Min blogglista

söndag 30 november 2014

Leva för att äta ?

Frågan om man ska äta för att leva eller leva för att äta är gamml. För Edward Blom är det ingen tvekan om vad som gäller. Livet är en fest och mat och dryck är det viktigaste. I fjol vann hans bok "Allting gott och alldeles för mycket" pris som  Årets Svenska Måltidslitteratur i kategorin "Årets överdådare". Boken tog silver i ”kokboks-VM”, World Gourmand Awards i Peking i år. 
   Nu har boken kommit ut i danskt band, behagligt blädderbar och med massor av matläsning. Och visst finns här recept för den som känner för att slå på stort och laga mat med massor av grädde och smör. Barocken måste vara den här kockens favoritepok. Ord som nyttigt tar han inte i sin mun.
  Genom program som Mellan skål och vägg och Edward Bloms gästabud har Blom blivit känd som en passionerad köksprofil med enorma kulturhistoriska kunskaper om det vi äter och dricker.
   Boken är en livsstilskokbok, både för gourmeter och gourmander. Men jag kan inte komma ifrån frågan att det känns aningen perverst att gå in för ätandet med sådan energi. Tack och lov så är vi människor olika.

lördag 29 november 2014

En ung Erlendur

Böckerna om den isländske kriminalpolisen Erlendur Sveinsson har gett Arnaldur Indridason internationell stjärnstatus.På 2000-talet har tio av hans böcker kommit ut på svenska och han räknas till en av de bästa nordiska kriminalförfattarna.
    Prisbelönt och översatt till många språk återvänder Indridason nu till historiens början. I "Nätter i Reykjavik" är det är dags att möta Erlendur som nyutexaminerad och naiv polis.
    Erlendur Sveinsson har precis tagit sin polisexamen och jobbet i Reykjavik är tufft. Våld, brott och misär präglar numera hans vardag. Men han kan inte släppa ett ouppklarat dödsfall. En uteliggare han ofta stötte ihop med på nätterna har hittats drunknad i ett dike. Ingen tycks bry sig om vad som har hänt.Men den dödes syster vädjar till honom att ta reda på vad som hänt och jakten på sanningen om vad som hänt kommer att föra honom djupt in i Reykjaviks mörka undre värld.

   En mörk historia, lika mörk som den isländska natten. Men det är nog vad man väntar sig av den här författaren.

fredag 28 november 2014

En drottning ur tiden

   Många deckarförfattre, i synnerhet i Sverige, hänger gärna på sig epitetet deckardrottning. Även om de knappast är på prinsessnivå.
   Men idag har den verkliga deckardrottningen, P D James dött i sitt hem i Oxford vid 94 års ålder och hon var verkligen drottningen.
  Hennes böcker om polisintendet Adam Dalgliesh är kult för många, tätvävda romaner där människor och miljöer skildras trovärdigt och där de blodiga brotten inte skildras med frossandets glädje. Balans och harmoni och en återhållen stil var viktiga för henne. Läs till exempel "Fyren" från 2005, där handlingen förlagts till ön Combe utanför Cornwalls kust, eller hennes självbiografi "Dags att bruka allvar" som kom 2000. Eller den existentiella romanen "Människors barn", en stark dystopisk roman utgiven 1993. Listan kan göras lång.
    Den som är intresserad av hennes förhållande till deckare kan läsa "Talking about Detective Fiction" där hon också berättar om sina förebilder.
  Finns det någo n som kan ta upp manteln då?
  Kanske Deborah Crombie, som också skriver återhållet och med fantastisk känsla för miljöer. Tyvätt finns hon inte översatt till svenska alls. Elle Anne Cleeves, henns svit om Shetland är mycket bra läsning.

torsdag 27 november 2014

En välmatad tidning

Måste slå ett slag för Språktidningens senaste nummer, november 14. Ett ovanligt välmatat nummer med många artiklar som intresserar mig.
   Här finns en högaktuell artikel om konflikten mellan det ukrainska och det ryska språket. En annan som handlar om nordiska ord i engelskan och arvet från vikingatiden.. Även om vikingarna var råbarkade och krigiska så har det inte legat dem till last. "Vikingen är en vilde som man älskar i Storbritannien" skriver Cecilia Christner Riad och önskar att svenskarna kunde ta efter det och bejaka vikingarnas krigarsidor - de var tots allt inga multikulturella myskillar.
  En intressant analys av Tomas Tranströmers dikt Nattboksblad görs av Anna Vogel och hon kommer ut med en bok om poetens metaforer på nyåret.
  Catharina Grünbaum reder ut skillnaderna mellan skum och skymning och översättaren Jan Stolpe skriver om hur varje ordval också är ett bortval.
  Massor av intressanta smånyheter dessutom och en del har jag sparat för senare läsning.

onsdag 26 november 2014

Svarta får blir grå?

 I "Skriver mig ut ur världen", som blev Birgitta Stenbergs sista bok, har hon samlat artiklar, noveller och dikter som hon publicerat i vitt skilda sammanhang eller som av olika skäl blivit liggande. De ämnen hon har valt är alltifrån den svenska synden, fiske och det älskade hemmet på ön Åstol till texter om skrivande och textens olika plan. Eller med hennes egna ord: "Det blev ett tufft jobb att gå igenom allt, välja och vraka, men jag hade otroligt kul under tiden eftersom jag själv glömt en del av allt jag skrivit. Jag hoppas ni som läsare får en lika rolig stund."
   Roligt hade jag när jag läste novellen "Några danssteg till Haffners ära" om en gammal kvinna som flyttat hem till Sverige. Novellen slutar med att hon konstaterar att ålder är ett sådant skydd. "Omvärlden tog tydligen för givet att mänsklighetens alla svarta får genast blev grå, bara för att de nådde pensionsåldern". Så är det inte med novellkvinnan. Och inte i verkliga livet heller.
    Boken blev den sista för författaren och hon var medveten om att tiden höll på att ta slut. Hon dog tidigt i höstas, skrev ut sig ur världen.

tisdag 25 november 2014

Brutalt rolig roman

 Caitlin Moran är älskad och fruktad för sina skoningslösa krönikor i brittiska tidningar och hon har även publicerats på svenska. Nu gör hon romandebut med "Konsten att skapa en tjej" om en tjej som nog går till historien för hon är både rolig och sorglig och välformulerad.
  Vi börjar året 1990. Johanna Morrigan, 14 år, har skämt ut sig så fullständigt på lokal-tv att hon beslutar sig för att det inte är någon idé att vara Johanna längre utan återskapar sig själv som Dolly Wilde, en snabbsnackande, hårdkrökande goth-hjältinna på heltid i Doc Martens kängor och trasiga strumpbyxor. Hon ska rädda sin fattiga familj genom att bli författare, så där som Jo i Unga kvinnor, eller systrarna Brontë, fast utan att behöva dö ung. 
    Vid 16 års ålder röker hon cigaretter, dricker sig full och jobbar för en musiktidning. Hon skriver pornografiska brev till rockstjärnor, har sex med alla sorters män och sågar band i recensioner på högst 600 ord. Men vad händer när Johanna inser att Dolly saknar något väldigt viktigt? Tänk om en låda full med skivor, en vägg full med posters och ett huvud fullt av pocketböcker inte räcker för att skapa en tjej. 
    Det här är  en uppväxtroman som ligger författaren nära. En rolig och hjärtskärande berättelse om böcker, ångest, popmusik, socialism, eyeliner och att vilja bli kysst  och förstås om att upptäcka, och uppfinna, sig själv.

måndag 24 november 2014

Bok som tidskapsel

Filmaren och fotografen Lena Einhorn har publicerat sin "gamla påse med foton". Det gjorde hon 2008 i boken "Aterblick - Jerusalem, Kairo, Addis Abeba, Bombay" och till bilderna har hon skrivit text. Bilderna från 80-talet berättar om ett landskap, om människor och om upplevelser som nu bara finns i minnet och i det förgångna.Av en händelse blev jag nyfiken på boken som stått i min hylla länge.
Det finns något mycket förföriskt i de svartvita ögonblicksbilderna. Det känns som om författaren längtar också till ett förgånget Jerusalem där hon i sina berättelser kunde röra sig fritt och slå sig i samspråk med vem hon ville.Och visst reflekterar Einhorn över sin status som turist i Konungarnas dal.
   Men det lyfter också fram det problematiska med fotografens roll, för vem har rätt att avporträttera vem? Fotografen är alltid på den säkra sidan och behöver aldrig bli utlämnad till betraktande. Alla de människor som finns på bild i den här boken har naturligtvis förändrats. Det händer mycket på 25 år. Men ingen av personerna som kan betraktas har blivit tillfrågad om sitt deltagande och få presenteras med fullständigt namn.Det skapar en distans som inte bara hör samman med tiden.

  Man bjuds  in i minnenas värld och boken är en tidskapsel till 1970-tal eller tidigt 80-tal. Mycket har förändrats under tiden som gått men jag fängslas också av det tidlösa i berättelsen. Det känns berikande att ha fått bläddra i någons gamla resebilder

söndag 23 november 2014

Aktuellt om livet i Sámpi

  Lars Pettersson bor halvårsvis i Kautokeino och debuterade 2012 med deckaren "Kautokeino, en blodig kniv", som belönades med Deckarakademins pris för bästa debut. Nu fortsätter han skildra åklagare Anna Magnusson och livet i Kautokeino i den fristående fortsättningen "Slaktmånad".
   Det är oktober 2013 och en man i en bil hittas på en avlägsen fjällväg utanför Kautokeino i Nordnorge, skjuten med ett prickskyttegevär. Det är Torben Nyhlén, statssekreterare i svenska näringsdepartementet. Omständigheterna gör att det klassas som terrordåd och säkerhetspolis i både Oslo och Stockholm kopplas in. 
   Samtidigt har kampen hårdnat om rätten till marken i Sápmi, samernas traditionella renbetesland. Till följd av ökad internationell efterfrågan har utvinning av dyrbara metaller blivit allt mer lönsamt. Det svenska Polar Gold AB vill öppna en nerlagd gruva väster om Kautokeino. Men kommunstyrelsen röstar emot. Fast alla är  inte motståndare till ny industri i trakten: fler arbetstillfällen och lönsamma bidrag lockar och Sametinget tonar ner risken för förgiftat vatten och förstörd natur.  Åklagare Anna Magnusson är numera aktiv renägare på deltid. Hennes familj dras snart in i konflikten eftersom det är på deras traditionella parnings- och kalvningsområde som gruvan ligger. När så ännu ett mord inträffar blir stämningen än mer spänd i det lilla samhället långt norr om polcirkeln.
   En dagsaktuell skildroing av hur "naturfolkens" och industins intressen krockar, inte bara i Sámpi men globalt.

lördag 22 november 2014

Söker jämt nya vägar

"Rim på liv och död" av den israeliske författaren Amos Oz är en bok om hur en bok föds och om hur en bok skrivs. Det är en bok om skrivprocessen. Även om Oz ses som en av de stora berättarna och brukar förekomma i Nobelspekulationer vägrar han är inget undantag.
konsekvent att gå i upptrampade fåror, och den här boken
   Den är en på ytan enkel historia, full av litterära och intellektuella bottnar, svår att ringa in men lätt att ta till sig. Den pendlar elegant mellan de stora frågorna - döden, kärleken och skapandets natur - till vardagliga trivialiteter som att servitrisens troskant som syns genom hennes kjol och flugans surraande över tallriken.
   Huvudpersonen är en uppburen författare som i berättelsens inledning håller ett föredrag om sin nyligen utkomna roman. Han bombarderas med de omöjliga frågor som varje författare vrider sig av olust inför: Varför skriver ni? Varför skriver ni som ni gör? Hur mycket tjänar ni? Hur bygger ni upp intrigen, romangestalterna?
   Efter föredraget vandrar han på Tel Avivs gator och väver i fantasin berättelser om människor han möter. Men vad som händer i verkligheten och vad som egentligen sker i författarens huvud, det lämnas åt läsaren att avgöra.

fredag 21 november 2014

I Carpelans rum

Jan Hellgren belyser i nyutkomna "Bo Carpelan - rummets diktare" ett av de intressanta författarskapen i finländsk samtidslitteratur. Han tar med rumslighet och arkitektur som infallsvinkel när han diskuteras olika sidor av  författarskapet: poesin och romanerna  och Carpelans syn på diktens uppgifter och möjligheter.
    Hellgren är  litteraturforskare och arbetar med frågor som rör modersmål och litteratur i  skolan och  har även publicerat två diktsamlingar. "Bo Carpelan. Rummets diktare" är en omarbetad  version  av hans doktorsavhandling och visst märks den akademiska stödkorsetten när texten ibland blir väldigt teoretiserande..
   "Det är inte tiden som förändrar oss, det är rummet", skriver Carpelan i  en  av sina dikter. Hellgren visar hur denna syn gradvis tar form i Carpelans poesi från 1950-talet och  framåt för att nå sitt främsta uttryck i romanen "Urwind" från 1993.
    Rummet är inte bara en  återkommande bild  i Carpelans lyrik och kortprosa utan också en strukturerande princip i hans romankonst. Med tiden blir det något än mer djupgående, kanske ett slags livsåskådning. Vid sidan av diktsamlingar och romaner utgår Hellgren från ett rikt material av artiklar, essäer och opublicerade anteckningar där Carpelan belyser sin syn på det egna författarskapet. Hans sätts in i sitt litteratur- och idéhistoriska sammanhang, samtidigt som viktiga inspirationskällor inom bildkonst och arkitektur lyfts fram.

torsdag 20 november 2014

Olin om spionkriget

K-G Olin är en pålitlig leverantör av välskrivna böcker i lite glömda ämnen. Hans senaste bok, "Spionkriget" är inget undantag. Boken har undertiteln "Underrättelseverksamhet, upprorsplaner och utopier under Finlands 1920- och 1930-tal". Boken är inte skriven i kronologisk ordning, han börjar med en rafflande händelse i oktober 1933 när den finländska underrättelsetjänsten Detektiva Centralpolisen får meddelande om att en bil övergivits i närheten av gränsen mot Ryssland. 
  När saken undersöks visar det sig att bilen tillhör en fotograf anställd vid generalstaben i Helsingfors. Och han är nu försvunnen. 
   Händelsen blir upptakten till avslöjandet av ett sovjetiskt spionnätverk som täcker stora delar av Europa och har förgreningar till både Nordamerika och Asien. Under uppnystandet av denna sin tids största internationella spionhärva befinner sig plötsligt en finlandssvensk kvinna i händelsernas centrum. Mer ska inte avslöjas här för att inte förstöra läsglädjen.
   Men Olin har vaskat fram glömda personer ur historien. Som "den röde pedagogen" Bertel Mattsson från Jomala på Åland, verksam i Malax. Hans idéer om undervisning utlöste en lång skolstrejk i december 1927. Mattsson bytte ut Mannerheims och Runebergs porträtt i skolsalen mot Lenin och Stalin, han förbjöd läsning av Fänrik Ståls sägner och var, till på köpet, nykterist.
     Sådana lärorika historier hittar man nästan bara hos Olin.

onsdag 19 november 2014

En historisk klassiker

  1996 kom Maja Hagermans bok "Spåren av kungens män", och boken belönades med Augustpriset i faktaboksklassen. Jag har nu läst om delar av boken och tycker, fortfarande, att det är en av de bästa sammanfattningar jag läst om när Sverige blev kristet, om den oroliga skarven mellan vikingatid och tidig medeltid.
   Omkring år 1000 talas det ibland om personer som tillhört den speciella gruppen kungsmän i samhället. De kallas för "drängar" eller "tegnar" och känns igen därför att de bär en benämning som bara tycks har använts för män i den kungliga hirden. Vilka var dessa kungens män som har lämnat spår efter sig på många runstenar i Sverige och Danmark, frågar författaren och kartlägger vilken kung tjänade de och hur  samhället där de levde och verkade såg ut.
   Hagerman har som vetenskapsjournalist  följt den flod av ny forskning om skiftet mellan vikingatid och medeltid som kommit på senare år. Utifrån de senaste rönen målar hon upp en panoramabild över ett dramatiskt skede i  historien. I Spåren av kungens män berättar hon  kunnigt om människor och företeelser i brytningstiden mellan hedendom och kristendom.Det var verkligen en bok som gjorde intryck på mig och ökade min förståelse för vikingatiden.

  Idag finns den bara tillgänglig som ljudbok och i antikvarisk handel. Dags för en ny upplaga, tycker jag, gärna med ett nytt förord.

tisdag 18 november 2014

Den tatuerade polisen

Tatueringarna på kroppen har Marnie Rome haft sedan tonåren. Besöken i tatueringsstudion som från början var en revolt mot föräldrarna blev senare en övning i självkontroll, ett sätt att maskera en smärta med en annan.Med Marnie Rome introducerar Sarah Hilary i "Någon annans skuld" (Someone else's skin)
  Som polis i London är Marnie pålitlig, hårdför och på väg spikrakt uppåt i karriären. Hon har arbetat målmedvetet för att nå sin nuvarande position, driven av ambition men också för att hantera en familjetragedi. För fem år sedan tog hennes fosterbror livet av hennes föräldrar och sitter nu i fängelse. Marnie lider av skuldkänslor och är fast besluten att tvinga brodern att berätta sanningen bakom morden.
en ny polis på arenan.
  En misshandel i ett kvinnohus väcker gamla känslor till liv hos Marnie. När Marnie och hennes kollega i ett rutinärende besöker huset ligger en man illa knivskuren på golvet. Hans hustru Hope hävdar att hon agerat i självförsvar när mannen trängde sig in. Det finns flera vittnen till händelsen som bekräftar det Hope säger men Ayana ger polisen en delvis annan version. Några dagar senare försvinner Ayana från boendet. Snart finner Marnie att hon är indragen i en våldsspiral som även väcker frågor kring hennes egna upplevelser och minnen.
  Det är det lilla förlaget Minotaur som ger ut boken och de har god näsa för författare på väg upp och ger ut klsssiker som Hill och Robinson.

måndag 17 november 2014

Galen i garn

Det är nånting med den här tiden på året... mörkret och julen som kommer som sätter fart på mina handarbetsfingrar. Annars är det genetiskt. Mamma var bra på alla slag av handarbete och lärde ut vad hon kunde. Restgarner har jag en hel del av och därför spanar jag efter små saker att göra själv.
  Massor av inspiration finns i Sania Hedengrens och Susanna Zackes bok "Galen i garn". Allt från mormorsrutor i maxiformat till virkad väska, sjal, halsduk och hatt. Plus hur man kan fiffa upp plagg genon virkade dtaljer, som påsydda fickor eller ett virkat skärp. Bara att släppa lös fantasin.
   Virkade julgransbollar kan man roa sig med eller söta små djur, japanerna kallar dem aigurumi, och de kan varieras i det oändliga.
   Den här kreativa duon har gett ut flera böcker i samma stil och de är översatta till både engelska och finska.
   PS De som tycker att det inte är seriöst att tipsa om Nobelpristagare och virkböcker i samma blogg får söka sig någon annanstans. För mig går det utmärkt att kombinera olika slag av böcker. Huvudsaken är att rätt läsare hittar rätt bok.

söndag 16 november 2014

En kroppslig Knausgård

"Själens Amerika" är en sammanställning av Karl Ove Knausgårds viktigaste essäer och artiklar. Här skriver han om Thomas Wågströms och Francesca Woodmans fotokonst, om Anders Behring Breivik och attentatet i Oslo den 22 juli 2011, om att fjällvandra, om självporträttets konst, om Cindy Shermans fotografier, om smärta och smärtlöshet, om att översätta  Bibeln, om nåd, om Søren Kierkegaard, om föränderlighet och himmel, om ansikte och kropp.
   Texter utforskar sambandet mellan konsten och livet. Precis som i ”Min kamp” gäller det också hans egna yttersta, som i essän ”Den bruna svansen”. Den handlar om att bajsa. Det är en text man kan betrakta på många sätt; som ett pikant inslag i en textsamling, som en provokation eller som en pubertalt upptagenhet av den egna kroppen.
   Kanske bör man läser den som genuint typisk för Knausgård, som är en författare som utsätter sig i sitt skrivande. Boken inleds också kroppsligt med att författaren spyr. Han måste alltid riskera någonting, annars är det inte på riktigt. Det är som om en essäsamling om konst och litteratur inget är värd om inte också författaren själv avslöjar sig i sin största utsatthet. Man kan tycka att det råa inte hör hemma här. Ändå är det på något vis författarens signum. Att han skiter i vad man bör göra.

