Läsning i blomstertiden

Läste just att Kerstin Ekman om någon vecka kommer ut med en ny bok, en biografi över en okänd botanist och präst, Clas Bjerkander. Då kom jag ihåg att Ekman ju skrivit om botanik förut.
    Boken "Se blomman" skrev hon tillsammans med idéhistorikern Gunnar Eriksson för något år sedan och båda är hängivna amatörbotanister och har tidigare skrivit texter ihop om blommornas värld. Nu har de vidareutvecklat sitt samarbete i en kunnig och framförallt nyfiken essäsamling, en personlig korsning av flora och kulturhistoria.
  "Se blomman! Den ger oss föda och dryck, den kan döda oss och bota oss och detsamma kan vi göra med blomman. Den kan fägna oss när vi är sorgsna och förstärka vår glädje när vi är glada. Om det finns en glädje hos blomman – som de gamle trodde – så finns där också sorg, och vi kan vara förvållande. Så kunde det väl vara. Men vi vet inte allt", så skriver de i förordet.
   De har inga högtravande ambitioner, de vill förmedla baskunskap om växter. Kunskap som går förlorad när vi rör oss allt mindre i naturen. "Det är inte mycket vi hinner på ett jordeliv, men vi måste hålla reda på så mycket natur att det uppstår en förtrogenhet. Den får kanske stanna på ytan, men även ytan är undersam" deklarerar de.

   Det är njutbar och kunnig naturguidning, språket är lätt och levande. Inget blomsterspråk, ifall ni trodde det.