Gör Balkan begripligt

    Säg filmtitlar som Zigenarnas tid och Svart katt, vit katt  och många vet att den serbiske regissören Emir Kusturica har skrivit in sig i filmhistorien till exempel genom att kamma hem Guldpalmen i Cannes två gånger. Hans kommande film, som lär ska bli klar i år, går under namnet Cold Water och utspelar sig i Jerusalem och i Ramallah på Västbanken.

   Annars har Kusturica dragit sig undan till en liten by på gränsen mellan Bosnien och Serbien, dör han enligt egen utsago härskar som en välvillig diktator.
    Hans nyutkomna memoarbok heter "Döden är ett obekräftat rykte" och den är hjärtslitande, burlesk och ytterst personlig. Han berättar om uppväxten i Sarajevos skitigare delar, om släktingar och om skärvor av en tid som aldrig kommer tillbaka. Faktum är att Kusturica med sina fragment, sin förmåga att zooma in detaljer, gör den brutala utvecklingen på Balkan mer begriplig. Och han och hans släktingar intygar gång på gång att det inte finns någon sida i dessa krig som  är oskyldig.
   Och så dessa anekdoter. Som att hans feta moster räddades av sin feta rumpa under beskjutningarna av Sarjaevo.  Granatsplittret fasrtnade i hennes bakdel. Och Emirs mor nästan skrattar sig fördärvad när hon tänker på att rumpan räddat systerns huvud. Sådana bisarra historier är regissören bra på att lyfta fram.

En förtätad spökhistoria

Eva-Marie Liffner är en skygg författare som talar genom sina böcker. Hennes senate roman, "Lacrimosa" är en av kandidaterna till NR:s litteraturpris. En mångbottnad historia med drag av övernaturlighet.
   Det gav mig lust att läsa mer av Liffner och jag hittade romanen "Drömmaren och sorgen".

Romanen börjar i Stockholm, midsommarafton 1952. Den välkände arkitekten Lars Israel Wahlman sitter i sitt arbetsrum och återkallar minnet av artonhundratalets sista år. Det var då, 1897, som han fick sitt första stora uppdrag  för den skotskättade familjen Dickson.

    Uppdraget, och mötet med den egensinniga Blanche Dickson, leder Wahlman in i en värld där tiden gör  krumsprång och människoöden flätas samman, där kärlek och död är hans ständiga följeslagare.
   Under läktaren i Engelbrektskyrkan hittar man en docka som har en märklig förmåga: den har ett bultande hjärta.
  Av de här ingredienserna väver författaren en historia där det övernaturliga blir naturligt...

Två nordiska kandidater

   Just hemkommen från en träff mellan två av kandidaterna till Nordiska rådets litteraturpris, som jag presenterade och samtalde med här i Mariehamn, så känner jag mig väldigt glad över den bredd den nordiska litteraturen har, inte minst i fråga om de mindre språkområdena.

   Hanus Kamban från Färörana skriver sparsmakade novelle med mångtydigt innehåll, ofta med djup symbolladdning, och han är nominerad till priset för andra gången nu med samlingen"Guldåigen".. Och så Ålands egen berättare, Leo Löthman, som gärna sätter upp en stor episk väg med många utvikningar.
Romanen han nominerats med heter "Transportflotte Speer" och berättar om hur en skrotningsfärdig åländsk galeas tuffar fram längs den norska kusten under extremt svåra förhållanden.
    Det är en underhållande och tankeväckande historia som har verklighetsbakgrund. Låt inte titeln avskräcka, det är en riktigt bra sjöromnan. Också.
   På onsdag ska de här två herrarna träffa publiken i Helsingfors.

Två resenärer

När jag studerade historia var greken Herodotos, som levde på 400-talet f Kr, en källa som det varnades för. Herodotos var för yvig, gillade att berätta historier och reste vida omkring. Han brukar också kallas historieskrivningens fader.
     När blivade världsreportern och författare Ryszard Kapuscinski växte upp i Polen efter kriget fanns inte så mycket att läsa, men Herodotos fick han tag på. Och han blev en livslång följeslagare på Kapusinskis många resor, en förebild för den resande reportern helt enkelt.
    I  "På resa med Herodotos" reser han i grekens spår, noterar vad som är likt och olikt i världen.
Det finns många dråpliga historier, som om hur det är att resa med en tolk som bara kan säga: problems och no problems, när de reser i Östafrika. En region med många "problems".
   Har ni inte den här spänstiga dubbelexponeringen av tid, så gör det! Det är verkligen en bok som har mycket att säga om världen och om oss.
  Förresten, vilken ironi att två polska författare tar plats här, efter varandra. Det var inte planerat.

