Min blogglista

måndag 31 augusti 2015

Solkattens vink

 
Tiden går. Jag ska fylla sjutti. I skrivande stund är det en månad kvar till min födelsedag. 
På sitt personliga vis beskriver Merete Mazzarella sitt 69 levnadsår i nyutkomna "Solkattens år".
    Hon skriver om  att hon hör till en generation som mer än tidigare generationer varit van att stå i centrum, framförallt van att vara ung. Det blev svårt att fatta att hon blev medelålders och nu har har hon svårt att ta till sig att hon blir gammal.
    Mazzarella skriver om att leva lyckligt omfamnad av den sena kärleken i en värld som är allt annat än trygg och stabil. Frågan är varför hon inte kan lämna make nummer två i fred, han hängs ut titt och tätt och det gör läsaren inblandad i privata konflikter. Och så nära är ju inte läsaren att hen vill veta vad dottern sagt och tyckt.
    Men hon resonerar bra och nyanserat kring förtrolighet och erotik, »det framgångsrika åldrandet», svek och trohet, yngre och äldre generationer - och följer världshändelserna med stigande oro.
    Varje dag betraktar hon den japanska lyckokatten, eller om den betraktar henne - köpt i San Francisco - som står i fönstret och drivs av en solpanel. Den ger året sin rytm; när solen gassar på katten vinkar den så det knakar i tassen av ansträngning, i november vinkar den långsamt och matt. "Jag kan få för mig att hon vill påminna mig om tidens gång, om att det är bråttom med mitt liv" skriver Mazzarella..

söndag 30 augusti 2015

Fick nya perspektiv

  I januari 2014 fick författaren Henning Mankell besked om att han hade en allvarlig spridd cancer. Om detta och om hur han togs sig ur sjukdomens förlamande grepp berättar han i "Kvicksand", en bok som kommit ut även i pocket.  
   Men det är inte en bok som bara handlar om död och undergång utan också om vad det innebär att vara människa.  Mankell har gjort en vandring från sin barndom till den han är idag och berättar om händelser som har haft avgörande betydelse och om personer som har gett nya perspektiv. Om män och kvinnor som han aldrig har träffat men som han önskar att han hade mött. Han berättar om kärlek och svartsjuka, om mod och rädsla. Och om hur det är att leva med en dödshotande sjukdom.
   Naturligtvis ger boken ny belysning åt hans författarskap, också.
   Det är en bok om hur mänskligheten levt och lever och hur författaren själv levt och lever sitt eget liv. Och, inte minst, handlar den om den stora livsglädjen. Den som återkom när han lyckades ta sig ur den kvicksand som hotade att dra ner honom i avgrunden.

lördag 29 augusti 2015

Mystik på slott

Tror jag har snöat in lite på det övernaturliga för nu läser jag boken "Mystik på svenska slott - Nutida spökupplevelser". Bakom boken, som är fint illustrerad, står Amelie Ehrensvärd Cardell, som är utbildad journalist.Susanne Martinelle är frilansfotograf och grafisk formgivare. Hon arbetar med böcker,tidningar, hemsidor och konst.
 Boken bjuder in till besök i sjutton slott och herresäten i Sverige. Författaren fotografen  har träffat ett flertal modiga slottsägare och anställda som bjuder på sina mest oförklarliga upplevelser. Möten med avlidna släktingar, föremål som mystiskt byter plats, en märklig parfymdoft mitt i renoveringsdammet och paralyserande kyla som släpper greppet först efter en stund. Eller hunden och pigan som försvann i en lönngång eller godsherren som inte kan lämna sitt bibliotek. För att bara nämna något.
    De nutida spökberättelserna, som aldrig tidigare funnits på pränt, varvas med intressant slottshistoria och vackra, nytagna bilder. Läsarna får också ta del av sägner som förts vidare från generation till generation. Här ryms allt från elaka troll, till en inmurad pojke som man absolut inte bör leta efter och puckelryggen som inte får ro i sin grav.
    Expertisens syn på övernaturliga fenomen framgår av intervjuer med folklivsforskaren Ebbe Schön, biskop emeritus Lennart Koskinen, professorn i parapsykologi Etzel Cardeña, professorn i teoretisk fysik Ulf Danielsson.
  Slotten som besöks är: Bellinga, Ekenäs, Engsö, Fiholm, Gärsnäs, Hellekis, Kronovall, Kungliga slottet, Läckö, Marsvinsholm, Näsbyholm, Rockelstad, Svärdsta, Sjöö, Trolleholm, Trolle-Ljungby och Västanå. Och nog finns det gott om platser där det är raamt, som man säger på åländska.

fredag 28 augusti 2015

En riktig nagelbitare

Nu har jag läst slut på en ovanlig roman. "Istvillingar" av britten S.K. Tremayne, pseudonym för journalisten Sean Thomas.Det är en roman om relationer och familj, över förlust, sorg och vrede. Men också en roman där gränsen till det övernaturliga suddas ut. Ibland måste man lägga boken ifrån sig och fråga vad man läst.
  I centrum står Lydia och Kirstie, enäggstvillingar, sex år gamla, oskiljaktiga och så lika att inte ens deras föräldrar alltid kan säga vem som är vem. Så händer det som bara inte får hända: Lydia faller från ett balkongräcke och dör. Kvar är den förvirrade Kirstie och hennes förtvivlade föräldrar Sarah och Angus.
   Efter ett års tungt sorgearbete beslutar sig familjen för att flytta från London till en liten isolerad ö i Hebriderna där de ärvt ett hus som inte varit bebott på flera decennier och som saknar elektricitet. De vill börja på nytt, komma bort från alla plågsamma minnen. Men inget blir som de hoppats.
    Kirstie beter sig allt egendomligare - hon tycks djupt olycklig och hävdar att de förväxlat henne med den omkomna systern.Inte ens hunden trivs på ön utan beter sig underligt. I skolan skyr de andra barnen Kirstie och kallar henne spöke. Hon som alltid haft en syster och själsfrände är nu outhärdligt esam.
   Angus tvingas ofta resa bort
och Sarah känner sig alltmer isolerad och förtvivlad. Deras äktenskap blir sämre i stället för bättre. Oron för Kirstie - eller är det Lydia - bara växer. En misstanke pyr inom Sarah - vad var det egentligen som hände den där olycksdagen då hennes dotter dog?
   Upplösningen sker under en vild höststorm och man kan undra vad som hände.En riktig nagelbitare som det är svårt att slita sig från.