lördag 15 november 2014

En riktig nagelbitare

  Simon Beckett har gjort sig ett namn med att berätta om rättsantropologen David Hunter i en rad thrillers som förlaget Minotaur låtit översätta till svenska. Med höstens bok, "Gården", växlar Beckett spår och ger läsarna en mångtydig och genuint oroande berättelse.
    Engelsmannen Sean är på flykt någonstans i Frankrike. Vi vet inte varför eller från vem, men vi vet att han övergav sin blodiga bil i en ödslig avkrok. Under sin flykt trampar han i en rostig rävsax.  
Nästan medvetslös av smärta och blodförlust befrias han av två systrar från en nedsliten bondgård i närheten.
   Och det är då Seans problem verkligen börjar. På gården finns en folkilsken far, ett barn och så de två udda systrarna. Snart står det klart att Sean, som är patient på gården, också skulle kunna vara det perfekta offret. I ngen vet ju att han är där och ingen vill komma nära.
   Gården är en klassisk nagelbitare som håller läsarna i ett obönhörligt grepp. Natten lider medan sidorna vänds.

fredag 14 november 2014

En lättläst pristagare

"Minst tolv år hade gått sedan man slutade kalla mig Lilla smycket och jag befann mig på metrostationen Châtelet vid rusningstid."
   Så inleder årets Nobelpristagare Patrick Modiano sin kortroman "Lilla smycket" (La Petite Bijou)  som nu finns i pocket.
  Artonåriga Thérèse, berättaren, tycker sig i en kvinna med sliten gul kappa känna igen sin mor som påstås ha dött i Marocko tio år tidigare. Hon beslutar sig för att följa efter henne. Det blir en störtdykning ned i ett smärtsamt förflutet, i minnen som hon dittills har förträngt.
   Det är en ganska typisk Modiano-roman. Kortfattad och full av stämningar. Läsaren kastas huvudstupa in i handlingen och får följa den och Modiano vet att läsaren klarar det. Inga långa förklaringar och återblickar, bara det pulserande nuet ihopflätat med tankar om det som varit.
  Sedan debuten 1968 har Modiano skrivit ett trettiotal böcker där handlingen nästan alltid utspelar sig i Paris. Han har sedan länge en trogen publik såväl i hemlandet som utomlands. Motiveringen till  Nobelpriset i litteratur "för den minneskonst varmed han frammanat de ogripbaraste levnadsöden" är mitt i prick. Och äntligen kan man rekommendera en pristagare till alla läsare. Lättläst är han i ordets bästa betydelse och på få sidor (den här är 128) skapar han romaner man inte glömmer

torsdag 13 november 2014

Hakelius älskar udda britter

   De som läst Johan Hakelius tidigare böcker, "Döda vita män" och "Ladies" vet att han älskar udda personer, ju excentriksre dess bättre. I nyutkomna "Rule, Britannia!" ligger tyngdpunkten på den viktorianska tiden och på kolonialismen. Och han drar sig inte för att påpeka att det är vi som ser på världen med snipig prydhet, redo att fördöma det som inte håller sig till måttlighet. Viktorianerna däremot älskade det grälla, burdusa, poserande och solkiga som omgav dem.
   År 1851 kunde drottning Victoria och hennes älskade Albert fira sitt imperium med den jättelika världsutställningen i London. Bland de utställda föremålen fanns den sägenomspunna diamanten Koh-i-Noor, vars historia man kan läsa om här. Men britterna blev nästan lika fängslade av tablåerna med uppstoppade igelkottar. Konservatorn Walter Potters museum med cricketspelande marsvin och tedrickande kattungar i spetsklänningar blev några år senare en stor succé, ett tema vi känner igen hos Beatrix Potter. Det viktorianska England var närmast besatt av att förvandla djur till människor.
      Den brittiska samhällssatiren var sällan omstörtande, snarare byggde den på godmodig tradition. De brittiska särdragen bestod, men imperiet började dala. När det första världskriget var över blev det allt mer uppenbart att det brittiska imperiet förlorat sin dominans.
   Hakelius är här i högform och hans formuleringskonst är imponerande.

onsdag 12 november 2014

Westö i litet format

Kjell Westö är mest känd som författare till episka romaner. Senast "Hägring 38" som prisbelönats och fått välförtjänt många läsare.
   Men det är mindre känt att han ockå är/varit en flitig kolumnist. I "Sprickor. Valda texter 1986 - 2011" möter man honom i det korta formatet. Texterna är ett urval av tjugofem års verksamhet som krönikör och essäist i tidningar som Hufvudstadsbladet, Dagens Nyheter, Yhteishyvä/Samarbete, Veikkaaja och Ny Tid.
     I boken ingår också några längre texter, en reseskildring från USA, en uppväxtskildring från Helsingfors och en betraktelse över den utsatta Östersjön. Men här finns texter om musik, idrott, möten med människor och tankar om allt mellan himmel och jord. Merparten av texterna har ursprungligen skrivits på finska och många av dem har inte tidigare funnits tillgängliga på svenska. Översättningen är författarens egen. 
    Kjell Westö är en engagerad och kritisk iakttagare. Han intresserar sig för det lilla i det stora, det 
man inte genast ser men som ofta kan visa sig både viktigt och intressant när historien ska summeras . De 70 texterna i denna bok bildar tillsammans ett slags närhistoria, en bild av världen, av Finland, av Helsingfors. Och mest av författaren själv och den tid han levt i.

tisdag 11 november 2014

Kattkrig & lantliv


"Öga för öga, tass för tass" är en annorlunda spänningshistoria av Maria Ernestam. I centrum står katter och en katt går alltid sin egen väg. Ingen kan heller välja sina grannar. Två sanningar som Sara och Björn får erfara när de flyttar ut på landet, till sitt nyrenoverade hus.
    Här skulle Björn koppla av från arbetet i stan och Sara förverkliga den länge närda drömmen om ett eget trädgårdsmästeri. För att inte tala om deras katt. Vilka möjligheter till fria strövtåg.
   Lars och Agneta är paret i huset mitt emot som kommer förbi redan första kvällen. Att de liksom Sara och Björn är kattägare är ett lyckligt sammanträffande. Grunden verkar vara lagd för god gemenskap över staketet.
   Men mycket snart kan oråd anas. Lars och Agnetas katt är ett stridbart djur som försvarar sitt revir med klor och tänder och när kriget mellan de båda katterna intensifieras ökar också spänningen mellan de nyblivna grannarna. Samtidigt uppdagas att det även tidigare har förekommit osämja mellan människor i de ensligt belägna husen. Bråk som slutat i en spöklik tragedi där sanningen aldrig riktigt uppdagats.
    Sara och Björn tvingas försvara sig med metoder de aldrig trott sig kapabla till. När allt slutligen brister drabbar katter och grannar samman på ett sätt somhörs i hela bygden....
  En perfekt bok att ge bort till kattälskare. Kanske den förändrar synen på vad en katt ka
n vara.

måndag 10 november 2014

En underhållande essäist

Efter den lovordade essäboken om den realistiska romanen, "Den blå tvålen",  ger Sara Danius nu ut ett brett urval av essäer och artiklar. "Husmoderns död och andra texter" heter den och den är hejdlöst underhållande, elegant och skärpt utan att tappa kontakten med läsaren ger hon sig in på varierande ämnen.
   Titelessän om Bonniers kokbok från 1960 och husmoderns död blir en klassiker. Danius studerar recepten om ål, hummer och hare. Husmodern ska vara slaktare och bödel, förväntas sätta knivspetsen i levande hummer och veta hur man flår en uppspikad ål och blixtbelyser därmed ett stycke samtidshistoria på ett hejdlöst underhållande vis. "Det glömda köket är det förträngda köket. Husmor är död, leve Per, Plura, Jens och alla andra. Vi har fått de husmödrar vi förtjänar. Det är utan tvekan en fråga om civilisation. Är det en god sak?" undrar författaren.

   I en annan text beskriver hon sitt tonåriga möte med Sartre och existensens meningslöshet, för att i nästa stund skildra glasbruket Orrefors historia och sin farfar disponentens märkliga öde.. Eller texter om fotograferna August Sander och Irving Penn. En utflykt till Hollywood för att besöka 1930-talets tyska kulturemigranter finns det också plats för. Och tillsammans med Tomas Tranströmer får vi vandra genom Stockholm. Och så får man läsa om Danius möda med att skriva den första recensionen.
 Författare som Jane Austen, George Sand, Thomas Mann, Marcel Proust, James Joyce,, Italo Calvino, Nathalie Sarraute, Torgny Lindgren och Peter Esterhazy möter man här i välskrivna och tankeväckande texter. Hurra för Sara danius, äntligen en underhållande kvinna som vågar sig på essäer!

söndag 9 november 2014

En ohelig allians

Bara några år efter att andra världskriget samlades nazister och officerare från Wehrmacht  i Egypten och Syrien. Deras mål: att hjälpa arabregimerna att utplåna Israel.Om denna okända och häpnadsväckande historia berättar Niclas Sennerteg i "Hakkorset & halvmånen - nazister i mellanöstern".
    Bland nazisterna fanns Wilhelm Fahrmbacher, tysk general och misstänkt krigsförbrytare, som organiserade en grupp bestående av närmare 100 tyska militära rådgivare, bestående av allt från gamla generaler till unga officerare, som skulle uppdatera de egyptiska styrkorna över hela linjen. Boken baseras på dokument ur den tyske generalen Fahrmbachers personliga arkiv och berättar den okända historien de forna nazisternas roll i Egypten. En grå eminens som tas fram i ljuset är stormuftin av Jerusalem, Amin al-Husseini, som tillbrigat många år i det nazistiska tyskland och var väl indränkt i propaganda. han spelade en stor roll i den arabiskspråkiga nazipropagandan i radio.
  Journalisten och författaren Niclas Sennerteg öppnar dörren till ett nytt rum då han skildrar Mellanöstern i efterkrigstiden i ljuset av de tyska militärer som tog sig dit, på flykt undan rättvisan eller i sökandet efter en säker ekonomisk bas. Man tror sig ofta veta något om historien men förbiser ofta viktiga händelser. Sennertegs bok visar på en okänd aspekt av den muslimska antisemitismen och att den har historiska rötter. Tyvärr.

