
Författaren har alltid haft katt och hon hävdar att både hennes mor och mormor också varit katter. Egensinniga och lierade med mörka makter. Sådan vill nog författaren också vara. Här berättar hon om varför.
"Jag tänkte skriva kattens blå bok. Risken är väl att det blir en kattblues för jag förknippar katter med blå musik i den blå timmen. Att jag förknippar katten med blues beror inte på att den är särskilt melankolisk utan på att en katt aldrig kan bli lycklig" skriver hon.
Och så tar hon till den fåniga schablonbilden av hund för att peka på hur dumt lyckliga de kan vara.
Men författaren har fel. Hundar kan också vara melankoliska och "blå", sluta att kalla dem dumglada för det stämmer inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar