Normalstörd eller...

   Det började med att Pär Johansson fick jobb på den kommunala omsorgen i Hudiksvall. Där  upptäckte han att de funktionshindrade skickas på kurser för att lära sig knyta skorna - och blir han frustrerad. Nog borde de väl få använda sin tid till något vettigare?
   Han köper skor med kardborrband åt dem och föreslår att de ska få börja spela teater i stället. Resten är, som man säger, historia. Glada Hudik-teatern har berört alla - från publiken i Stockholm till Broadway i New York.Om det berättar han i "I huvudet på en normalstörd"
  Han delar  med sig av de erfarenheter åren med de utvecklingsstörda har gett honom, och förklarar varför han själv kallar sig normalstörd. Han berättar om händelser i sitt eget liv och får oss att se på oss själva och våra medmänniskor med nya ögon. Det är faktiskt ingen katastrof att göra bort sig - man kan ju göra om!
   Han vet att det inte bara är han som lär medlemmarna i Glada Hudik något - det är de som lär honom vad det verkligen innebär att vara människa. Han ser att det går att umgås utan att ta på sig en mask, det går att mötas fast man kommer från olika bakgrund, och det går att göra det som andra säger är omöjligt. Det har de och han bevisat varje dag i femton år.
  Det är en varm och berörande bok som borde sättas i händerna på alla som jobbar med funktionshindrade. Och på alla med fördomar om den gruppen - och de är många.