Isen lägger sig i snabbt i en åländsk vik. Också vattnet inuti den nästan sjunkna gamla
båten fryser sig spegelblankt, det är där Alex tillbringar långa
ensamma dagar när hon borde vara i skolan. I det stora pelarprydda huset
på andra sidan viken bor Sara och under jullovet börjar de umgås.
Vänskapens sötma är ny och hett åtrådd för Alex. Men tvåsamheten rubbas
när Jakob dyker upp, lekarna fylls med andra känslor och gränserna
överskrids.
Som vuxen återvänder Alex till platsen. Ett besök
som tar henne tillbaka till den där vintern och de hotfulla lekarna runt
viken, och den där båten? Vem var det egentligen som styrde
händelserna, var det någon som bar ansvaret? Hur snabbt fryser man
egentligen ihjäl ute på isen?
Har ni inte läst åländska Liselott Willéns roman "Islekar" förut, så gör det nu medan isarna lägger. Det är en stark psykologisk roman om barndom, lekar, skuld och oskuld och barndomen bär vi med oss hela livet, om vi vill det eller inte.
Wow, låter onekligen spännande.
SvaraRadera