torsdag 27 augusti 2015

Genuint obehagligt

    "Äventyr i Svenssonland"  bygger på intervjuer med Peter Mangs som avtjänar sitt livstidsstraff  i ett hårdbevakat fängelse, på material ur den omfångsrika brottsutredningen samt på  Joakim Palmkvists egen bevakning som journalist. Det är en genuint obehaglig men nyttig bok som visar att fördomar ofta styr när gärningsmän söks. Den spenslige och tystlåtne Mangs kunde väl inte vara så farlig?
   Han blev känd som Serieskytten, Peter Mangs med en pappa som kommer från Kaskö i Österbotten. I sju år sköt han och dödade människor i Malmö. Alltid ur bakhåll. Under de sista  månaderna innan han greps höll han staden i skräck.
   I självvald ensamhet byggde Mangs upp en egen idévärld där han var hämnaren och revolutionären. Filosofin är slarvigare
än hos Anders Behring Breiviks, men parallellerna mellan de två är tydliga.
    Mangs idol var ”Lasermannen” John Ausonius. Båda hade samma måltavlor: svarthåriga människor, invandrare. Och Mangs dödade fler än Ausonius. Men när skotten föll i Malmö kom inte statsministern på besök. När människor dog i ”Sveriges Chicago” höjdes inte lika många ögonbryn som när Ausonius sköt i Stockholm.
    Det slumpmässiga i brotten gjorde att det tog många år innan polisen kom honom på spåren, trots att han använde legala vapen som han hade licens för. I brist på tekniska bevis sökte polisen gärningsmannen bland de kriminella och även offren misstänkliggjordes i jakten på motiv. Peter Mangs kulor drev på det pyrande gängkriget i Malmö. Slumpvisa skottlossningar mot byggnader, skyltar och fordon gjorde att gängen reagerade som om de var under attack och slog tillbaka.
   Peter Mangs nekade sig igenom rättsprocessen, men efter år av tystnad valde han att erkänna för kriminalreportern Joakim Palmkvist och i detalj berätta om de två mord han är dömd för. Utredarna är säkra på att han begått många fler.

onsdag 26 augusti 2015

Kristians texter berör

Efter den mycket uppmärksammade "I kroppen min" kommer nu "Mot monsunens hjärta", där Kristian Gidlund (1983-2013)  har samlat artiklar och intervjuer som han har skrivit under sin tid som journalist och den finns nu i pocketform.  Totalt finns här 23 olika texter.
   Han förtjänar att kommas ihåg för den skicklige stilist han var, inte bara som en man som heroiskt kämpade emot cancern. Och förlorade.
   Kristians stora kärlek till Dalarna, till hembygden, ryms i flera av artiklarna och han har träffat personer med anknytning till sina hemtrakter. Han tar oss med till Kuba och Indien och låter sin törst efter nya kunskaper och upplevelser smitta läsaren. Han gör också flera samhällsskildringar där han ifrågasätter sin samtid och de val vi gör idag. Han mötte  Sture Bergwall och musiker som Veronica Maggio, Miss Li, Carl Norén och många fler.
   En av de mest berörande texterna är "Landet jag lämnar", en vemodig betraktelse över de förändringar Sverige genomgår och som förändrar landet på djupet. Som att inga vuxna mer tar ansvar för sina handlingar och ber om ursäkt. De bara beklagar sig och försvarar sig. "Jag behöver inte gå till historieböckerna för att inse människans vansinne.Det räcker att hastigt betrakta samtiden" skrev han ett halvår före sin död.
   Texter som fortfarande känns starka och viktiga fast tiden går.

tisdag 25 augusti 2015

Rakbladsvassa repliker

I fjol debuterade Åsa Foster med novellsamling "Man måste inte alltid tala om det" och i den tilldrog sig berättelserna i ett Sydafrika som fortfarande präglas av åren med apartheid.
   Foster verkar ha många historier att berätta för nu är hon tillbaka med samlingen" Förresten gör folk så märkliga saker nuförtiden" och novellernas människor befinner sig i Skåne, somliga på  besök medan andra är djupt rotade i den mörka myllan. På olika sätt kämpar de för att hantera det som sjuder i och omkring dem. Alla rör de sig mot omvälvande ögonblick, där gränser förskjuts och det som varit plötsligt förändras.
    Mitt i natten ställer sig en man vid sin hustrus säng med ett gevär över axeln och väntar på att hon ska vakna. I Lund förbereder sig en doktorand för att berätta allt om sin otrohetsaffär, men något hon ser får henne att hejda sig. En tafatt bilförsäljare hjälper en kvinna som anklagas för stöld, utan att ana att hon kanske är skyldig till något mycket värre.
   Det händer mycket i berättelserna. Rakbladsvassa repliker avfyras, händelser som aldrig kan glömmas inträffar mitt i vardagslunken. Avgrunden finns precis invid idyllen och trampar man sbett så, tja, då får man skylla sig själv. Prosan är spänstig och njutbar, jag tror att Foster blir en av de stora berättarna ganska snart.