Szymborska var här

"Här" heter en av Wislava Szymborskas sista diktsamlingar på svenska. Och nu är ju inte heller författaren här, utan där, på andra sidan av livet,

   Titeln är lite lätt uppfordrande, poeten markerar sin närvaro i tiden. Hon skriver om allt som omgrer henne. Om vad man kan se i mikroskop, om hur människor från anda tider dök upp i vårt här, om minnen som knackar på och inte vill bli avvisade. Den ironiska distansen är där, liksom det skarpa ögat och humorn.

Szymborskas dikter kommer att leva länge på det.

   Apropå att läsa Proust i sju band låter hon den moderna människan rysa - sju band - gud bevare. Kunde han inte ha sammanfattat, kortat.

   Och så riktar hon sig till nutiden:

  Vi reser fortare, oftare, längre bort,

fast i stället för minnen kommer vi hem med foton.

Här står jag med någon kille.

Där är visst min ex.

Här är alla nakna,

så det är väl på någon strand.

  Jo då, nog träffade hon rätt.

Dags för fågelsång

Visst är det underbart att fåglarna, efter den här gråplaskiga vintern, glatt sitter i trädtopparna och sjunger för full hals så fort solen visar sig. Det var så tydligt i går - och vilken vårkänsla det gav.

   Tänkte därför tipsa om en enkel fågelbok i dag, Magnus Ullmans "Vilken fågel?" som kom ut i fjol.

    Det är en fågelbok som tar ett nytt grepp om den svåra konsten att känna igen en fågel.

   Pedagogiskt och med  fotografier till hjälp beskriver han vad man ska titta efter när man  studerar fåglar. Det kan handla om grundfärg , hur fågeln sitter och vilken typ av näbb den har. Har man lärt sig skillnaden mellan en lärka och en piplärka blir det sedan mycket lättare att se om fågeln är en ängspiplärka eller en trädpiplärka.
    Det är en bra text som är rik på tips för den oerfarna och samtidigt erbjuder fördjupning för den aktiva fågelskådaren. Det är en helt ok nybörjarbok och en bok för alla som tappat bort sig i de tjocka fågelböcker som ockspå finns. Den här är på drygt 180 sidor och får plats i fickan.

   Så ut till landet, ut till fåglarne!

Dyker upp överallt

   Det kan gå år och man hör aldrig någon nämna till exempel ön Sankt Helena. Och så plötsligt träffar jag på denna ö överallt.

   I Simon Wincheters utmärkta reseskildring "Outposts", där han besöker det brittiska imperiets utposter, finns ett fint kaptiel om ön som är mest känd för att ha varit kejsar Napoleons sista boplats. Och naturligtvis skaffar jag Anders Källgårds tjocka "Till Sankt Helena" som, trots titeln handlar om många andra okända öar.

   Och för att komplettera slumpens spel läste jag i tidningeen i går att Sankt Helena ska få en flygplats och att det oroar öborna. Tänk om de blir invaderade av turister? De tycker att det räcker gott med de 1600 som besöker ön varje år.

  Källgård är en "nesofil", en övän som skrivit mycket om öar. Han har också varit på konferens på ön Gurnsey i Engelska kanalen, en konferens om "nesomania" - ögalenskap. En känsla av överdriven betydelse för den egna ön och brist på omvärldsförståelse. Författaren menar att homo insularis nog är en lite udda typ -  men när övergår kärlek till besatthet?

   Den frågan kan man fundera på och inte bara i fråga om öar.

Det minnet gömmer

  Amerikanskan Alice La Plante är en ny bekantskap för mig.
   På Bonniers har man gett ut hennes roman "Det man inte vet" och i centrum finns ortopedläkaren Jennifer White. När hon ska pensionera sig drabbas hon av aggressiv alzheimer och hon blir beroende av vård dygnet runt.

   När grannkvinnan Amanda hittas mördad, med fingrarna bortskurna med kirurgisk precision, börjar misstankar ta form. Är Jennifer verkligen sjuk eller använder hon sjukdomen för att skydda någon eller något?

    Hon och Amanda har ju varit vänner länge. Men vad är det som omgivningen inte vet om dem?

    Det är ett originellt grepp att väva in sjukdom, brott och relationer på det sätt författaren gör.
Och ärligt talat, vågar man tänka på vad folk verkligren glömmer och vad de låtsas glömma?
   Frågeställningen är oroande.

Ny stil på Vi Läser

   Jag blir alltid glad av att få en ny boktidning i handen. När min snälla storasyrra i Stockholm skickar över Vi Läser till mig är det läsfest. Och nej, den kan inte köpas på Åland av någon helt outgrundlig anledning.

  I alla fall så har man stuvat om tidningen en del, ny typografi på omslaget och mindre format. Inte för att jag tycker att det behövdes, originalversionen var tillräckligt bra. Men så är det, tidningsmakare älskar att göra om och hoppas alltid att de gör bättre.

  En intressant intervju med Joan Didion finns liksom en lååång intervju med Hanne -Vibeke Holst, hyllad dansk författare som skriver om moderna kvinnor i politik. Konstigast var artikeln om knarksmugglaren i Brasilien som fick läsning av klassiker som straff! som om det skulle vara ett straff att läsa!

    Roligast var arkeologen Jonathan Lindströms artikel om underhållande fel i romaner. Som att en romersk gladiator hos Conn Iggulden vred sig i syfilissmärtor. Det var inte möjligt, "syffen" kom till Europa så där 1500 år senare.

  Roligt skrivet och många lästips.

  Jo, jag fortsätter vara glad över Vi Läser.

Katt och råtta lek i Hamburg

En skarp och engagerad skildring av islamism och terroristbekämpning har John le Carré vävt ihop i "En eftersökt man". En roman som visar att le Carre ingalunda tappat förmågan att skriva nervigt och realistiskt.

   I centum för handlingen finns en man som kallar sig Issa och kommer från Tjetjenien till Hamburg. Under sin långa överrock gömmer han en summa pengar. Fast han är from muslim.  Annabel Richter, idealistisk ung advokat,som ser det som sin uppgift att rädda Issa från utvisning. Men för att kunna göra det måste hon kartlägga Issas förflutna och måste samtidigt nå en uppgörelse med den brittiske bankiren Tommy Brue, ofrivillig penningtvättare åt före detta öststatspampar.Mellan de tre uppstår ett förhållande som är dömt på förhand.

   Alla blir de villebråd i olika underrättelseorganisationers jakt på terrorister.

   En angelägen och övertygande skildrig som håller greppet över läsaren långt in på natten.

  Måste ju få veta hur det går...

Det blödande hjärtat

   Jo, titeln på Andrew Taylors roman -"Det blödande hjärtat"- låter som pekoral. Men oj, vad man bedrar sig.

    Titeln kommer från  nedgångna Bleeding Heart Square i London  dit  lady Lydia Langstone flyttar på flykt undan sin våldsamma man. Hon har ingen annanstans att vända sig än till sin far som hon knappt känner.  Nu ska hon bygga sin egen tillvaro som oberoende arbetande kvinna.

    Tiden är 1930-talets mitt, London hyser många hem- och arbetslösa, det är en hård stad.
   Och Bleeding Heart Square är fullt av mörka gåtor. Vad hände med miss Penhow, som äger huset och som försvann för fyra år sedan? Och varför står en mystisk civilklädd polis och bevakar området?
    Det är välskrivet och tidstroget, vill man läsa boken som deckare kan man göra det men jag tycker det är en utmärkt roman. Annat jag läst av Taylor, "Nattvandraren" och "Den amerikanske pojken" har inte gjort mig besviken.

I litet format

   Nio förtätade berättelser får plats på bokens 128 sidor.Italienaren Antonio Tabucchi hör till dem som kan berätta en historia med knappa medel.

   Här finns berättelsen om en före detta polis från DDR som i åratal spionerade på  Brecht och som nupromenerar runt i Berlin tills han kommer till författarens grav och kan berätta en hemlighet. Här hittar man också  en man som undflyr ensamheten genom att berätta historier för sig själv. Och så  blir han indragen i en historia som han själv hittat på en sömnlös natt!

