
Upplägget för "Återföreningen" är klassiskt. Fem kvinnor åker till fjällen för en återförening. Det är tjugo år sedan de pluggade ihop och Lisen - som äger ett överdådigt hus i Åre - bjuder in. Trots den inledande champagnen maler oron inför en helg med personer som de egentligen inte känner längre. Helgen börjar glatt med en god middag och prat om gamla minnen.
Men allt eftersom börjar sprickorna visa sig. Livsbesvikelser, minnen och avund kommer i dagen, och medan snöovädret tilltar på fjället övergår den sjudande spänningen i öppen konflikt. De kan inte förlåta vare sig varandra eller sig själva för gamla försyndelser. Och när nya hemligheter når upp till ytan brister fördämningarna. Fem åker dit men bara fyra återvänder hem.
Det hade kunnat bli bra med stigande spänning. Men boken är för pratig och för kort för att verklig spänning ska infinna sig. Det är som en längre novell där mycket tid läggs på att beskriva de tjusiga miljöerna i Åre. En flickbok för vuxna flickor kanske men alldeles för löst komponerad.
jag har varit i Åre med dottern och 9 månaders baby som satt på ryggen när vi klättrade upp till Toppstugan för att äta våfflor...
SvaraRadera