måndag 24 augusti 2015

Om djurnamn och op

Det är alltid lika roligt att öppna ett nytt nummer av Språktidningen. Senaste nummer, 6/2015, är ovanligt välmatat och kan läsas med behållning från pärm till pärm.
  En rolig artikel handlar om hur människo- och djurnamn numer blandas. Det som börjat som ett djurnamn blir namn på småbarn och det gäller om både hund, katt och kanin. Kommer att tänka på att min mamma, när hon hörde om barn med nya namn, kallade hon namnen för "hundnamn".
   Idag hade det inte varit nedsättande alls, tvärtom.
  Maria Sjödin skriver om den nya trenden för Shakespeare-pjäser - att spela dem med OP där förkortningen står för original pronunciation (originaluttal). Det är en stark trend just nu och många försöker lära sig hur engelskan lät för drygt 400 år sedan. Säker kan man aldrig vara men rätt mycket finns bevarat. Och mycket intressant var intervjun med en korrekturläsare på The New Yorker. Evig vaksamhet är Mary Norris ledstjärna.
   Och suck, jag minns så väl tryggheten som korrekturläsare gav på Ålandstidningen. Men de tjänsterna är borta sedan länge....
  I numret får man också förklaringen till varför vi människor älskar listor av olika slag.

söndag 23 augusti 2015

En kolonial historia

Nä men Sverige har väl ardrig haft kolonier! Det är en vanlig uppfattning. Men visst har Sverige haft det, och då tänker jag inte på Finland som var en integrerad del av det svenska riket fram till 1809.
   Herman Lindqvist har tagit sig an historien om Sveriges kolonier och besittningar och då  blir det en spännande berättelse om kampen för makt och prestige under nära fyra hundra år. Nyutkomna  "Våra kolonier – de vi hade och de som aldrig blev av" visar Sveriges drömmar om guld och elfenben, exotiska kryddor, socker och tobak.
   Det var på 1600-talet som drömmen om ett svenskt kolonialimperium uppkom. Sverige hade blivit en stormakt och ville precis som andra stormakter få in kolonialvaror på egna skepp och samtidigt exportera svenskt stål, malm, trä och tjära. De första kolonierna blev Nya Sverige i Nordamerika och Cabo Corso i Afrika. Senare tillkom Saint-Barthélemy i Västindien och under ett år dessutom hela ögruppen Guadeloupe.
   Från början var det ingen som tvekade inför att kolonier byggde på handel med slavar. Ett intellektuellt, religiöst motstånd mot slaveriet växte småningom fram, men långt efter det att andra länder hade förbjudit slavhandeln skeppades slavar till Saint-Barthélemy. Svenskt järn byttes av engelska köpmän mot slavar i Västafrika. Då slavhandeln ökade växte också järntillverkningen i Bergslagen. Det finns ett  samband mellan de två näringarna. Sista kapitlet i kolonialhistorien är Sveriges insats på Åland 1918 när man skickade trupper till öriket, men någon koloni blev det aldrig av Åland.
   Som alltid har Herman Lindqvist letat fram roliga historier också. I boken om Sveriges kolonier berättar han om internationella skojare som lyckades eller försökte lura kronan att ge ifrån sig örlogsskepp och pengar mot att Sverige skulle få en ö någonstans. Och om hur Karl XII skrev på att sjörövarna på Madagaskar skulle flytta till Sverige med sina skepp, familjer och sina enorma skatter för att få beskydd och bli goda medborgare. En förelöpare till dagens invandingspolitik, kanske?

lördag 22 augusti 2015

Selma som måttstock


   År 2013 firades 30-årsjubileum för Stiftelsen Selma Lagerlöfs litteraturpris och då gav man ut antologin "Kära Selma! Litteraturpristagarnas tack"  där nästan alla författare delger omvärlden sitt förhållande till Lagerlöfs författarskap. Selma är en måttstock att mäta sig mot helt enkelt. Förordet har skrivits av Bengt Berg. Priset delas traditionsenligt ut i början av augusti i Sunne. Detta års pristagare är prosaisten Stewe Claeson.
    Av detta har blivit storartade berättelser i Selma Lagerlöfs anda, som det också står i statuterna för den jury som årligen har att kora en på svenska språket verksam bokskapare.En levande klassiker - i de skorna är det få som platsar. Men en av dem är dock Selma Lagerlöf, som belönades med Nobelpriset tolv år innan hon som kvinna kunde få utnyttja sin personliga rösträtt. Det säger något både om hennes litterära kapacitet och det demokratiska genombrottets långsamhet.
   När man blickar tillbaka på listan med pristagarnamn märker man omedelbart vilken stor spännvidd som råder mellan dem, inte bara vad språkdräkt och berättartemperament anbelangar, utan också i deras bruk av vitt skilda genrer: förutom prosakonsten även poesin, dramatiken, essäistiken och genom Jan Lööf bildskapandet för yngre medmänniskor. Detta om något visar vilken mångfacetterad skriftställare Selma Lagerlöf var, eftersom hon inspirerat och gjort djupt intryck på sina efterkommande kollegor, verksamma inom fält som tycks befinna sig väldigt långt från de nejder som omger Mårbacka, där det ligger inbäddat i fryksdalsidyllen.
   Här hittar vi Tove Jansson, John Ajvide Lindqvist, Torgny Lindgren, Kerstin Ekman, Göran Palm, Klas Östergren och Kristina Lugn. Många av tacktalen är mycket läsvärda, själv gillar jag Torgny Lindgrens bäst -  men det är en smaksak. Texterna är alltför bra för att bara brukas en gång, nu är de inlagda på burk och kan avnjutas när man vill.

fredag 21 augusti 2015

Trollen i Loviken

 "De hatiska" heter sjätte deckaren i Björn Hellbergs serie om småstaden Loviken. I nätets tid går ingen säker och nättrollen har hittat måltavlor mitt i idyllen.
   Flera invånare i Loviken har bombarderats med otäcka hotelsebrev på nätet eller utsatts för kuslig förföljelse på annat sätt. En del av de anonyma angreppen är så grava att polisen kopplas in. Det kommer an på kriminalinspektörerna Carina Keller och Stig-Allan Jönsson att försöka spåra nättrollen, och de får snart skäl att fråga sig varifrån allt detta uppdämda hat kommer.
   Poliserna kalkylerar realistiskt med risken för att något allvarligt kan inträffa, och en kväll görs så en fasansfull upptäckt i en ensligt belägen gränd. Men har verkligen illdådet på bakgatan något med näthatet att göra?
  Keller och Jönsson ställs inför ett mystifierande fall med många bottnar och svart frustration.
   Hellberg skriver i korta kapitel och håller dramatiken vid liv och han är en utmärkt skildrare av miljöer och människor.


