Med "Räfvhonan" Anna
Laestadius Larsson har nu kommit till slutdelen för sin trilogi om kvinnor i det sena 1700-talets Sverige. De tidigare delarna heter "Barnbruden" och "Pottungen" och inspiration har författaren hittat i Hedvig Elisabeth Charlottas dagböcker som hon förde hela livet, från det att hon som mycket ung giftes bort med hertig Karl av Sverige - ett läbbigt monster som var inblandad i alla tidens kupper, både mot sin egen bror Gustaf III och hans son Gustaf IV Adolf liksom mordet på riksmarskalk Axel von Fersen. Det fersenska mordet sätter punkt för berättelsen.Det är juni 1810 och det brinner en eld på terrassen till det Fersenska palatset. Grevinnan Sophie Piper, född von Fersen, rör sig oroligt fram och tillbaka, göder elden med brev och avskrifter som under inga omständigheter får hamna i orätta händer. På Stockholms gator hörs pöbeln ryta och blodtörsten växer. På Haga förbereder sig drottning Charlotta på flykt. En båt väntar nere i Brunnsviken för att föra henne bort om folket bestämmer sig föratt anfalla slottet. Väninnorna Sofia och Charlotta är båda offer för en omsorgsfullt planerad hatkampanj som dirigeras från Glada tackan. En krog som ägs av Johanna, som engång kallades Pottungen och var Charlottas tjänsteflicka.
. Det är en berättelse om hat som förgör och visar att det inte går att kontroller de krafter som släpps lös av skvaller och förtal. Mordet på von Fersen är en mörk fläck i svensk rättshistoria, ingen dömdes för det och alla soldater och deras befäl som stod bredvid och såg på när von Fersen misshandlades till döds på gatan klarade sig utan straff.
Samma krafter som mörkade komplotten bakom kungamordet var aktiva. En historisk rysnlig löper längs min rygg.
Herregud, finns det ingen redaktör på förlaget som kan dra i bromsen och sätta stopp när en författare skämmer ut sig med ett gravt inkorrekt försök till gammalstavning? "Räfhonan" heter det, om man vill skriva det på gammalt vis. Stavningen med "fv" förekom endast före vokal. En räf, flera räfvar. Har man inte koll på sådant skall man nog passa sig för att ge ut historiska romaner.
SvaraRaderaJag reagerade också på stavningen och på FB har den diskuterats. Så här skriver författaren själv om stavningen:
SvaraRadera" Tidigt 1800-tal fanns det ännu inga bestämda stavningsregler i Sverige och stavningen var minst sagt kreativ. Räv kunde till exempel stavas räv, räf, räfv eller räfw lite efter skriftställarens egen smak och dagshumör. Titelstavningen är inspirerad av en på den tiden mycket (ö)känd dikt eller "fabel" som publicerades i Nya posten 14 juni 1810. Den hette Räfvarne och hade stor betydelse när det gällde att uppvigla folk mot Axel von Fersen och hans syster Sophie, som alltså var räfvarne. Själv är jag förtjust i den stavningen, du kanske kan vänja dig?"