    Alla personerna i de här berättelserna verkar hålla på med något slags uppgörelse med tiden. Ur det förflutna dyker vålnader upp och saker som tidigare var tydligt skilda åt liknar plötsligt varandra.
Tabucchi skriver om relationer men hans berättelser är befriande  från privata uppgörelser.Nog så ovanligt i en tid så förhäxad av jaget och av berättelser om det kränkta jaget. Europeisk novellkonst med klass är det.

Längtar till pioner

   Nu, när vintern segat på så långt att våren kan anas dåär längtan efter våren det som håller mig upp.

   Jag tänker liljekonvalj, luktpion, enkla buskrosor och fågelsång.

   Och så dyker jag ner i alla trädgårdsböcker. Susanna Widlundhs bok om pioner vill jag inte vara utan. Visste ni att man kan torka pioner som eterneller? Det visste inte jag. Och så skriver hon att man med gott samvete kan ha pioner i vas, de står sig lika länge inne som ute. Och pioner är ju så fina i blandade buketter. Tycker nästan att jag kan ana doften redan... fast det var nog önsketänkade.

   Nu gäller det att stå ut med de sista vinterveckorna. Jag är bra nyfiken på hur min kinesiska buskpion klarat sig. Den blommade första gången i fjol.

   Och tänk på vad Piet Hein skrev: Svart mull blir gul krokus - det är rena hokuspokus.

Det urgamla slaveriet

Precis nyutkommen är Stefan Brinks bok "Vikingarnas slavar" som berättar om nordiskyt slaveri under vikingatid och tidig medeltid.

    Brink skriver om de olika sätten att skaffa slavar. Att tillfångata människor vid anfall förstås, sälja dem vidare eller ta med hem. Man kunde också köpa slavar, billiga slavar till jordbruk och hushåll och slavar var alltid en välkommen present (!)

    Slavarnas arbetsuppgifter varierade, från det tyngsta och tröstlösaste slitet på åker och i skog till hushållsslav eller rentav läskunnig rådgivare till icke läskunnig husbonde, Dlavarna var inkorporerade i familjen även om deras ställning var svag. Och slavarnas barn blev ägarens egendom.

   En annan sida av saken är att många unga bortrövade kvinnor blev en form av sexslavar som kunde vara var mans egendom. Jag tänker på de flickor som idag delar samma öde, vi kallar det trafficking men syftet är detsamma,  kroppar att sälja på en marknad som är både urgammal och omättlig.
    En riktigt bra bok som fördjupar bilden av vikingalivet. Fast den historieromantiska målningen på omslaget hade jag gärna varit utan. Verkligheten bjöd nog inte på så vackert ljusspel över ungt hull som antyds här.

Stiliga karlar

    Att det kommer ut böcker om mode riktade till kvinnor är vanligt men böcker riktade till män är en raritet.   

   När jag hittade Camilla Thulins "Karlar med stil" på bokrea slog jag till med en gång. Dels för att jag gillar hennes sätt att skriva, rakt på och begripligt. Hon hymlar aldrig om vad hon tycker är fult.Dels för att hon lyckats få komma en rad intressanta män in på livet. Anglofilen Johan Hakelius, Ålandsbördige föreläsaren Kjell A Nordström, skådespelaren Johan Rabeus till exempel.

    Kjell A berättar om sin ungdoms klädorgier när alla stilar skulle provas. "Jag minns att jag fick ägna kvällarna åt att förklara att jag inte var gay" säger han i boken. Om sin nuvarande klädkod säger han att han ser sina föreläsarkostymer som scenkläder och i hans garderom ingår ett hundratal svarta plagg där allt kan kombineras.
    Och så har han ett gott råd till män som vill vara välklädda: Håller er nära kvinnor, de har en mycket högre kunskap om stil

Håller för omläsning

   "Ett annat liv" heter P O Enquists självbiografiska bok som vann Augustpriset 2008.

   Det är en enormt välskriven bok som tål många omläsningar. Och till skillnad från många yngre författare som skriver i jag-form så vet man att Enquist skriver om sig själv - fast i treje person för berättelsens skull.

   Den handlar om så mycket. Om att byta miljö och klass, att sträcka sig så långt det går och om att brista i det försöket. Men också om hur man kan ta sig tillbaka till livet, även efter helvertiska perioder.

    Jag kan bara hålla med den norrländska recensenten som skrev att "man ska utsätta sig" för den här texten.
   Och fastän boken inte är pinfärsk så har den inte heller fått en endaste rynka.
   Har ni inte läst den redan så gör det -annars får ni ångra er!

I Tornedalen händer det

   Lars-Erkki Svanberg, en gång Sveriges snabbaste skidåkare, slås ihjäl med sin egen yxa på gården Rauhala hemma i Tornedalen.
    Katrine, journalist som som just har fått sparken från Sveriges Radio i London, upptäcker att hennes mamma inte är den människa hon trodde. I byn Kivikangas långt uppe i norr hittar hon sanningar som har tystats ner i generationer.Till exempel om alla de människor som på 30-talet reste till Sovjet - det nya lyckolandet - och blev grymt besvikna.
   I Sankt Petersburg skjuter en rysk gangsterledare sin närmaste vän, och flyr mot gränsen.
Att de här människorna har byn Kivikangas som gemensam nämnare förstår man och upplösningen på dramat är hårt skruvad.
   Jag tyckte mycket om Tove Alsterdals första bok, "Kvinnorna på stranden", som handlar om den traficing över Medelhavet som ständigt sker. Hennes andra bok "I tystnaden begravd" är minst lika bra. Alsterdal skriver med sinne för dramatik och det är svårt att släppa boken.

James som Austen

   Mästerliga brittiska deckardrottningen P D James (som fyller 90 snart) älskar Jane Austen och hennes sätt att se på världen. I en intervju säger hon att om Austen levat och skrivit idag så hade hon skrivit - deckare.
Nu har James tagit den idén ett steg vidare.

   I nyutkomna "Death Comes to Pemberley" berättar hon om hur det gich för Darcy och Elisabeth från "Stolthet och fördom". Sex år har gått sen de gifte sig och de har ett par söner och lever i fred och ro på godset Pemberley.Men så en kväll kommer ett ekipage körade i full fart uppför allén vid huset och friden bryts. En deckargåta kan ta sin början.

   Fick hem den här boken i fredags och har läst lite på prov. James håller stilen, inte minst språkligt.Och eftersom man aldrig vet vad som översätts till svenska kan man lika gärna den på engelska.Språkligt sett är den inte svårläst så våga prova!

Kaffe med musik

Jag har hört talas om Karin Brunk Homqvist och om hur rolig hon är. Nu har jag läst hennes senaste "Kaffe med musik" och ja, visst är den rolig.

   Greppet är att skriva extremt vardagsnära, här handlar det om vad som händer när en tant-trio från Brantevik på Österlen ger sig ut på bussresa till julmarknaden i Schwerin. Den fjärde väninnan, är något för sig, hon hittar egna nöjen under resan.

   Författaren berättar med överseende humor och viss ironi om de tre udda tanternas upplevelser. Från att ha varit nervösa, sura och skärrade upptäcker de att de klarrar mycket mer än de tror.
   Men något djupare budskap än så finns inte i boken, Brunk Holmqvist skriver för att förströ sina läsare - och de lär vara många.

Tid för tjuvnyp

   Nyutkommen är Michel Ekmans "Utanför tiden - självbiografiska essärer". Ekman hör till de tongivande i finlandssvenska litteraturkretsar och är gift med Pia Ingström, kulturchef vid Hufvudstadsbladet.
   Essäerna tecknar bilden av en ung man med ganska liten verklighetsförankring. Han lever i bäöckernas och filmernas värld och läsaren får ta del av hans något torra redogörelse för läsuppleverna.

   När man kommer till essän om kritikerrollen hettar det till. En gammal konflikt från 90-talet går i dagen och Ekman passar på att ge dåvarande kulturchefen, ålänningen Gustaf Widén, ett riktigt tjuvnyp.Betalt för gammal ost, kanske.
   Ekman skriver att Widén var den som slängde ut konom från tidningen, och för honom kände han en "lika absolut som onyanserad motvilja". Han klassar Widén som bygdesvensk, viket är ett förskräckligt skällsord i Helsingfors, och anser att Widén förde Jakob Tegengrens arv vidare. På den punkten är inte Ekman vidare analytisk men han konsterar skadeglatt att Widéns séjour  på Hbl blev ganska kort.
   Den här bilden får man inte om man läser Widéns bok "Vem älskar Hbl?" som kom ut 2000.
   Att Ekman inte är den skönande man  kunnat tro står klart när man läser meningarna om hans återkomst till Hbl: "Det krävdes att tidningen skulle få en ny chefredaktör, att litteraturredaktören skulle säga upp sig och att min egen fru skulle utses till hans efterträdare. Det ser lite snopet ut när man skriver det ... men mycket sker här inom familjen, dock givetvis grundat på strängt professionella meriter."
   Var det nån som hörde kvacket från ankdammen?

Feel-good för mig?

   Det händer inte så ofta att folk ger mig böckerför de vet att det är bröd till bagarbarn -  men i alla fall...
   Häromdagen fick jag en pocketbok och uppmaningen : Läs den här! Den är så himla bra!

   Det är Lucy Dillons feelgood-roman "Ensamma hjärtan och hemlösa hundar". Av basidestexten kan man slta sig till att handlingen är förlagd till England och att det handlar om ung, olycklig tjej som måste byta liv.

   Eftersom pesonen jag fick den av brukar ha god smak så ska jag läsa den, fast recensionsmåstena bildar kö.

   Men jag undrar: har ni läst boken och är den bra?

   Ni kan väl berätta  för mig!

Almqvists sena år

   Jag skulle egentligen inte gå på bokrea i år men slank in ändå i dag. Och tur var väl det för då hittade jag den tredje och avslutande delen av Johan Svedjedals monumentala biografi över C J L Almqvist. De två tidigare delarna har jag läst, men inte "Frihetens rena sak" som den här heter. Boken är från 2009 och den berättar om de sista 25 åren i Almqvists liv från början av 1840-talet till hans död 1866.

    Almqvist levde i efterdyningarna av skandalen efter Det går an, utgiven 1839, och försörjde sig som skribent Hiertas liberala Aftonbladet.
   Allt avbröts av katastrofen när han 1851 flydde ur landet, anklagad för att ha plundrat och försökt mörda en procentare. Flykten gick till USA där han levde under antagna namn och som bigamist. 1865 kom han tillbaka till Europa och han levde ett år i Bremen innan han dog.
  Jag ska ta mig an boken snarast för jag tror att Svedjedal satt sig väl in i allt som sagts om Almqvist och skuldfrågan när det gäller försöket att förgifta von Schewen. Almqvist är en gäckande skugga och svår att förstå sig på, så modern och samtidigt så bunden vid sin tid.

Old Negrito

   När jag plockade in böcker i hyllan idag hittade jag Staden i mitt hjärta - med poesi från Grönköping. Det egna språket där kallas transpiranto och översätter man vanlig svenska till det språket blir det rätt kul.

   Ni kommer väl ihåg Gamle Svarten, den odödliga hästsången av Caca Israelfilio ?
   Bara för ert nöjes skull ska ni få en bit av den på transpiranto. Då heter hästen Old Negrito...

Old Negrito, tavaritj vagabondo!
Old Negrito, maj baestis in il mondo!
Quand' finitas la torneja.
hrün expektas timoteja
auf toj, maj fido kompanjon.

Trotta plus, kumpan, la luna luxas nsjan progress...
etc

Juuls egna svängar

   Pia Juul från Danmark är en av författarna som besöker årets litteraturdagar. Nyfiken som man är har jag skaffat hennes "Mordet på Halland" och titeln till tros är det ingen deckare.

   Jag skulle definitvit klassa den som en roman, ett friläggande av en människas känsloliv när allt ställs på ända, som vid ond, bråd död.

  Så - vem var Halland?

  Vilka hemligheter hade han?

  Och Bess, hans efterlämnade sambo, varför kommer hon att i första hand tänka på sin dotter när hon hamnar i kris?
   Många frågor och definitivt inte en roman som berättar om vem som gjort vad. Här är alla ledtrådar lika förrädiska som i levande livet.