lördag 8 november 2014

En vedervärdig man

En man i en skottsäker glasbur i en rättssal. Han har anmält sig själv för grova brott, han ska sköta sitt eget försvar och är tämligen säker på att han inte kan dömas. Det är början på den fjärde thrillern av Thomas Erikson med beteeendevetaren Alex King i huvudrollen.
    Det är ett oerhört märkligt rättsfall. En annan man i häkte i väntan på rättegång. Åtalspunkterna är många och spektakulära, och polisens 50.000 sidor förundersökning är gedigen. Ingenting får gå fel, absolut ingenting, och därför kallar polisen in beteendevetaren Alex King som extra resurs. Men rättegången skjuts upp gång efter annan när den åtalades advokater mördas en efter en. Till slut verkar ingen längre vilja ta sig an hans fall. Ett gigantiskt hål i det svenska rättssystemet har uppenbarat sig. 
  Så vad gör man med en mördare som inte går att döma och en som ingen vill försvara? Intressanta frågor och inget entydigt svar.

fredag 7 november 2014

Korsordets bibel

   I fjol fyllde korsordet 100 år och Lena Rainer gav ut boken "Rätt i krysset!", en bok som är nog så nära en krysslösarbibel som man kan komma.
  Det är en bok som tar upp allt som varje korsordslösare bör och vill veta. En slags hyllning till korsordet, som är den vanligaste folksporten. En sport som inte behöver dyr utrustning och inte ger skado, däremot sägs krysslösande stimulera de små grå.
Konstigt nog finns det nästan inget skrivet på svenska om denna populära folksport. Boken är skriven ur lösarens nyfikna perspektiv och där är den unik. 
  Man får lär sig korsordstänket och hur korsordsmakarna tänker och arbetar de. Vilka ord de älskar  att använda och var går vi bet?
    Rainer har träffat kända korsordslösare som Göran Persson, Kikki Danielsson, Maria Wetterstrand och Björn Skifs, som berättar hur och varför de löser korsord. Fast Persson har gått över till sudoku nu.

   Lena Rainer tar läsaren/lösaren med från a-ö genom krysshistorien och in i framtiden: Kommer korsor­det överleva, frågar hon sig. Hon har föreläst om favoritämnet korsord i flera år och hon har jobbat som journalist i 40 år .

torsdag 6 november 2014

Det spökar i Granta

   Det spökar på sidorna i Granta 4. Helt stilenligt om ni frågar mig, spöken hör ihop med årets mörkaste tid. 15 suveräna berättelser, bland annat av skräckmästare som Stephen King och Johan Theorin. Brittiska Hilary Mantel har också talang för genren.
   Spökfältet är vidsträckt, från krigets Irak, som hemsöker marinsoldaten i Phil Klays novell, till Sara Stridsbergs krisdrabbade amerikanska spökstad, Ulrika Kärnborgs kollapsade paraguayanska utopi och Johanne Lykke Holms kusliga seans i centrala Köpenhamn. Aase Berg och Fredrik Sjöberg gör upp med tro och vidskeplighet i en historia med samlingens roligaste titel: Vladimir Putin tror inte på spöken.
    Karin Tidbeck tar strid för hårt drivna spökskrivare och Janine di Giovanni möts av de döda när hon återvänder till Sarajevo nästan tjugo år efter belägringen. 
   Svenska Granta är del av ett internationellt nätverk med engelskspråkiga Granta som nav. Tidskriften grundades av studenter i Cambridge i slutet av 1800-talet och 1979 fick den sin nuvarande form. I dag finns Grantaredaktioner i ett tiotal länder världen över, från Kina till Brasilien.

onsdag 5 november 2014

En egensinnig guide

 "Guiden" heter Susanne Ringells bok om Helsingfors. Självklart gör den det, och staden behöver inte nämnas. Dessutom är det här ingen guidebok med utvikskartor och numrerade tips. Ringell delar med sig av sina upplevelser av staden. Olika stämningslägen och infallsvinklar drar förbi.
   Har Helsingfors trots allt en flod? Vem har ett minnesmärke på Malms begravningsplats, är nedgrävd i Borgå men spökar på trapporna till Statsrådsborgen? Var finns det speciella krogar med profilerade kunder och vem var Diktonius? Är det roligt att växa upp i de östra förorterna? 
  Frågor som kastas ut men aldrig får ett tvärsäket svar.
  Berättaren tar sig över broar och klassbarriärer. Det är en bok om en stad och ett liv i denna stad. Oanade förbindelser uppdagas, mellan björnar och isbrytare, mellan Urho Kekkonen och runosångaren Larin Paraske. Det är numer fullt av lås på "Kärlekens bro" mellan Högvakten och Skatudden, den verkar inte ha rum för flera förhoppningsfulla. Men mitt på bron stårförfattren och skildrar sin hemstad på jorden. Förbi henne dundrar de spårvagnar som gör Helsingfors till en dam av värld.Guiden är för både infödda och inflyttade - och för de turister som författaren betraktar som sin storfamilj. Och läsren känner att hen har träffat någon i staden.
  Sanna Mander står för omslag och illustrationer.

