En tjock och mastig roman på nästan 600 sidor är Therése Söderlinds andra roman " Vägen mot Bålberget".
2010 gjorde hon en stilsäker debut med "Norrlands svårmod". Helt klart är att hon är en intresserad och passionerad skildrare av landet bortom stadsgränserna. Hon påminner om en ung Kerstin Ekman.
Hennes släktrötter finns i Ångermanland, och i Karelen men hon bor i Uppsala.
Den här romanen bärjar en sensommardag 1975 när Jacke och hans tonårsdotter Veronica går upp på
Bålberget i hemtrakten Nyland vid Ångermanälven. Det sägs vara platsen
där man avrättade häxor. Besöket blir kulmen på en kaotisk period som
tagit Jacke tillbaka till barndomen och Veronica längre än så. Hennes
farmors berättelser ska göra att historien om Bålberget inte lämnar
henne ens som vuxen.
På ett annat plan börjar romanen 1674 när Malin, uppväxt i Nyland nära
älvens utlopp. Nu ska hon
rannsakas för trolldom och i fängelset tänker hon på sitt liv och våndas också över sin
otyglade dotter som rymmer hemifrån, gång på gång.
Ett av vittnena som pekat ut Malin är grannpojken Olof. Som alla barn
fantiserar han mycket och inte minst fantiserar han om Malins dotter. Plötsligt finner han sig indragen i en rättsprocess
där ingen bryr sig om att skilja mellan fantasi och verklighet. Först som gammal kan Olof se tillbaka och minnas sin egen roll i händelserna som påverkade en hel bygd.
Det är en vindlande rik roman, mångordig och spänstig, och det Söderlind visar är att förtrycket i alla tider tagit de former som behövs för att bli maktmedel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar