I Maigrets Paris

Författaren till "Kommissarie Maigrets Paris", Anita Limare, är inte ensam om sin beundran för den av Georges Simenon skapade kommissarie Maigret. En ­polis långt från dagens fysiskt utlevande kollegor. Maigret var psykologins mästare, problemlösaren som var mer intresserad av människan i mördaren, bedragaren eller tjuven än i brottslingen. Han föredrog bussen framför bilen, taxin framför piketen. Hans vapen var ordet och lyssnandet, intuitionen.
   Han stod mer på den svages sida än på den starkes, han kallsvettades av obehag inför egenkära aristokrater, snorkiga åklagare och domare, liksom inför förslagna advokater. Han rörde sig hemvant i missbrukarnas och de prostituerades värld. Han skuggade små och stora ­bedragare. Och han kände staden som sin egen ficka.
   Maigrets miljö var Paris dimmiga kajer, förfallna industrikvarter, barer och hak i lindrig belysning, bistroer med stampublik, nattklubbar med gäster som uppskattade natten mer än dagen. Hans värld i ett oändligt antal böcker var de centrala delarna av Paris. Där puffade han på sin pipa, tog promenader med sin kloka hustru, svepte ett otal glas vitt eller rött vin, spisade genuin husmanskost, piggade upp sig med ett eller annat glas calvados eller några stop öl.
  Limare har gått i Maigrets fotspår och försöker hiyya de autentiska platserna i det mycket förändrade Paris. Eftersom hon i decennier bott i staden är hon en skicklig spårhund.