Fransk feel-good-roman

Handlingen i Anna Gavaldas roman "Tillsammans är man mindre ensam" utspelar sig i Paris under loppet av ett år. Den berättar om konflikterna, ömheten, vänskapen, utbrotten, försoningarna och allt annat som händer mellan fyra personer som bor under samma tak.
   Fyra personer som inte har någonting gemensamt från början och som aldrig borde ha träffats, men som alla har rymliga hjärtan.
   Camille först, som gör sitt bästa för att försvinna. Hon äter knappt, hon arbetar natt som städerska och bor i ett minimalt oeldat vindsrum. Hennes kontakt med andra människor är begränsad.
    Philibert de la Durbellière är en stammande men beläst aristokrat som säljer vykort utanför ett museum. En kväll lyckas han övervinna sin plågsamma blyghet och rädda den medvetslösa Camille från hennes utkylda rum. Han installerar sjuklingen i sin stora eleganta våning en trappa ner.
   Snart möter Camille kocken Franck, Philiberts inneboende, som är mycket stilig men butter och ohyfsad. Sakta men säkert börjar de tre att krypa ut ur sina skal. Camille börjar teckna – i själva verket har hon en betydande konstnärlig begåvning. Philiberts svåra stamning minskar då han berättar för Camille om sin beundran för drottning Marie Antoinette. Franck däremot blir dagligen mer otrevlig, tills det visar sig att hans vrede bottnar i skuldkänslor över att ha placerat sin älskade mormor på ett ålderdomshem. Camille kastar fram det halsbrytande förslaget att mormor Paulette ska flytta in med de andra i våningen, vilket hon också gör.
   Så småningom inser Camille och Franck att de håller på att förälska sig i varandra. Blygt och trevande berättar de sina historier för varandra: Franck har blivit förskjuten av sin mor, medan Camille vuxit upp med en deprimerad mor och en far som inte ville leva. Mot alla odds lyckas dessa  kantstötta människor hela varandra.
    Det är feel-good med en allvarlig underton och är riktigt medryckande läsning.