Ett liv i bedrägeri

Majgull Axelsson tar i romanen "Jag heter inte Miriam" läsaren med på en omvälvande resa genom krigets Europa och efterkrigstidens Sverige.
    När familjen samlas runt Miriams säng för att fira hennes 85-årsdag tror de att hon blivit dement. Varför påstår hon annars att hon inte heter det alla vet att hon faktiskt heter? Men sanningen bakom tatueringen på Miriams arm, om hur hon blev Miriam, börjar så sakta komma fram och det är en helt annan berättelse än familjen väntar sig. Det är en berättelse om självbedrägeri, skam och utanförskap, om Europas smärtsamma historia, om romernas situation och Sverige under efterkrigstiden.
   Huvudperson är en romsk kvinna som antar namnet Miriam och identiteten av en judinna för att överleva i kvinnolägret Ravensbrück, där romer stod allra längst ner i rangordningen bland fångarna. När hon kom till Sverige med de Vita bussarna behåller hon namnet och gör allt för att dölja sitt förflutna. Hennes hem och familj är skött till perfektion, hennes utseende är alltid välordnat och hon är korrekt, lugn och välformulerad i allt hon gör. Men under den perfekta ytan döljer sig den stora hemligheten.
  Romanens tema är vältajmat och historien om romerna behöver berättas. Men romanen tar inte tag i mig så där som författarens andra romaner gjort. Det är någonting som saknas, kanske autenticitet.