Vemodets blåton

Det finns en känsla som ibland drabbar oss när vi måste skiljas från någon, när vi längtar hem, när vi minns flydda tider eller märker hur fort allt har gått eller när vi annars blir djupt gripna eller tacksamma vi kallar det vemod.I synnerhet den tidiga våren är för mig vemodets blåaste tid. Därför läser jag om Owe Wikströms kloka bok"Till längtans försvar eller vemodet i finsk tango".
    I Till längtans försvar skriver Wikström att det också finns ett vemod inbyggt i själva livet. Sett i ett större sammanhang hänger detta vemod samman med den känsla av hemlöshet och förvirring vi kan känna inför existentiella livsfrågor. Andra gånger är det en konkret upplevelse av skönhet som gör att vi blir berörda och djupt påverkade. Det är så ljuvligt att det nästan gör ont - en bitterljuv känsla.
    Vemodet kan också ha att göra med det hotfulla i att tiden går så fort, vår oro för att dö en tanke vi sällan törs tänka till slut. Dessa frågeställningar gör att upplevelsen av vemod gränsar till andligt sökande och religiös tro.
   Varför berörs så många av det heliga trots att de säger sig inte tro?
  Wikströms bok är skriven med en mängd exempel ur vardagen. Här blandas jazz, bärplockning, gudstjänster och julsånger med tunga vetenskapliga namn och moderna ikoner som Woody Allen, Ingmar Bergman och Da Vinci-koden