Alltid denne Strindberg

 August Strindberg, alltid denne orosande som dyker upp överallt. Idag hoppade han på mig när jag dammade hyllan med svensk litteratur. På bokstaven E, i Per Olov Enqvists bok Strindberg. Där kan man läsa hans pjäs om Strindberg och hans pjäs om Strindbergs första fru, Siri von Essen och essän "Målet mot Fröken Julie".
   Det är den sistnämnda texten jag läst om idag och den sätter in pjäset i sitt sammanhang. Den skrevs sommaren 1888 på den förfallna herrgården Skovlyst, där Strindberg med familj bodde. Det var ingen lycklig sommar, han skrev Fröken Julie och annat och han våldtog en ung "tattarflicka", det sistnämnda brukar förnekas av Strindbergbeundrare.
   Ett generellt problem med Strindberg är vad som var liv eller dikt, och vad som döljer sig bakom Strindbergs olika ansikten. I hög grad sammanflöt liv och dikt hos honom, och det har alltid skapat problem för dem som velat tolka hans texter. Somliga säger: läs enbart hans texter. Andra har hävdat att han iscensatte sitt liv, inklusive katastrofer, för att få material att skapa sin konst. Det är säkert att hårddra saken men ett uttryck för den förvirring som gärna drabbat den som velat tolka relationen mellan Strindbergs liv och dikt.
  Enqvists text är intressant, han har läst det mesta av Strindberg och satt upp Fröken Julie i Köpenhamn. En pjäs som enligt Enqvist har teaterhistoriens sämsta slut och som har ett efterord som osar av dyrkan av övermänniskan. Riktigt intressant läsning, för den jäkla Strindberg kommer man inte undan.