Joyce dag och natt

   Fyra år har det tagit den svenske översättaren Erik Andersson att ge James Joyces (bilden) mästerverk "Ulysses" en ny svensk språkdräkt.

   Om det skriver han i "Dag ut och dag in med en dag i Dublin" som är precis nyutkommen.

   Det är en rolig bok i ett hanterligt format (vilket man inte kan säga om Ulysses) där översättaren berättar om sin kamp med språket, om överväganden och misstag, men också om resor till Irland och anekdoter av alla de slag.

    Jag tänker läsa slut på översättarens bok innan jag ger mig i kast med Ulysses för det är en roman som kräver mycket av sin läsare, gott om tid till exempel.

Vems röst hörs?

Av en ren slump hittade jag Horace Engdahls bok "Beröringens ABC" i pocket.

Boken är från tidigt 90-tal men det tycker inte jag gör någonting för boken handlar om frågor som alltid är aktuella för bokläsare. För vem berättar man? Hur ska författarens röst kännas igen? Och finns det en plats för den personliga berättarstämman längre?

   På det senare svarar jag absolut ja.

   Intressant är definitionen som Engdahl ger. "När vi läser försöker vi ofrivilligt att få ett grepp om den faktor som gör ett stycke språk begripligt, som ett yttrande, nämligen avsändaren.

   Vissa röster känner man igen ofrivilligt men vissa hör man bara när man inte lyssnar efter dem.
   Visst är läsning ett äventyr om man börjar tänka efter hur man gör när man läser!

La Vie en Rose?

   Inte hade jag tänkt på att färgen rosa kan vara ett problem.

   Flickig = jo visst. Men den rosa perioden brukar snabbt gå över. Och ljust rosa kan vara klädsamt mot vinterblek hy.Gillar man inte färgen så väljer man bort den.
   Men så ska man inte tänka.
   Socialantropologen Fanny Ambjörnsson har tagit itu med den rosa förgen på allvar i boken "Rosa - den farliga färgen" och här får man veta mycket om sociala koder, god och dålig smak, könsmärkning och skapande av kvinnoroller.
   Intressat, jo. Men kanske aningen högtravande.
    Man får lust att skrika: Men det är ju bara en färg!
Så kanske våra bekymmer i högan nord är ganska små när vi kan problematisera en färg. Inte vet jag.
När kommer en bok om den farliga blå färgen?

Välskrivna reportage

   Härom dagen läste jag slut på Marianne Lydéns debattbok "Jag är inte rasist. Jag vill bara ha rasisternas röster" som handlar om hur rasismen blev rumsren i Finlands riksdag.
    Nu har jag börjat läsa en annan journalists bok, Niklas Orrenius "Sverige Forever In My Heart", en bok som handlar om hur rasismen smyger sig in i vardagen och i människors huvuden. Här finns också reportage från USA, Guantanmo och Danmark.
   Texterna handlar om gemenskap och utanförskap och vider och vänder på begreppen vi och andra, det är välskrivet och oroande och absolut nödvändigt med böcker som dessa.

Den felande länken

   Det är inte så helt vanligt med begriplig populärvetenskap. Men duon Björn Hagberg och Martin Widman har skrivit en lysande berättelse om vetenskapsmän, politik och forskarstrider. "Fossiljägarna" heter boken som fascinerar mig.
   Man brukar säga att det här är en manlig typ av böcker, fast det tycker inte jag. Vetenskap har inget kön.

   Strax före första världskrigets utbrott skickas den blott tjugoettårige studenten Erik Stensiö ut på en äventyrlig expedition till Spetsbergen. Under sin resa lyckas han hitta okända fossil som skulle kasta ljus över vår tidigaste historia.

    Jakten efter fossil förde Stensiö och och hans kollega Erik Jarvik och Gunnar Säve-Söderbergh ut på riskabla resor till okända områden i norr. Deras resultat var emellanåt ifrågasatta, de blev misstänkliggjorda och uppfattades som kontroversiella. Men de lyckades hitta den felande länken, den som forskarna sökt ända sedan Darwin lade fram sin teori om arternas uppkomst.
   Nu när DNA  och molekylärbiologi är vardagsmat kan sentida forskare se att de tre fossiljägarna hade rätt i sina antaganden, att man hittat den felande länken mellan havs- och landlevande djur.
.