Om de dolda rötterna

Ann-Luise Bertell, nyutnämnd teaterchef i Vasa och författare, skriver epik med ett väldigt driv i sin senaste roman  "Heiman". Hennes första roman Vänd om min längtan  var inspirerad av hennes mormors livsöde, medan vissa drag i den här romanen härstammar från hennes farfar.
    Och när man tänker efter; vilka hemligheter känner vi inte till om våra släktingar, vilka händelser bara tigs ihjäl?
     Att Bertell är teateraktiv märks i texten, scener och starka sinnliga förnimmelser och känslor avlöser varandra när delar av Finlands 1900-talshistoria passerar. Men kroppen är alltid närvarande, om det sen handlar om hårt fysiskt arbete eller allt blodet som rinner ur en människa eller det första samlaget i bastun.
   När Elof är tio år gammal dör hans far. Då blir lillebror Ivar och han ensamma, på släktingarnas nåder. Rädslan blir en följeslagare genom livet som bara stundvis kan tuktas av glädjen i att berätta, av alkohol eller kvinnor. Elof har klart för sig att han är en ynkrygg men rädslan får aldrig avslöjas, inte vid fronten och inte inför hustrun Olga, som han därför aldrig kommer riktigt nära.
    Liksom en man aldrig får förlora hemgården i den steniga i byn i Österbotten. Heimanet är det enda som släkten någonsin har ägt. En släktkrönika som många kan känna igen sig i.