Poesins mellanrum

Jacques Werup, som fyllde 70 i fjol, var en av de främsta diktarna i sin generation, nu är även han död och borta. Men essän "Du har funnits här - poesi på liv och död" som kom ut 2014 finns kvar och talar till läsarna.
  Hans utgångspunkt är frågan ”varför blir man poet?” och har fått honom att skriva en självbiografisk essä om poesin, kompletterad med dikter som han haft med sig under det senaste halvseklet: ”Dikter och diktare jag tagit med mig till den öde ön.”
    Det är en passionerad bok om diktkonstens skönhet och komplikation, om poesin som kulturarv och livsnödvändighet. Jacques Werup skriver: ”Den urgamla diktkonsten tycks som gjord för nutida meddelanden från människa till människa.”
   Han påpekar att poesi är ett slags "mellanrum i tiden, om tiden före tiden och tiden efter tiden, kanske om dramat mellan intet och ingenting. Poesins fakta handlar om känslor, om sorg, längtan och kärlek och om insikten att vi alla är fria och ändå oändligt ensamma.
   Till min förtjusning har han med många dikter som råkar vara favoritdikter. Som estniska Doris Kareva som skriver "Jag övar mig i ålderdom, ensamhet, att vara utstött, fattig, vara i avsaknad, att inte finnas..." liksom Lars Gustafssons fina Det ska vara en dag som slutar:" Och så vill jag inte utan lättnad se denna värld försvinna" och Kristina Lugns fina Nu sover jag, en dikt som alltid får mina tårkanaler att svämma över.