tisdag 4 november 2014

40 år med Alfons

2012 fyllde Alfons Åberg, en av mest älskade barnbokskaraktärer, 40 år. Om Alfons och hans skapare handlar boken "40 år med Alfons Åberg och hans skapare Gunilla Bergström". En bok som är rolig att läsa eftersom jag sällan sett någonting skrivet om författaren. Alfrons däremot var sonens favorit genom många år - så honom känner jag.
   Jubileumsboken är en hyllning till och presentation av både Alfons och hans skapare, med artiklar som går på djupet kring författaren och illustratören Gunilla Bergström, som resonerar kring Alfons och böckerna om honom ur både ett analytiskt och ett konstnärligt perspektiv och som berättar hur han egentligen kom till. Den första boken "God natt, Alfons Åberg" kom 1972.
  Boken innehåller också korta beskrivningar av alla böckerna om Alfons i kronologisk ordning och en del om Alfons på film, på teater och i andra sammanhang utanför boken. Dessutom får läsaren en bild av Alfons ur ett internationellt perspektiv och vi för höra röster från personer för vilka Alfons betytt väldig mycket. Det är en fin, rikt illustrerad bok för Alfons-nördar men också för alla vuxna som bara gillar böckerna om Alfons Åberg och hans pappa.
  Och gillar dem gör man ju. Det är rätt fantastiskt att en förskolkille som Alfons med sin absoluta vanlighet lyckats vara sig själv och bli populär hos många kullar av barn. Hoppas han aldrig blir "vuxlig"!

måndag 3 november 2014

Kulturkrockad i Japan

 Pia Hintze slog igenom stort med romanen "Baby Blues", om alla de vedermödor som nyblivna föräldrar. Men i årets bok "Tokyo blus" är temat ett annat, om de kulturkrockar som uppstår när väst möter öst.
   Den erfarna psykoterapeuten Lola lämnar mot sin vilja jobbet, som blivit lite för mycket, barnen, som föralldel börjar bli vuxna, för att bli ofrivillig hemmafru i Tokyo. Men Tokyo är outhärdligt. 
   Georg jobbar nästan jämt och hettan dränker Lola i klimakteriesvettsvett. Många ofrivilligt komiska möten sker medan Lola funderar på hur man hittar man bort och
hur hittar man hem när man inte ens kan alfabetet? Och hur handlar man mat när man inte har en aning om vad som finns i förpackningarna?
    Och så alla dessa människor som är överallt, överallt. De hjälpsamma kvinnorna i Fenno-Skandinaviska klubben rekommenderar trevliga kurser, som blomsterarrangemang i grupp. Men Lola vill bara jobba. Via minst sagt oväntade arbetsuppgifter och kontakter förälskar hon sig i människorna, Tokyo och livet.
    Det är rolig roman om kulturkrock och klimakterium,  båda måste genomlidas och det neonblinkande Tokyo blir långsamt en välbekant skönhet. Författaren kan sitt Tokyo och har bott i staden under lång tid.

söndag 2 november 2014

Elva slag av ensamhet


Elva noveller om ensamhet av Richard Yates(1926 - 1992) har nu kommit på svenska under titeln  "Elva sorters ensamhet". Den kom ut 1962, året efter hans debutverk Revolutionary Road, som räknas som en modern amerikansk klassiker. Yeats mästerliga handlag med kortprosa är suveränt. I novellerna får man följa kontorsmänniskor på Manhattan, taxichaufförer, frustrerade unga män med författardrömmar, män i förorten - och deras drömmande och undanskuffade kvinnor. Yates novellsamling är som en mosaik över 1950-talets USA, en era då den amerikanska drömmen förverkligades bara för att kort därefter börja krackelera i fogarna.

   Femtio år efter Yates debut är renässansen för hans författarskap ett faktum. Filmatiseringen av Revolutionary Road öppnade publikens ögon för hans verk. Sedan tidigare har Easter Parade och Cold Spring Harbor getts ut på svenska och nu är det dags att stifta bekantskap med Yates noveller.

lördag 1 november 2014

Lämplig allhelgonabok

Vad händer om man tar sin rädsla för döden på allvar? Bestämmer sig för att konfrontera den? Vad händer om man tar sig tid att lyssna på dem som vet hur det är när döden kommer nära? Tänk om det gör rädslan mindre. Tänk om döden blir mindre otäck om man slutar förtränga den, slutar leva som om döden inte fanns. Tänk om det går att lära sig att acceptera att döden är en del av livet.
   De frågorna ställer Anna Lindman, programmakare i SVT och nu även författare i debutboken "Den där jävla döden".
   Hur pratar man om döden undar Lindman  Och undrar om tanken på att vi en dag inte längre ska finnas, insikten att vi en dag ska dö är alltför svår att leva med.  Hur orkar man älska, bygga relationer, lära sig franska, pensionsspara, tapetsera och gå till jobbet varje dag, när vi ändå när som helst kan dö, undrar hon. För vi har ju tappat tidigare generationers insikt om död och döende eftersom döen så länge varit tabu.
  Så nu får man lära sig på nytt. Lindman  har intervjuat psykologer, terapeuter, cancerläkare, präster, begravningsentreprenörer, muslimer, kristna, judar, hinduer, ateister, politiker, artister, människor som vet att de snart ska dö och många många fler. Hon har vridit och vänt på alla aspekter av döden som skrämmer och funnit att det inte gjort henne mera rädd. Alla tankar, lärdomar och reflektioner har hon samlat i boken. För den som vill och vågar utmana sin egen relation till det slut som väntar oss alla. Meningen är förstås att vi ska bli mindre rädda för döden och kanske faktiskt lära oss att acceptera att den är en del av livet.