Jag har alltid gillat Maja Hagermans sätt att berätta, det eftertänksamma och inkluderande. Att läsa henne är som att samtala med en vän, allt från "Spåren efter kungens män" till nyutkomna "Trådarna i väven",som handlar om kulturarv, ett ibland luddigt begrepp.
Man kan tänka på det som ett slags mentalt universum. Ett inre landskap av berättande som ständigt förändras, från mormors läsning i folkskolans läsebok till digitalt berättande idag. Det kan tillämpas om det är svenskt, åländskt eller finskt kulturarv vi talar om.
Hagerman har runt om i landet mött människor som berättar om sina hemtrakter. Vid kulturföreningar, bygdegårdar, bibliotek och museer har de visat mig minnen de vårdar och historier de håller vid liv. Hon har sett gåtfulla kvarnstenar i skogen i Malung i Dalarna, hur man tolkar mångtydiga hällristningar på klippor i Bohuslän eller tillverkat mekaniska räknemaskiner i Facit-fabriken i Åtvidaberg. Hon har häpnat över björnen inne på biblioteket i Dorotea i Västerbotten och hur man byker tvätt i en isvak i februari på Tvätterimuseet i Huddinge.
Efter att ha sett allt detta har hon börjat tänka på Sverige som en väv som kommer rullande fram ur det förflutna och fortsätter mot framtiden. Till stor del handlar den om vår förmåga att föreställa oss samhället som något med gemensam riktning och idé. En samhällsväv vi fått i arv och som vi snart ska lämna vidare.Men det gäller att vara på sin vakt.
Det pågår en dragkamp om som vad som bör räknas som kulturarv. "Min önskan är att berättandet ska fortsätta utvecklas i frihet. Och att kulturarvet ska få vara just så komplext och mångbottnat som det faktiskt är" skriver hon. Och det kan man instämma i.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar