I år är det 100 år sedan Albert Camus föddes och det har uppmärksammats på många vis. Själv har jag läst om ett par av hans böcker för att se hur de står sig. Och jo, se håller måttet. Inte minst kortromanen "Fallet" (La Chute) från 1956 som är utformad som en lång monolog som den osympatiske och manipulerande advokaten Jean-Baptiste Clamence för.Handlingen är okomplicerad, Clamence blir en kväll i Paris vittne till hur en flicka försöker dränka sig i Seine. Men i stället för att försöka rädda hennes liv vänder han sig bort och går sin väg.
Så en kväll hör han ett skratt stiga upp ur Seines mörka vatten. Det får hans trygga värld att rasa samman. Han ger upp sin karriär och flyr, förföljd av skrattet och sitt nederlag som människa.
Clamance är en i raden av litterära nattvandre personer. Han förefaller vara en iakttagare med samvete, men är han verkligen det när han blundar för vad som händer. Berättelsen skrevs ett decennium efter att judeutrotningens fasor avslöjats.
Även då fanns det människor som såg och som vände sig bort. Men någonting blir kvar av minnen, också hos mondäna och på ytan likgiltiga kaféfilosofer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar