare jobbat i den parisiska katedral där boken utspelar sig.
    Det är dagen efter det årliga firandet av Jungfru Maria i Notre-Dame hittas en ung kvinna, helt klädd i vitt, sittande död på en av kyrkans bänkar. Den unga åklagaren Claire Kauffman leder utredningen, och utredaren är "Paris sämsta polis", lat och full av fördomar. Han vill att alla misstankar pekar mot en religiös ung man som kallas den blonda ängeln.
   Men en av Notre-Dames präster anar att den unge mannen är ett villospår, och påbörjar en privat utredning inom kyrkans väggar. En utredning som för honom in på farliga vägar.
   Genom målande miljöbeskrivningar av den gotiska katedralen blir Notre-Dame till en egen karaktär i denna väl genomarbetade debut. Mellan stenväggarna vävs intrigen tät kring den brokiga skara som besöker kyrkan. Alla är misstänkta: präster som städare, turister och parisbor, liksom de hemlösa som huserar i katedralens skuggor.
   Så här tycker jag att deckare ska skrivas, med personer som är trovärdiga och sannolika.

Lek med identiteter

   På svenska kom "De dunkla butikernas gata" ut 1980 för första gången och nu när Patrick Modiano tilldelats Nobelpriset ger Norstedts ut romanen igen.
   Den här berättelsen är den som lånat mest drag av kriminalromanen, tycker jag. Privatdetektiven Guy Roland plågas av minnesförlust efter en mystisk olycka för femton år sedan. När hans chef går i pension beslutar sig Roland för att hitta sin rätta identitet och spåren leder honom till andra världskriget och till en man, möjligen han själv, som arbetat på den dominikanska legationen i Paris under det tagna namnet Pedro McEvoy. Denne man hade en stor vänkrets: mannekängen Denise Coudreuse, den engelske jockeyn Dédé Wildmer, den ryska balettdansösen Gay Orloff och andra som tillsammans flydde Paris 1940 i samband med tyskarnas invasion av staden.
    Guy Rolands efterforskningar tar honom bland annat till Bora Bora där en av de före detta vännerna slagit sig ner, men förgäves. Vännen Freddie har omkommit några dagar tidigare i ett skeppsbrott. Nu återstår en sista möjlighet för Guy Roland, en adress i det judiska gettot i Rom, där han ska ha bott på 30-talet: De dunkla butikernas gata 2, via delle Botteghe. Gatan finns på riktigt men det andra i romanen är en lek med identiteter, den egna och andras. Och något svar på vem Guy Roland är ges inte.

En skruvad historia

"Lejontämjaren" heter - obegripligt nog - Camilla Läckbergs nya bok, den nionde i Fjällbackaserien med Erica Falk och Patrik Hedström i huvudrollerna.Den har en krystad koppling till cirkus och är mest en historia om bortrövade flickor, hänsynslösa seriemördare och familjetragedier i det förflutna. Läckberg saftar på med psykopater, tortyr och ruggiga interiörer från förhållanden.   Det är januari och kylan har Fjällbacka i sitt grepp. En flicka irrar genom den snöiga skogen, ut på en väg. Bilen kommer som från ingenstans och hinner inte väja.När Patrik Hedström och hans kolleger får larmet om olyckan är flickan redan identifierad. För fyra månader sedan försvann hon på väg hem från ridskolan och därefter har ingen sett henne. Det visar sig att hon utsatts för ofattbara grymheter, och risken är att hon inte är ensam om sitt öde.
   Samtidigt håller Erica Falck, förstås, på att gräva i ett gammalt fall, en familjetragedi som ledde till en familjs splittring. Gång på gång besöker hon hans fru som dömdes för mord, men utan att få reda på vad som hände. Erica känner på sig att något inte stämmer. Och det verkar som om det förflutna har kontakt nuet.
  Jag känner mig tveksam till den här anrättningen. Början är trevande och spåren drar åt alla möjliga håll. Sen läggs en högre växel i och skildrar makabra scener. Klart är att boken blir en favorit för julhandeln, vad annars?