torsdag 20 augusti 2015

I dagens Frankrike

 Alice Petrén är Sveriges Radios mångåriga sydeuropakorrespondent och ser på Frankrike som sitt andra hemland. "Made in France -stolthet och nationalism" är hennes första bok. I den undersöker hon nationalismen i Frankrike och dess typiskt franska uttryck.
   Hon har rört sig mycket på fältet och träffat såväl Marine Le Pen och halalslaktare i Nice som vinbönder i Champagne. Elitismen och den grandiosa självbilden, men också det invandrartäta Sydfrankrike, belyses ur olika synvinklar. Fransk antisemitism, av gammalt märke, och islamofobin förklaras och sätts in i ett politiskt sammanhang. Petrén påpekar att det vanligtvis inte är första generationen av invandrare som blir problematisk, men den andra och tredje, om invandrarna inte hittat en plats i samhället.
    Vi får följa med till Nationella Frontens partikongress, segregerade förorter och de fina salongernas Paris.Petrén förklarar varför fransmännen är stolta över att vara fransmän, hur de ser på världen och historien. Hon belyser skillnaderna mellan det urbana Frankrike och "la France profonde" och pekar på varför all mat som är märkt som lokal har strykande åtgång.
   Boken var i stort sett färdigskriven när attentatet mot Charlie Hebdo skedde i januari i år och Petrén har skrivit ett färskt kapitel om den händelsen och vad den hittills betytt för fransk självbild.

onsdag 19 augusti 2015

I lättviktsklassen

"En tillfällig lösning" är den andra humoristiska  relationsroman som Denise Rundberg skriver tillsammans med krönikören Hugo Rehnberg. Den handlar  om otrohet, identitetskriser och konsten att släppa taget och gå vidare fast livet inte blev som man tänkt sig. Tillsammans har duon tidigare skrivit Inte riktigt enligt plan, som gavs ut 2014, och blev en av den sommarens bäst säljande. Så det finns ett sug efter berättelser som den här. Inramningen till historierna är det tjusiga Stockholm.
   Lisens liv är perfekt. Hon lever i ett lyckligt äktenskap, har en välartad dotter och karriären på pr-byrån pekar spikrakt uppåt. Hon bor granne med Teddy, som lever en annan sorts dröm. Han är en sorglös, stormrik och arbetsskygg arvtagare.
   Under ett och samma dygn rämnar tillvaron för både Lisen och Teddy, och av en slump möts deras vägar. Dock förstår de sig inte alls på varandra. Lisen är stel och irriterande präktig, medan Teddy är självisk och ansvarslös. Sakta men säkert byggs emellertid en oväntad vänskap upp.
Under några omtumlande månader får vi följa deras historia från varsitt håll - vartannat kapitel är skrivet ur Lisens perspektiv och vartannat ur Teddys.
  Boken har alla den klassiska kärleksromanens ingredienser, prövningar, oväntade svängningar men man vet ju att de två nog får varandra på slutet. En bok att slappa med om man tröttnat på ambitiös läsning, som ju vem som helst kan göra.

tisdag 18 augusti 2015

En gammal favorit

Anne Tyler har jag läst av och till från 1980-talet. Hon är en säker stilist och skriver så att vardagens alla små rynkor blir intressanta. Baltimor är Tylers stad och till den återkommer hon alltid.
   I "Farväl för nybörjare"(The Beginner´s Goodbye) från 2013 berättar hon om Aaron, som på grund av ett lättare handikapp sedan barndomen har vant sig vid att leva under sin familjs beskydd. Men allt förändras när han är 35 och möter Dorothy, som vägrar att dalta med honom. De gifter sig och lever i ett kärleksfullt äktenskap. Då händer det ofattbara - ett träd faller ner över deras hus och Dorothy dör och Aaron är helt förkrossad.
  Men en dag dyker Dorothy upp igen
och även om ingen annan kan se henne så finner Aaron tröst i besöken. Och på lite håll kan Aaron se att deras relation haft sina skavanker och sakta, sakta börjar Aaron hitta ett sätt att säga farväl.
    Det är en varsam och rörande berättelse om sorg och förlust av det slag som förr eller senare drabbar oss alla. På sitt varma men osentimentala vis visar Anne Tyler att det finns en väg också genom saknadens mörka snårskog.

måndag 17 augusti 2015

Ångande Indokina

 I bok efter bok återkommer Marguerite Duras (1914 - 1996) till Indokina och till sin barndoms miljöer. Hon ser på dem med igenkännande men kalla ögon, hon skriver om de rika och tiggarna på gatorna som lever parallellt men utom räckhåll för varandra.
   Det är monsunmånad i Calcutta. I stadens hetta befinner sig Anne-Marie Stretter, den franska ambassadörens vackra men uttråkade hustru. I en desperat jakt på en ansvarslös ungdom hon aldrig hade, söker hon nu kärlek hos unga älskare. En av de män som faller för henne är vicekonsuln av Lahore, en enstöring med benägenhet att ta till våld och få irrationella vredesutbrott. Han har dödat och han kan göra det igen.
   Ytterligare en udda gestalt finns i handlingen, en mystiska tiggarkvinnan från Kambodja, vars vistelse i Indien förbryllar européerna. Kvinnan verkar på samma vis vara lika undrande inför dem. Vicekonsuln och Anne-Marie förenas i sin besatta nyfikenhet av tiggerskan, som i deras ögon förkroppsligar hela kontinentens hungrande folkmiljoner som omger deras cocktailpartyn.
    Duras roman har nu för första gången översatts till svenska av Kristoffer Leandoer på ett utmärkt sätt. Det är en atmosfärrik bok där Duras ger en trovärdig stämning av fukt, värme och människomyller. Rasande men kontrollerat berättar hon om den europeiska självdestruktiva erotiska dansen medan världen svälter utanför ambassadens grindar. Hon återkom ständigt till romanens teman och romanen är en nyckelbok i hennes författarskap.
   Berättarstilen är rapsodisk, många grepp är lånade från film. Bit läggs vid bit i berättelsen men det är upp till läsaren att förstå det lästa. Det handlar om starka känslor, om svek som upprepas och om människans tröstlösa belägenhet. Alltid ensam fast mitt bland andra.

söndag 16 augusti 2015

Dialekters makt

Sagan om Rödluvan är utan tvekan en av de mest kända europeiska folksagan. Under loppet av hundratals år har den återberättats otaliga gånger, och den öppnar sig ständigt för nya tolkningar. Den handlar om hur godtrogenhet ställs mot ondska, hur svek finns på platser där man mist anar och om att skogen var och är en farlig plats för små och stora flickor.
   Nu har Andrei Huhtala och illustratören Sanna Mander gjort en egen version av Rödluvan. Av den versionen har Peter Sandström i sin tur gjort en översättning till språket som ligger närmast svenskfinlands absoluta litterära centrum, det vill säga Nyykaabi-dialekt., på finska utkommer den med titeln Punis
    Rööluuvån är en bok man gärna läser för sig själv, men speciellt bra lämpar den sig för högläsning. Och man avbryter sig nog för många skratt för dialekten uttrycker sig så mitt i prick.Visst får man fundera på vissa ord, men de är fonetiskt återgivna och säger man dem högt så får man bättre. Tänk om man fick ett projekt som återberättar en saga på kökardialekt!
Här kommer en bit av Rööluuvån att öva på. (Mitt rättstavningsprogram fick fnatt, men det är en annan historia.:
Dähä sagon e ju na liti hemsk men entå skryyp tå vi får ju rååk Rööluuvån, hondi flickon som e så lill å gulla tå on har honde röö mössån på se. Dähä bruden haldär ju på å traskar i en rätt så mörkan skoog på väg ti Stoomommo sin som e gambäl å roko, å så tär i skoojin råkar on på hande Grååskinni, som man kan vänt se va som helst åv. Grååskinni böri ställ na frågor. Å Rööluvån sejr ju som he e tå, att hon ska föö na ööfilar ti Stoomommos. He vaa ju itt så lyckat he tå, fö Grååskinni smiter ju iväg liti på förhand ti Stoomommos han. Men ti all lycko så rejder e ju opp se mot sluti tå handi stor å bussi kaarn från jaktlaagi kombär sveipand me ruutoan blus å allt.

lördag 15 augusti 2015

Slutet på Hebridserien

   Så har den äntligen kommit på svenska, skotten Peter Mays avslutande del i trilogin om brott på Yttre Hebriderna. "Lewispjäserna" (The Chess Men) heter den och den anknyter till fyndet av en uppsättning fantastiska schackpjäser från vikingatiden hittade på just ön Lewis. Naturligtvis har pjäserna fraktats till LOndon för att visas men en man har gjort verklighetstrogna kopior av dem och pjäserna har betydelse för bokens upplösning.
   Fin Macleod, som vi mött som utredare i Svarthuset och Lewismannen, är numera säkerhetschef på en privatägd egendom på Isle of Lewis och får i uppdrag att utreda en våg av illegal jakt på ön.
Hans efterforskningar återförenar honom med Whistler Macaskill - en lokal tjuvskytt som var Fins bästa kompis under tonåren.De upptäcker också ett flygplan med ett lik i på en plats som tidigare var en sjö.
   Whistler bär sedan länge på en stor hemlighet. Och när återföreningen tar en mörk, våldsam vändning inser Fin att det skulle kunna bli förödande för ön om sanningen kom fram. Upplösningen är rafflande och helt klart är Peter May värd alla de priser och lovord han fått. Har ni inte läst honom så skynda er att göra det.

fredag 14 augusti 2015

Viktigt decennium

 2013 kom Diana Websters första bok om hur en ung brittisk kvinna upplevde livet i Finland i början av 1950-talet. Bok två av memoarkaraktär har kommit nu, "Finland Forevermore" och den beskriver åren 1953 till 1963. Ett årtionde som författaren anser är det mest omvälvande under hela 1900-talet.
   Boken är skriven på engelska, som föregångaren, men inte alls svår att ta sig igenom.
   Författaren är 23 år när boken börjar och en av fyra engelskspråkiga lärare vid Helsingfors universitet. Totalt finns mer än 1500 elever som vill studera språket som öppnar världen. 
    Författaren är en skarp iakttagare av vardagen, av vad man kan köpa för varor, hur man umgås i tider av knapphet. Hon konstaterar att det finns många biografer men att restaurangerna är få. Och vill man komma in på en av de sällsynta restaurangerna som är öppna ska sällskapet inte prata högt och skratta, då blir de portade för att de är fulla!
  Webster halkar in på amatörteater, hon medverkar i radio och i TV, som är på experimentstadiet. Hon får goda vänner, går på mottagningar och coctailpartyn, funderar över Finlands förhållande till den mäktiga grannen i öster och undrar om någon av hennes bekanta är spion.
   Det är underhållande och humoristiskt och Webster får min barndomstid att leva upp. Riktigt bra läsning.

torsdag 13 augusti 2015

Gula skor i Berlin

 I Håkan Nessers breda utgivning är "Elva dagar i Berlin" det senaste tillskottet. Förlaget kallar romanen en saga för barn över arton år i Tage Danielssons och Astrid Lindgrens efterföljd.
  Berlinboken är också en del av den stadsserie Nesser skriver på. Tidigare har New York och London varit romanscener.
    Huvudperson är den svenska småstadskillen Arne Murberg. Han är inte är något nobelprisämne och efter en dykolycka har han blivit ganska konstig. Men han är en god människa och när hans far på sin dödsbädd ger honom i uppdrag att hitta mamma Violetta som rymde till Berlin med en trubadur när Arne var spädbarn, gör han sitt bästa för att ro det i land.
   En komplikation är att Arne inte är någon van resenär och hans tyska kunde vara mycket bättre. Han preparerar sig noga och ger sig så småningom iväg. Väl framme i den tyska huvudstaden tar han sig fram med karta och på Guds försyn, åtminstone till en början, men hans snirklande väg korsas av både onda och goda krafter. En galen professor och en ung kvinna i rullstol, till exempel. Ett par snitsiga gula skor och en häxprocess finns också med i bilden.
   Nesser skriver om människor i marginalen på ett ömsint och humoristiskt vis. Han tror på Arnes förmåga att klara sig och visar att människor, som kanske är uträknade, kan tillför mycket. Inte minst om de placeras i Berlin under påskveckan.

onsdag 12 augusti 2015

Claes A om liv och död

   Claes Andersson kallas en mycket folkkär poet och det stämmer nog. 
Hans nya diktsamling  "En morgon vid havet inandning, utandning" beskriver sorgen i att leva och åldras på ett så underfundigt och ofta humoristiskt sätt att man lika gärna kan säga att det handlar om glädjen i att leva och åldras.
    Den träffande paradoxen är ett av Claes Anderssons "varumärken" om man nu ska tala i kommersiella termer. Jag tror inte att poeter är varumärkesbyggare, dikterna föds ur andra behov. Men förvisso finns här välformulerade paradoxer. Som: »Kanske är det lättare att vara död än att leva liksom det är / lättare att drömma än att vara vaken? / Ingen föds ensam skrev Pentti Saarikoski som / nu är ensam / Han blev fyrtiosex år och dog mycket gammal».
   Andersson är inte, och har heller aldrig varit främmande för att dikta om politik. Också det gör han med insikt och öga för de absurda svängningarna. 
  Här skymtar också poetens far :" Hans kropp andas i mig, skrattar och gråter i mig ...hans frånvaro, hans krig är kvar i mig" konstaterar sonen.
   Samlingen avslutas med en rad tvåradingar som är löst fogade tankar i skilda ämnen, dem blir jag sittande länge med.

tisdag 11 augusti 2015

Underbara kottar

  Ja, hon har gjort det igen, Inga-Britt Wiktorsson!
   Knåpat ihop en alldeles underbar och jordnära bok - Igelkottarna och Bonus - om hur en igelkottsfamilj blev en del av familjen och samsades om utrymmet med katten Bonus. Och om Bonus, en kaxig brittisk korthårskattherre har Inga-Britt skrivit en bok tidigare. Nu får han vara statist och de små kottarna är i centrum.
   Det är verkligen på tiden att någon skriver om de intressanta igelkottarna. Djur med integritet och personlighet som tyvärr är hotade från många håll. Från den hetsiga trafiken på landsvägarna och från elaka människor som tycker om att pina dessa djur, sparkar omkring dem och annat som man läser om. Dags för kottarnas försvarstal.
   Under många år var Inga-Britt och jag kolleger på Ålandstidningen och gjorde många jobb tillsammans. Det är därför extra roligt att läsa Inga-Britts korta texter, man kan ju höra hennes röst i dem. Och bilderna är ömsinta och djurens personlighet fångas på kornet.
     En bok som verkligen rekommenderas alla djurvänner och alla som intresserar sig för djurfotografering.

måndag 10 augusti 2015

Både nära och långt bort

    Harper Lees moderna klassiker To Kill a Mockingbird, från 1960 heter på svenska Dödssynden, och finns i lättillgänglig pocket. Det är bra för nu har bok två från denna gåtfullt tillbakadragna författare kommit ut, "Ställ ut en väktare". Den skrevs innan Dödssynden men utspelar sig kronologiskt sett efter händelserna i debutboken. Och skisserar ett hur gick det sedan.
    I Dödssynden är det flickan Scout som är huvudperson. Hon växer upp i amerikanska Södern i en loj småstadsidyll, när ohyggliga och dramatiska händelser vänder upp och ner på livet och hennes föreställningar. En ung svart man blir anklagad för våldtäkt på en vit kvinna, och hans chans att få en rättvis rättegång är försvinnande liten. En vit advokat tar sig an försvaret, men hatet och indignationen i det lilla samhället växer som en lavin.
    Scout ser den lilla staden med sina invånare för vad den är och hennes berättelse blir till en anklagelse, som ingen slipper undan.
    Harper Lee föddes 1926 och växte upp i Monroeville i Alabama och där bor hon kvar, på ett åldringsboende. När Dödssynden kom ut 1960 i USA var det en händelse som väckte stor uppmärksamhet och boken tilldelades Pulitzerpriset. Den kom absolut rätt i tiden när medborgarrättsrörelsen vuxit sig stark och när svarta elever fick tillträde till helvita skolor - inte utan bråk och protester. En tid så nära men ändå långt bort.



söndag 9 augusti 2015

Mycket omtugg hos GW

Leif G W Perssons nya deckare "Bombmakaren och hans kvinna" innehåller en spännande berättelse.  Hans beskrivning av en grupp somalier i Sverige som terrorister lämnar en del att önska. Det ges till exempel ingen förklaring till vad deras motiv kan vara för att utföra detta dåd.
Gruppen som misstänks och sedan bevisas ha planerat gräsliga terrordåd består av välanpassade och välbärgade somalier, som också är ledande muslimer i Eskilstuna.
    Beskrivningen av spaning och olika kontakter för att lösa uppgifterna är oklanderlig som vanligt är i Leif G W:s deckare.Men boken är alldeles för omfångsrik, mer än 500 sidor, och mycket är omtugg och början är seg, så seg att man frestas lägga undan boken.

   Författaren har - kanske som en eftergift åt alla som kallat hans böcker mansgrisiga - en kvinnlig huvudperson nu, Linda Mattiei, men det gör det inte bättre.Hon är mesig och så korrekt så klockorna stannar. Om han tror att det kvinnliga perspektivet täcks av en utredare med dåligt samvete för sina barn så tar den gode professorn fel. Däremot skulle det vara förnyelse om manliga poliser började oroa sig för hur vardagens pussel ska gå ihop med hårdkokt liv.
   Så visst, alla Leif GW-fans har en högtidsstund framför sig. För egen del föredrar jag helt andra typer av berättelser om polisarbete. Som Peter Robinsons Banks eller Fred Vargas Adamsberg.

lördag 8 augusti 2015

Monstret i mörkret


Alfred Hitchcocks ­ film Psycho skrämde slag på 1960-talets biobesökare och har med tiden blivit en av 1900-talets mest berömda skräck­film. För Anthony Perkins, som spelade huvudrollen som mördaren Norman Bates, gick det inte lika bra.
   I en tid då det offentliga USA såg förrädare överallt, och där många homosexuella sparkades från statsförvaltningen, blev den mammabundne och misstänkt fjollige Norman Bates en ödesdiger ­figur att förknippas med. Rollen blev en dödsstöt för Anthony Perkins karriär.
  I nyutkomna "Monster i garderoben" av Johan Hilton ges en inkännande biografi­ över Perkins och en lekfull analys av en skräck­film och dess samtid. Framför allt är det en skildring av hur populärkulturen använder sexuella minoriteter som underhållning och skrämseleffekt något som kastar hotfulla skuggor ända in i vår tid.
  Hilton gör en skarp analys av Psycho, den film Perkins för alltid förknippas med. Perkins var hemligt gay, och Johan Hilton briljerar när han återger dåtidens spekulativa, psykoanalytiska teorier om "mammamonstrens" inverkan på homosexualitet.
   Men varför blev fjollan en skräckkliché egentligen? Det kan man fundera över.

fredag 7 augusti 2015

101 utvalda händelser


Hur gick det egentligen till när Djingis Khan föll av sin häst och dog eller då den första månlandningen bara var sekunder från att sluta i katastrof?
    Det är ett par av händelserna som presenteras i Magnus Västerbros nyutkomna "101 historiska händelser" med undertiteln En annorlunda världshistoria.
   Boken ingår i Historiska Medias populära 101-serie. Precis som de tidigare böckerna är den full med överraskande  texter om enskilda händelser. Samtidigt fungerar boken som en underhållande och lärorik världshistoria i miniatyr. De allra flesta texterna är tre sidor långa, ungefär vanlig artikellängd men illustrationer finns det inte. Varje berättelse avslutas med lästips om man vill veta mer om händelsen.
    Författaren  är historiejournalist med en bakgrund både hos Dagens Nyheter och reportagemagasinet Filter.
   Det är en bra bok för att öka historieintresserade hos alla kategorier av läsare och författaren vet att nosa fram detaljer som varit okända och ger sidobelysning åt kända händelser. Som att Olof Palme på det som skulle bli hans morddag den 28 februari 1986 var osams med sina livvakter, de gillade inte att han smet ut på stan ensam, som han gjort dagen innan. Hur skyddar man en man som inte vill bli skyddad, undrade de.

torsdag 6 augusti 2015

Om dödssynderna

 "Den åttonde dödssynden" är en spänningsroman av debuterande Rebecka Edgren Aldén om lyckliga fasader och saker vi vill dölja, om mänskliga misslyckanden och hotfulla hemligheter. Författaren kommer från månadstidningsvärlden och hon ger en del glimtar av livet bakom kulisserna där. Och porträttet av Nora i boken är inte särskilt snällt, hon snor idéer och plankar texter för att skapa eget och "bygga sitt varumärke".
   Nora är en lyckad krönikör, författare och föredragshållare av den där sorten som intalar sina läsare och åhörare att alla kan bli lyckliga och lyckade om de bara tar tag i sitt liv och anstränger sig. Det gjorde hon nämligen själv för tio år sedan, när hon föll från sjunde våningen och nästan förlorade livet, ett tillfälle hon fortfarande bara har luddiga minnen av. Nu bor hon och familjen i en lyxrenoverad gammal villa och Nora är drottning på gatan.
    Men en dag flyttar Klara in i huset mitt­emot och ordningen i villakvarteret störs. När Nora i samma veva sätter i gång med att skriva ännu en bästsäljare - om dödssynderna - möts hon av en rad problem.
    Sakta men säkert börjar hennes förflutna komma i kapp henne. Kanske var det som hände tio år tidigare ingen olycka? De hotfulla händelserna radar upp sig och det finns någon som inte vill Nora väl. Upplösningen och Noras val blir oväntat.

onsdag 5 augusti 2015

På jakt efter smaken

   Läser med glädje att den franska berättaren Muriel Barbery i höst kommer ut med sin tredje bok, "Alvernas liv" och den verkar mycket lovande. Trots att jag läser så mycket kommer jag fortfarande med glädje ihåg hennes bok "Igelkottens elegans".
    Medan man väntar på den kan man läsa Barberys debutbok, kortromanen "Smaken". Den handlar om en gastronoms sista timmar i livet. Monsieur Pierre Arthens är världens främste matkritiker, gastronomins påve. Men han kommer att dö i morgon. Han vet om det men han bryr sig inte.
     Vid dödsrikets port söker han desperat efter en smak som vibrerar i hans hjärta, en smak från barndomen, en originell och underbar anrättning som han misstänker är mer värd än alla demiddagar han har upplevt i egenskap av fulländad finsmakare. Så han minns.
      Tyst och ibland hetsigt följer han smakminnets slingringar, dyker ned i barndomens grytor, vandrar längs stränder och i köksträdgårdar, mellan land och hav, aromer och smaker och sina första likörer Han minns men han hittar inte. Inte än.
   Boken utspelar sig på Rue de Grenelle, i samma fastighet som "Igelkottens elegans", den döende mannens smakminnen alterneras med närstående personers kompromisslösa minnesbilder av honom.
   Så varför inte följa med på en gastronom
isk resa som får smaklökarna att aktiveras.

tisdag 4 augusti 2015

Börjar så sakta

Den börjar så försiktigt, höstens bokflod. Som en liten rännil gör den sig påmind om att hösten snart finns om hörnet. Så kände jag det när barnboken "Rassel, prassel, puss" dök upp ur postlådans djup. Det är Hanna Lundström som skrivit texterna och Maija Hurme står för bilderna. Men de passar så väl ihop att det är svårt att tänka sig det ena utan det andra.
   Poesi för nybörjare kallar Schildts & Söderströms boken och visst är det en bok man ska läsa för de minsta. Det är både rimmat och orimmat och Hanna har sinne för hur ord låter och luktar, Som bebisen som "slickar svärta, smakar orden, titta vad som hänt på jorden."
   Det rasslar och prasslar, det skvalpar och,visslar och pyser. Mycket är på gång i hemmet: tandkrämen rymmer, dammsugaren hungrar, i skrubben står moppen och ser hotfull ut med gulnande hår. Ute sjunger regndroppar i snåren och man kan hitta smultron och annat som är smått. Då dagen slutar kommer natten:Ögonen tittar på sirliga skuggorpå mönster av mörker.
    Hanna Lundström skriver poesi för de minsta och rör sig varligt i barnets miljöer. Det är  en fin och stilsäker kombination av förundran, humor och realism och. Maija Hurmes illustrationer hittar samma tonart för bilderna.
  Lyckliga småbarn som får böcker som denna!

måndag 3 augusti 2015

Mystik & spänning

 Henriette Gyland är född och uppvuxen i Danmark men bor sedan ganska länge i London. Det är också de engelska miljöerna hon beskriver i sina romaner. Hennes andra bok heter "Tsarens kniv" på svenska, originalets titel är "The Elephant Girl".
   Huvudperson är tjugofemåriga Helen Stephens som lever ett enkelt liv i Goa i Indien. Hon har fortfarande svårt att känna glädje och komma människor nära efter att hon som barn bevittnat mordet på sin mamma Mimi. De hemska minnena vaknar till liv när hon en dag blir uppsökt av sin mormors advokat som vill att hon ska återvända hem till England. Helen vägrar först men när advokaten i förbifarten nämner att kvinnan som dömdes för mordet precis har släppts ut ur fängelset tänker hon om. Hon har i många år planerat hämnden på sin mammas mördare.
   Advokatens besök får Helen att tänka tillbaka på dagen tjugo år tidigare då hennes värld rasade. Hon var bara fem år och har mycket vaga minnesbilder. Men fortfarande kan hon tydligt se framför sig det hemska hon hann uppfatta från sin plats i baksätet i bilen: hur mammans bästa väninna Fay täckt av blod stod över mammas döda kropp. Fay var påverkad av droger vid tillfället och mindes inte själv vad som hade hänt. Fortfarande vet varken hon eller någon annan vad det var som egentligen hände och varför ingen av släktingarna på mammans sida ville ta hand om Helen utan hon lämnades till fosterhem, där hon lärde sig att inte lita på någon annan än sig själv.
   Helen bestämmer sig för att åka hem till England. Hon hittar ett rum att hyra hos Jason Moody, som driver ett övergångshem för utslagna i samhället. Medan Helen gör allt för att ta reda på sanningen om vad som hände hennes mamma försöker Jason komma underfund med vem Helen är. Helen vet inte om att hon leker med elden. Det finns flera personer runt omkring henne som inte drar sig för någonting när det gäller att dölja gamla sanningar

söndag 2 augusti 2015

Inget för lättskrämda

 I går skrev jag om skräck för unga, idag vågar jag mig på en riktigt kuslig berättelse för vuxna.
 "När skruven dras åt" (The Turning of the Screw") är en av världslitteraturens mest klassiska spökhistorier, skriven av den psykologiska romanens mästares Henry James. Kanske mer än någon  kom James att inspirera våra moderna skräckmytologier; från bilden av oskulden som ondska, till schizoida labyrinter à la Roman Polanski. Den har kallts världens bästa spökhistoria och inspirerat många till efterföljd.
    Romanen presenteras nu i nyöversättning av Ola Klingberg och med ett förord av skräckvetaren Mattias Fyhr.
   Ni vet hur det börjar, med en ung guvernant till två föräldralösa barn på det ensliga godset Bly utanför London, accepterar mystiska villkor för sin anställning. Väl på plats möts hon av en stämning av iskall och stirrande övernaturlighet, barnen hon måste skydda samt en tvetydig husföreståndarinna. Alltmer osäker blir läsaren på fasans egentliga källa när man läser vidare.
    Men det är en riktigt obehaglig berättelse och har man lätt för att bli mörkrädd så är detta inget att rekommendera.




lördag 1 augusti 2015

Kusligt för unga

" I skuggan av Blå Jungfrun" av Anna-Karin Andersson är ingen vanlig spökhistoria. Det är en historia om längtan och om ekon av brutna löften som sträcker sig genom tid och rum. Det är en historia där tre flickors öden vävs samman över seklerna. Det är en historia om mod och att våga se det som inte alltid syns. Men framförallt är det en historia om förmågan att kunna förlåta. Den moderna flickan Therese får följa med mamma när hon gör utgrävningar på ön.
  Den här ungdomsromanen är den första i en planerad serie om tre som knyter an till den mytiska ön Blå jungfrun i Kalmarsund, ofta identifierad som häxornas Blåkulla.
  " Har du hört historien om fyrvaktarens dotter? säger kaptenen. Hon dog här ute på ön. De gamla sa att det var hennes far som tog livet av henne. Många som har seglat förbi ön om nätterna har tyckt sig se en vit gestalt nere på södra stranden.
– Södra stranden? Är det inte där som stugan ligger? Där vi ska bo? säger jag och ser på mamma."
   Redan första dagen på ön Blå Jungfrun hittar Therese ett smycke på stranden. På natten vaknar hon av att någon rör sig utanför stugan.
  I den planerade serien får läsaren följa Therese och Daniel och några människor som levde för länge, länge sedan. Boken passar lite större barn och ungdomar, samt för vuxna som fortfarande har fantasin kvar och tron kvar på att vad som helst kan hända.
   Författaren är filosofie doktor i arkeologi och har sedan 2014 varit involverad i ett arkeologiskt forskningsprojekt om ön Blå Jungfrun i norra Kalmarsund. I skuggan av Blå Jungfrun är berättelsen som tar vid ungefär där vetenskapen slutar.Det är en berättelse som ibland skickar iskalla kårar ned längs ryggraden.