Romanen "Nora Webster", som kom ut på engelska i fjol och nu finns på svenska, har hyllats för sitt
oerhört starka kvinnoporträtt, av flera jämfört med Madame Bovary och
Hedda Gabler. En oförglömlig roman om hur man måste
tillåta sig själv att sörja och att läka. Ännu en gång har Colm Tóibín
bevisat varför han av så många räknas som en av världens bästa
romanförfattare.
Platsen han tar oss med till är Wexford, Irland, i slutet av sextiotalet. Nora Webster är
fyrtio år och gift med Maurice, hennes stora kärlek som en gång räddade
henne från de knappa omständigheter under vilka hon växte upp. Livet med
honom har varit både enkelt och självklart, med familjen i centrum,
hans jobb som lärare och hennes roll som hemmafru.
Så händer det
ofattbara: Maurice drabbas av sjukdom och avlider kort
därefter. Kvar blir Nora med ansvar för allt, inte
minst sina två unga pojkar, och trots allas välvilliga blickar och ord
så vet hon ögonblickligen att det nu är upp till henne att förhindra
familjens undergång. Till sin hjälp kommer dock en oanad kraft som hon
glömt bort fanns där djupt inom henne.
Eller med hennes egna ord: "Det
finns inget bättre sätt att bli frisk än att sjunga i en kör. Det var
därför Gud skapade musiken."
En riktigt bra roman att njuta av under långa höstkvällar. Jag såg i Vi Läser, som kom idag, att den innehåller en lång intervju med Tóibin, som periodvis bor i franska Pyrenéerna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar