
I en lägenhet i London sörjer två söner och deras far den plötsliga bortgången av en älskad mor och maka. När deras förtvivlan är som störst ringer det på dörren och utanför står den fjäderklädda sorgen. Kråkan fastslår att han kommer att stanna hos den förkrossade familjen tills han inte längre behövs.
Han blir deras terapeut, beskyddare och hjälpreda. Ibland obehaglig och konfronterande men också varm och tröstande. Med kråkans hjälp börjar familjen långsamt att läka. Den lyfter den blicken från den personliga sorgen, mot en sorgens arketyp, som är lika värmande som svarthumoristisk. Den är både värmande och tröstande även om jag inte trodde det innan jag började läsa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar