En iskall klassiker

   Karin Boyes roman "Kallocain"  jämförs ofta med andra s k dystopier, som Orwells 1984 och Huxleys Du sköna nya värld . Boyes dystopi har precis som dessa översatts till många språk och givits ut i många gånger.Den här versionen är från 2013.
    Boken är skriven som ett testamente av huvudpersonen och uppfinnaren Leo Kall. Hans hustru Linda öppnar ögonen på honom, för att hans sanningsserum i Världsstaten får förödande konsekvenser. Meningen var att kallocainet skulle avslöja statsfientlig verksamhet. Men istället berättar medborgarna om sin längtan efter kärlek och gemenskap. Man finner flera beröringspunkter med ideologierna i både
det kommunistiska Sovjetunionen och det nazistiska Tyskland.
    I september 1940 skrev Karin Boye i ett brev till en nära vän om romanen: "Den handlar om tillståndet i nästa århundrade, då några stora totalitära stater slåss om världsherraväldet och Staten har individen helt i sin hand." Det var  några månader innan författaren valde att lämna livet.
    Så här skriver Barbro Gustafsson Rosenqvist, docent i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet, i förordet: "Hösten 1940 utkom Karin Boyes roman Kallocain. Hennes dystra framtidsskildring, som trots allt rymmer hopp om och tro på ljusning, kom att utgöra slutpunkten för ett såväl emotionellt som intellektuellt synnerligen intensivt författarskap. Romanen är ett i många avseenden särpräglat verk, som genom sin lyskraft har hållit sig levande genom decennierna och attraherat allt fler läsare."
   Det är bara att hålla med. Men någon munter läsning är det inte. Boye vet att allt som kan brukas också kan missbrukas.