För hundra år sedan inleddes tvångsförflyttningarna av renskötande samer
i Sverige. Myndigheterna kallar lösningen för en "dislokation", men på
samiska föds ett eget ord; Bàggojohtin, tvångsförflyttning. De första
som tvingas iväg lämnar sina hem i tron att de ska få komma tillbaka.
Detta är ett ämne som historieskrivarna sopat under mattan, hur man såg det nordliga Sverige som ett land att kolonisera, ett rikt område med stora naturtillgångar.
I " Herrarna
satte oss hit" berättar nu Elin Anna Labba historien genom de tvångsförflyttades ögon.
Hon har samlat berättelser, foton, brev och jojktexter, och
fram träder en kör av röster från dem som inte längre kan berätta. Boken
skildrar ett hårt liv, renar som går förlorade när de vänder norrut mot
tidigare marker, barn som lämnas till släktingar och sedan blir kvar.
Sorg som tystas men ändå förs vidare.
Bakgrunden till händelserna
är att Norge har blivit en egen nation. Att människor flyttar över
gränsen med renar är ett rött skynke för den norska staten, som vill ha
markerna för sina landsmän. 1919 kommer Sverige och Norge överens om att
begränsa hur mycket ren som får flytta över gränsen och i och med det
inleds tvångsförflyttningarna av ett stort antal renskötande familjer.
Det blir också inledningen på ett mörkt kapitel i Sveriges historia.Ett som nu skrivs fram och berättas. Sent - men inte för sent.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar