Gun-Britts sicksackande

   Gun-Britt Sundströms höstbok "Skrivliv - från första boken till första barnet" är texter ur en ung kvinnas dagbok som har ställts samman till en bok om skrivande.
   Gun-Britt Sundström är för de flesta förknippad med romanen Maken (1976), en levande modern klassiker. Hon debuterade som 21-åring och gjorde sig snabbt ett namn som skribent, på samma gång seriös och humoristisk. Hon skrev litteraturkritik, debattinlägg och böcker och jobbade som kulturredaktör på DN under händelserika år på 60- & 70-talen. Detta var en tid då det fanns nya, bättre möjligheter för kvinnor att ta sig fram i arbetslivet, men Gun-Britt Sundström var ambivalent till anställningar och ansvarsposter och valde gärna iakttagarens roll.
    Hon romandebuterade 1966 med Student -64, en skildring av studentliv i Uppsala. 1973 kom "För Lydia" Hjalmar Söderbergs kärleksroman Den allvarsamma leken förflyttad till samtid och sedd ur kvinnans perspektiv.
   Hon skriver i inledningen att karriären rört sig i sicksack, inte i en målmedveten linje. "Vibgladet, kluvenheten, inkonsekvensen är ett ledmotiv här, det gäller studier, arbete, kärlek, politik. Jag har tagit på mig den oheroiska uppgiften att ge ambivalensen ett ansikte. Alltid trogen min tvehåg" skriver hon.
   Hennes dagböcker från denna aktiva period (1965–78) kan idag läsas som ett spännande tidsdokument om livet på tidningsredaktionerna, bland vänsterfolk och samhällets intellektuella elit.  
    Ett tema är växelspelet mellan liv och skriv: hur erfarenheterna påverkar vad som skrivs och det i sin tur påverkar livet och relationerna. Miljön är den dåtida kultureliten och tidsandan är speciell, men samtidigt finns det mycket som är allmängiltigt och igenkännligt också idag, inte minst osäkerheten i övergången från ungdom till vuxenliv.

Uggla med ADHD

"Jag har aldrig känt mig manad att sätta mina personliga livsöden på pränt. Jag är 64 år - snart pensionär- och jag har aldrig ens tänkt tanken på att skriva en bok. Förrän nu." Det skriver underhållaren och låtskrivaren Magnus Uggla i sin memoarbok "Enda sättet att genomlida en konsert är att själv stå på scenen".
  "En morgon kom titeln på mina ännu oskrivna memoarer farandes. Bara sådär. Den sammanfattade det mesta och det kändes på något sätt omöjligt att inte slå sig ned vid datorn och ge liv åt titeln" säger han i en intervju.
   Det skall sägas att egentligen ogillar han böcker starkt. Till skillnad från mina föräldrar som läste för jämnan när han var barn. Att han detta till trots lyckats plita ner 300 sidor, ska nog därför ses som en bedrift. Och det hade troligtvis aldrig hänt om han inte beslutat mig för att göra en ADHD-utredning för att komma tillrätta med sin ständiga rastlöshet. Att tvingas berätta för en psykolog om sin barndom sätter igång en del tankar. Samtalen med psykologen tvingar honom att berätta och gå tillbaka till uppväxtåren, familjerelationerna och den tidiga önskan om att bli berömd, slå igenom som musikartist.
   Det är en öppenhjärtig och rapp berättelse om en ung man vars rastlöshet både sätter krokben för honom och ständigt driver honom framåt trots nya motgångar. Redan som barn har han ett stort behov av bekräftelse vilket han skildrar med stor insikt och humor. Man får följa honom från tidig barndom med ständiga flyttar och uppbrott, via de vilda glamåren och fram till skivdebuten, som inte blev den framgång han hade hoppats på. Man får också veta en hel del mer om låtarnas tillkomst.

Heberleins första roman

    Ann Heberlein är känd som lärare i etik och debattör.

 Hon har också gett ut en rad böcker om etik samt den mycket omdebatterade "Jag vill inte leva, jag vill bara inte dö". Nu har hon gett ut sin första roman, "Allt kommer nog att bli bra".
   Annika är konstnären som har bott nästan 20 år utomlands och har inte en tanke på att flytta hem till sitt barndomshem i skånska Borrby. Men när hon återvänder till den lilla byn på Österlen i Skåne för att vårda sin döende mamma ställs allt på ända.
   Under de dagar som hinner gå från mammans bortgång till hennes begravning förändras allt. Allt ställs på sin spets när Annika inser att hennes engelske man bedragit henne under en längre tid och nu ska han ha barn med sin älskarinna. Annika lämnas plötsligt helt ensam. Inga föräldrar, inga syskon, ingen man och inga barn.Och inte heller några pengar eller jobb. Då vänder allt.
   "Allt kommer nog att bli bra" är en berättelse om livets möjligheter. Även i de allra mörkaste stunderna finns ofta ljus och tid att hitta sig själv och sina egna behov. Men det ska medges, ibland blir man rejält trött på den våpiga Annika som verkar helt omedveten om att man måste klara att ta hand om sig själv när man är vuxen. Det kan ju inte alltid finnas en man där som gör det.

Livet börjar vid 75

    Nä, nu är det dags för någonting som får en att le i höstmörkret, Som Judy Leighs debutroman "Damen som köpte en buss och bara drog" - A Grand Old Time heter den i original.
   Den handlar om Evelyn "Evie" Gallagher, som ångrar den hastiga flytten till äldreboendet i Dublin. Hon är visserligen sjuttiofem och nybliven änka, men långt ifrån död. Så en morgon, medan hela hemmet sover, kliver Evelyn ut genom porten för att aldrig återvända.
   Hon ger sig av på en roadtrip som kommer att ta henne via Liverpool till Bretagne, där hon köper en campingbuss och påbörjar sitt livs äventyr. Men det är inte alla som tycker att stora äventyr är passande för en dam i Evelyns ålder, allra minst hennes son Brendan och hans fru Maura.    
   Tillsammans ger de sig av för att leta efter Evelyn. Och när de till slut hittar henne få de en chock. För medan Brendan och Maura verkar ha gett upp hoppet om kärleken har Evelyn definitivt inte det.
    Hennes motto är "Livet börjar vid 75" och för hennes del har livet har bara börjat.
   Det är underfundigt och skruvat men jag gillar inte titeln som apar efter böckerna om "hundraåringen som..." Mer fantasi från förlagen, tack!

En blodig hämnd

    I sin nya roman "Namnens hus" använder  Colm Tóibín den tidlösa grekiska myten och låter oss krypa under huden på en sviken kvinna vars sorg och tanke på hämnd upptar hela hennes sinne. Han gillar att ta sig an gamla berättelser och omtolka dem så de når nya människor. Berättelsen blir på detta vis också en skildring av moderskap - skildrat framförallt ur sonen Orestes och dottern Elektras perspektiv - och ansluter sålunda till Tóibíns senare romaner Marias testamente och Nora Webster.
    Det är myten om Agamemnon - han som ledde krigståget mot Troja - och hans hustru Klytaimnestra som står i fokus. Samma dag som hans dotter ska gifta sig beordrar Agamemnon hennes död. Hon förs till offerplatsen och kort därefter blåser gynnsamma vindar upp
så att fadern snabbt kan föra sin armé mot slagfältet. Hans belöning för att ha blidkat gudarna är segrar i det trojanska kriget.
   Under Agamemnons långa frånvaro styr hustrun Klytaimnestra i Mykene. Hon vägrar att förlåta sin make för att ha offrat dottern Ifigenia och ger sig in i ett våldsamt spel om makt, kärlek och svek. Hon uppvaktar den fängslade Aigisthos och tillsammans med honom börjar hon smida planer på att mörda Agamemnon den dagen han återvänder från sitt segerrika fälttåg.
    Tóibín lyckas väl med sitt återskapande och det beror till stor del på kraften i hans språk: en nästan perfekt blandning av återhållsamhet och fin känsla för detaljer.

Gardell om sin mamma

I höst återkommer Jonas Gardell till det stora episka berättandet med romanen "Till minne av en villkorslös kärlek".
    Till formen en släktkrönika om den bortglömde författaren Jonas Gardell och hans familj. En familj som nog är bra på många sätt, men den tror inte på svaghet. Och kring sina hemligheter och icke önskvärda sanningar bygger man legender, många sådana.
   Men främst är romanen ett oemotståndligt kvinnoporträtt av Jonas Gardells mor, Ingegärd Rasmussen. Den excentriska frikyrkodottern, född på 1920-talet och kringskuren av sin tids alla begränsningar för kvinnor och som går till storms mot hela världen med stridsropet: jag måste vara fri!
   Ingegärd hittar Bertil, en framtidsman i 1900-tals Sverige, ett land i snabb förändring. Två drömmare som ska erövra världen. Precis som hos Lena Andersson blir detta en berättelse om hur folkhemmet byggdes.
   När yngste sonen Jonas föds är Ingegärd nära att dö. Men när hon ligger med spädbarnet på sitt bröst och ser in i den nyföddes ögon förstår hon att för den här hjälplösa krakens skull måste hon fortsätta leva. Där och då bildar modern och sonen ett förbund som de aldrig ska bryta.
   Det är en episkt böljande roman, 552 sidor, om solidaritet och svek, skriven med humor och livsglädje och en smärta så stor att den får alla ramar
att spricka.

Ruiz Zafón går i mål

   Del fyra av Carlos Ruiz Zafóns romanserie De bortglömda böckernas gravkammare har kommit ut på svenska, med titeln "Andarnas labyrint". Gillar man de mångordiga och vindlande berättarstilen har man en läsupplevelse på nästan 800 sidor framför sig.
   Handlingen utspelas i Spanien under Francoregimens mörka år. Ett hemligstämplat uppdrag från säkerhetstjänsten får den egensinniga Alicia Gris att återvända från Madrid till sin hemstad Barcelona. Hennes uppgift är att ta reda på vad som hänt med en av ministrarna i Francos regering, den tidigare fängelsechefen Mauricio Valls, som försvunnit under mystiska omständigheter.
   Har Valls dunkla förflutna i Montjuic-fängelset hunnit ikapp honom? I sin ägo hade ministern en mytomspunnen bok ur serien Andarnas labyrint, som får Alicia att minnas smärtsamma händelser i sin egen historia. Boken leder henne in i Barcelonas skuggvärld, och till den förtrollande bokhandeln Sempere & söner, djupt inne i stadens hjärta.
    Men svaren som Alicia finner i bokhandeln sätter inte bara hennes eget liv på spel, utan riskerar också att utsätta de människor hon älskar mest för fara. Med finalen här i "Andarnas labyrint" knyter Carlos Ruiz Zafón samman trådarna i den magiska
romanvärld han skapat i sin serie om De bortglömda böckernas gravkammare med böckerna Vindens skugga och uppföljarna Ängelns lek och Himlens fånge.
  Ruiz Zafón har lyckas med det många författare vill men få klarar av: skriva romaner där spänning och mänskligt djup och angelägen berättelse blir ett. Det är berättelser att hämta både styrka ur, från en tid vi slipper uppleva men alltid bör minnas.

Viktiga syskon

" Äldst, yngst eller mittemellan" av beteendevetaren Elisabeth Schönbeck är en intressant och tankeväckande bok om de relationer som har hamnat utanför vårt psykologiska fokus - syskonrelationerna.
    Förär vi talar om vad som påverkar oss i barndomen tas ofta bara föräldrarelationerna upp. Men våra syskonrelationer präglar oss hela livet. Inte sällan gifter sig en lillebror med en storasyster. Och är du mellanbarn i syskonskaran kommer du att agera medlare även på din arbetsplats. Det är egentligen inte så konstigt. Det vi har tränat oss på sedan vi var små blir vi i allmänhet bra på.
    Är du storasyster kommer du att ta på dig ansvar även på jobbet, och utnyttja dina storasysterkunskaper.
    Men vad händer när en storebror gifter sig med en storasyster, när det bara är mellanbarn i ledningsgruppen och när två endabarn bildar familj? Hur förändras syskonskarorna av nybildade familjer, och finns det en idealisk syskonplacering?
   Här tas även upp begrepp som pseudotvillingar , syskon som bara har ett och ett halvt år i åldersskillnad,  och funktionella endabarn , om det är sex år eller mer mellan syskon. Här tas även vikten av den individuella miljön upp,orsaken till att syskon med samma föräldrar kan bli uppfostrade på så vitt skilda sätt.

En lucia ska det vara

 Det var ett tag sedan jag läste något av Jonas Moström, läkare och deckarförfattare. Men hans senaste, "Skuggorna ruva" ,den fristående, femte delen i serien om psykiatriker Nathalie Svensson och kriminalkommissarie Johan Axberg, har jag tagit mig an. Helt tydligt är att det ska vara en lucia i höstens deckare, i Eva Franzéns "Den åttonde tärnan" spelar också luciafirandet en roll.
    Det inleds den kallaste vintern på decennier och kylan slår hårt mot det lilla jämtländska samhället Svartviken. Byns uppskattade luciafirande står för dörren, men själva lucian, sextonåriga Ebba Lindgren, dyker inte upp till sin egen kröning. Hon lämnade hemmet för att gå femhundra meter till kyrkan, men kom aldrig fram.
   Nya och gamla konflikter blossar upp när alla plötsligt misstänker alla. Efter fem dagar lägger polisen i Östersund ner sökandet efter Ebba. Dagen därpå hittas hennes lärare brutalt knivhuggen till döds i sitt kök. När dagarna går utan att den lokala polisen närmar sig en lösning kallas Nathalie Svensson, Johan Axberg och de andra medlemmarna i Rikskriminalens gärningsmannaprofilgrupp in.
Det blir en svår utredning där de snabbt inser att de måste nå in i byns innersta för att ha en chans att lösa fallen.  

Ett lagomliv?

I sin nya bok "Odla ditt lagomliv" gör Bella Linde upp med idén om att människan är ett varumärke. Hon funderar över vad som händer med oss när vi hela tiden håller oss tillgängliga och till salu, jämför oss med varandra på sociala medier och förväntas representera oss själva, och gärna vår arbetsplats, som varumärken dygnet runt.
    Dessutom presenterar hon en metod för hur du slutar putsa på bilden av ditt liv - och istället lever det medan det pågår. Ta Donald Trump som avskräckande exempel, han har satsat stenhårt på att göra sig till ett internationellt varumärke. Men vem tycker det är så lyckat?
   Linde ställer frågan hur det känns att alltid förväntas vara på topp, till gänglig och beredd att möta marknaden? Har du invaggats i tron om att allt - även människor och relationer - kan vara till salu? Börjar du fundera över vad som är det riktiga livet?
   Jag brukar inte egentligen läsa den här typen av böcker, det kommer ju drösvis av dem varje höst när alla ska bli nya människor. Men den här är rätt förnuftig. Linde har tidigare gett ut "Rätt ur jorden - handbok i självhushållning".

Om ting och känslor

   "De förlorade tingens väktare" av Ruth Hogan är en debutroman med ett oförglömligt galleri av karaktärer, allt från unga flickor med superkrafter, stiliga trädgårdsmästare, irriterande spöken och en hel rad av
oemotståndliga fyrfota vänner.
     En gång var Anthony Peardew en hyllad författare, men på ålderns höst vårdar han främst sin samling av förlorade ting: brottstycken av andra människors liv. Det är saker som han under många, långa år har tagit hand om, för att gottgöra för ett löfte han en gång bröt.
    När han inser att tiden håller på att springa ifrån honom lämnar han över sitt hus och alla dess omhändertagna, förlorade skatter till sin assistent Laura den enda person han litar på kan överta ansvaret att återförena dessa ting med deras rättmätiga ägare.
    Men de förlorade tingens vårdares sista önskan visar sig ha oförutsägbara återverkningar, som i sin tur leder till en rad slumpmässiga och lyckosamma möten. Författaren bor I Bedford och har, enligt baksidestexten, en hus fullt av prylar som förlorat sina ägare.
    Men det viktiga är inte prylarna utan vänskap, vänlighet och kärlek och livets ändlösa möjligheter för den som är nyfiken.

En fet kropps historia

”Det finns inget triumferande i berättelsen om min kropp. Min historia är ingen framgångssaga. Det är, helt enkelt, en sann historia” står det i början av boken ""Hunger. Historien om min kropp av Roxane Gay.
   Hon skriver med brutal ärlighet och stort mod om sin kropp och sin hunger, om det trauma som drabbade henne som ung flicka och som förändrade allt. Hur ska man kunna tycka om sin kropp när omvärlden bara visar förakt för den?
    Som titeln säger är det en självbiografi, men inte en som följer det gängse mönstret för berättelser om kvinnokroppar som spränger normer. Gay, med sina som mest 262 kg, har under hela sitt vuxna liv räknats till de hundratals miljoner i världen som lever med det som BMI-skalan klassar som fetma.
   Redan i memoarernas inledande kapitel slår Gay fast att det hon skrivit är något annat än en framgångssaga eller motivationsbok: ”Jag har inga djupa insikter i hur man hanterar en otyglad kropp och en otyglad aptit.”
    Målet för hennes berättelse är snarare att beskriva denna tygellöshet, dess traumatiska ursprung och mångskiftande konsekvenser. Resultatet är en fängslande bekännelse om strid och kapitulation, stolthet och självförakt. Det är på samma gång en svidande anklagelse riktad mot den tjockhetsfobiska omvärlden och en djupt förtrolig självrannsakan.

Klein benar upp Trumps USA

 I sin nya, hyperaktuella bok,  "Nej är inte nog" som finns i pocket tar sig Naomi Klein an fenomenet Donald Trump. Trumps valseger var en politisk chock. Men varför vann han? Vad kan vi göra för att saker och ting inte ska bli värre?

   Trump må vara extrem, men han är ingen utomjording utan snarare resultatet av flera av de farligaste trenderna i politiken under de senaste femtio åren. Trump är, som Klein ser det, ett slags blandning av människa och företag. Ett levande supervarumärke, där hans familj fungerar som egna små varumärken.
    Trumps seger är i realiteten en kupp av storföretagen men också konsekvensen av nyliberalismens misslyckande. Försöken att privatisera allt, inklusive den politiska demokratin, har nu lett till ett USA med en VD i toppen, en superhjälte som säger sig rädda folket från allt som hotar.
   Men det han i själva verket står för är en rasism och ett kvinnohat som tillåtits växa eftersom det liberala USA inte på allvar har konfronterat den ekonomiska och politiska eliten. Trump är en amerikansk arketyp, men varianter av honom finns nu i nästan alla länder i världen.
    Men boken lägger också fram en plan för hur vi kan förutse kommande chocker och förebygga dem, inte bara med motstånd utan även med tydliga alternativa program som kan konkurrera ut den trångsynta nationalismens primitiva lockelse.En intressant om än bitvis väl trosviss analys av läget.

Avslutar sin serie

 "Vild eld" är den totalt sett åttonde boken i Ann Cleeves Shetlandserie och del fyra i den nya kvartetten. Cleeves böcker ligger också till grund för teveserien Shetland, som sänts på SVT.
Den här boken är den sista om öpolisen Jimmy Perez, Cleeves bara skissar en möjlig framtid för honom.
   I "Vild eld" finns Helena och Daniel Fleming, som flyttat med sina barn till den avlägset belägna orten Deltaness på Shetlandsöarna för att få en nystart. Sonen Christopher har autism och föräldrarna hoppas att en mindre skola ska ge honom bättre stöd än han fått på sin förra skola i London. Men familjen märker snart att alla i det lilla samhället inte är lika glada över deras ankomst. Någon skickar Helena små teckningar av en streckgubbe i en snara.
   Det visar sig att den tidigare ägaren av familjen Flemings nya hus begick självmord genom att hänga sig i ladan på gården. När Emma Shearer, barnflicka hos traktens läkare, hittas hängd i samma lada rubriceras dödsfallet som mord, inte självmord.
    Inom kort sprids skvallret om hennes förhållande med Daniel som en löpeld, och fallet hamnar på Jimmy Perez bord. Kommer han att lyckas hitta Emma Shearers mördare innan familjen Fleming har krossats för alltid?
   Cleeves avslutar serien med flaggan i topp. Det är en tät och sammanhållen berättelse om bland annat den speciella sorts ondska som göds av skvaller i små byar. Hu!

Dödsdömt imperium

   Så har jag äntligen tröskat igenom Michail Zygars bok "Imperiet måste dö", drygt 600 sidor om de decennier som föregick 1917 i Ryssland. Zygar, som är född 1981 är filmare och författare och han vill ge ögonblicksbilder från skeendet - många bilder blir det.

    Persongalleriet som skildras i den här boken är tämligen enormt, vilket väl är den här bokens främsta behållning. Här figurerar så klart flera av de välkända karaktärerna: tsaren själv liksom hans familj, revolutionsledare som Lenin, Trotskij och Stalin, liksom andra namnkunniga individer som Rasputin. Men i den här boken finns det också så många fler människor med. Det är diverse furstar och andra som är mer eller mindre avlägset släkt med tsaren, diverse ministrar, ambassadörer och diplomater, läkare, intellektuella och  studenter.
 Zygar påstår sig ha försökt läsa ”alla källor som finns tillgängliga”. Oavsett om han faktiskt lyckats med det eller ej, så är ju problemet att de källor som finns tillgängliga i hög grad härrör från en viss del av befolkningen, nämligen över- och övre medelklass. Möjligen med undantag för någon enstaka av revolutionsledarna så finns här få eller inga meniga soldater, arbetare eller bönder representerade – något författaren aldrig verkar reflektera över.
    Men det är ju i hög grad många av dessa som faktiskt genomför revolutionen. Hur mycket vet och inser de om vad som håller på att hända med landet? Vad är det som driver dem? Vilka mål har de för sitt engagemang för en revolution i Ryssland?
   Att ledarskiktet av bolsjevikerna inte bryr sig om parlamentarisk demokrati är allom bekant. Men hade det inte varit för alla de soldater, arbetare och bönder som ändå i ord och handling stödjer revolutionen hade revolutionsledarna som Trotskij och Lenin sannolikt gått samma öde till mötes som ledarna för diverse revolutionära små rörelser tidigare hade gjort, det vill säga i hög grad misslyckats och därför glömts bort.

Två stora norrmän

Hur blev Edvard Munch en av världens mest berömda konstnärer?
Den frågan försöker Karl Ove Knausgård besvara i boken "Så mycket längtan på så liten yta". Idén till boken fick han när han var kurator för en utställning på Munchmuseet i Oslo 2017 och träffade på många målningar som inte är världskända.
   På ett högst personligt sätt närmar sig Karl Ove Knausgård både kända och okända bilder av Munch i ett försök att hitta vad det är i dem som står på spel och på vilket sätt de lever vidare i vår kultur. Han åker till platser där Munch levde, talar med konstkännare och konstnärer - men först och främst skriver han om sitt eget förhållande till Edvard Munch utifrån den naiva frågeställningen: vad är konst och vad ska vi egentligen ha den till?
    Knausgård bland annat valde ut flera målningar, grafiska tryck och skulpturer som aldrig tidigare visats för allmänheten. Om utställningen skriver Knausgård: Jag ville visa okända bilder utifrån föreställningen om att man då kunde se Munch som om det vore första gången, som det han var, en målare som aldrig slog sig till ro och som aldrig stelnade.
   Boken avslutas med att Knausgård köper ett grafiskt blad signerat Munch.Två stora norrmän som hittat varandra.

Ön Lewis än en gång

   Peter May är en flerfaldigt prisbelönt skotsk romanförfattare, bosatt i Frankrike. Hans Lewis-trilogi om Edinburgh-polisen Fin Macleod har hyllats av kritikerna både internationellt och i Sverige, och har vunnit en rad priser. I höstens roman "Harris Tweed", som i original heter "I'll Keep You Safe" tar han läsarna med till Lewis och tweedväveriernas värld.
   Niamh och Ruairidh Macfarlane har varit ett par i över tio år och äger tillsammans det exklusiva väveriföretaget Ranish Tweed. På en affärsresa till Paris, där de ska marknadsföra sina tyger, upptäcker Niamh först att Ruairidh har en affär, och blir sedan vittne till hur han och hans älskarinna dödas av en bilbomb.
    Förtvivlad återvänder Niamh till Yttre Hebriderna och till den avlägsna klipptopp som varit deras gemensamma hem. Hon ser tillbaka på sitt liv med Ruairidh och försöker desperat komma på vem som skulle kunna ha velat se honom död.  Den franska polisen, som till en början misstänkt terrorism, har nu skickat kriminalaren Sylvie Braque efter sin huvudmisstänkta: Niamh själv. De båda kvinnorna dras under utredningen allt närmare varandra och mot en dödlig, hänsynslös fiende.
   Miljöbeskrivningarna är som vanligt helt i en klass för sig men upplösningen på romanen är helt oväntad. Jag säger inte hur...

Två kvinnors vänskap

  Hon är bra på att teckna berörande kvinnoporträtt, Elisabet Nemert. Ofta förlägger hon handlingen till historisk tid men i nyutkomna romanen "Blå längtan" handlar det om en nära förfluten tid.
    Den handlar om två maskrosbarn som förs samman av ödet. De föds samma dag, den 12 februari 1950. Naomi i Nigeria, Pia i Sverige. Naomi ser annorlunda ut och förskjuts av sin familj. Hon räddas av Jorinda som kan allt om läkande växter och låter henne växa upp på savannen med elefanter och lejon som vänner. Pia föds på Södra BB i Stockholm, i välfärdens Sverige, men hennes föräldrar är alkoholister och uppväxten i ett missbrukarhem sätter djupa spår.
    Jorinda mördas och Naomi hamnar på barnhem. Dit kommer den svenska överläkaren Birgitta Kronwall som lägger märke till att den lilla flickan blir utstött av de andra barnen. Flickan har läppspalt och anses bära ”det onda märket”. Så Naomi får följa med till Sverige, ett Sverige där man ytterst sällan ser människor med en annan hudfärg. I den helvita skolan i förorten Årsta i Stockholm möts Naomi och Pia. Och från den stunden flätas deras liv samman.
   Det är en stark berättelse om människors lika värde och om en värld i förändring. Andra världskrigets fasor ligger bara några år bort och sextiotalet sveper in med ny ungdomskultur, nytt mode, ny musik, en ny frihet.
    Naomis och Pias oförutsägbara väg genom livet rymmer såväl sorg och glädje som dramatik och kärlek, och som en röd tråd löper deras starka vänskap.

En 200-årig historia

År 2018 har ätten Bernadotte suttit 200 år på Sveriges tron, längre än någon annan dynasti i svensk historia. Samtidigt har kung Carl XVI Gustaf och drottning Silvia varit kung och drottning längre än någon av sina föregångare.
   Därför passar det bra att Herman Lindqvists bok "Bernadotte - för Sverige hela tiden" kommer ut. En underhållande och välillustrerad bok om de kungar och drottningar som passerat under de två seklerna. Anekdoter och rykten svischar förbi i den rappt skrivna texten. Man får veta hur unionen med Norge kom till och hur den upplöstes under dramatiska former. Finland med Åland har Bernadotte-kungarna haft ett gott öga till men de har inte fått politikerna med sig när det gäller att agera.
  Ättens grundare, den Napoleons marskalk Jean Baptiste Bernadotte kom från enkla förhållanden och blev kung av Sverige och Norge. Och så märkligt är det att sedan Jean Baptiste Bernadotte kröntes till kung av Sverige är ätten idag den enda dynastin i världen, som genom samma gren av samma familj utan avbrott för krig och revolutioner fortsatt att vara kungar över ett fritt folk och självständigt rike i tvåhundra år.
   Herman Lindqvist berättar om ätten, om framgångar och fiaskon, om fest och vardag. Personligt, kunnigt och underhållande. Lindqvist betonar att det här är en bok för dem som inte vet någonting om Bernadotterna, den är inte riktad till fackhistoriker.

Helt annat Island

   Utan tvivel är Arnaldur Indriadson Islands deckarkung och en av de skickligaste i Norden. I nyutkomna "Farlig Flyktväg" fortsätter han att berätta om Island under kriget. Den första boken i serien är "Det tyska huset". De två självlärda poliserna Flovent och Thorson får ett nytt uppdrag när ska de utreda om det finns samband mellan  olika dödsfallen - trots att det på ytan ser ut som helt olika händelser.
    Det börjar våren 1943 och andra världskriget når sin kulmen. I nordligaste Finland vid Barents hav i Petsamoregionen väntar en ung isländsk kvinna på att hennes fästman ska dyka upp från Köpenhamn. Slaget om Nordkalotten har ännu inte inletts men läget norr om polcirkeln blir alltmer spänt mellan tyskar och ryssar.
   Det unga parets plan är att fartyget Esjan ska föra dem långt bort från kriget och hem till Island. Men fästmannen kommer inte så kvinnan tvingas resa iväg på egen hand. När hon stiger i land på Island inser hon att även Reykjavik har drabbats av kriget. Amerikanska soldater finns överallt.
   Därtill spolas ett lik upp på stranden vid Nautholsvik och en ung man har blivit misshandlad av amerikanska soldater på en bar. En annan kvinna, som gärna umgås med amerikanerna. har försvunnit spårlöst. De båda poliserna har mer än fullt upp.
   Man läser gärna Indriadson för att han så skickligt manar fram en tid som inte mer
finns och målar bilden av ett helt annat Island.

Alltid en läsfest

  Det är alltid en läsfest att ta itu med en ny roman av Maria Ernestam och hennes senaste,
"Innanför murarna" visar sig vara en gastkramande roman om svek och sorg, flykt och försoning.
   På den franska landsbygden i Normandie ligger ett gammalt mytomspunnet kloster vars bibliotek lockar forskare från hela världen. Tack vare ett stipendium har Sofi fått chansen att komma dit för att skriva och försöka finna ro. Bakom sig lämnar hon Sverige och en äktenskaplig kris som fått tragiska följder.
    Men hon hittar inte det lugn hon söker. Även klostret bär på en mörk historia och Sofi plågas snart av syner och drömmar om det som skedde där under andra världskriget. Soldaternas öden tvinnas samman med hennes eget tills hon inte längre vet om det hon upplever är verkligt. Ernestam är mycket läst både i Frankrike och Tyskland och hon kan sin europeiska historia.
   Vem kan hon lita på? Vem hemsöker henne med viskningar och knackningar? Håller hon på att bli galen eller är det någon som vill henne illa?
   Ernestam är bra på att analysera mänskliga reaktioner. Det här är en roman som drabbar mig på djupet och som berör. Personerna lever länge efter sista boksidan.

Oväntat av Ohlsson

   Bengt Ohlsson är känd för att skriva förtätade stadsskildringar, gärna förlagda till Stockholm. Med sin nya roman "De dubbelt så bra" byter han spår och har skrivit en roman om det tidiga 1900-talets arbetare.
   Det är tidigt 1900-tal. Två ynglingar växer upp på olika håll i Sverige. Arvid söker sig norrut med sin pappa för att arbeta i skogen. Ragnar drömmer om en karriär i det militära, och när finska inbördeskriget bryter ut rymmer han hemifrån och ansluter sig till den Svenska Brigaden för att besegra "de röda".
    Någonstans på vägen flätas deras öden ihop. Arvid tvingas lämna sitt arbete när fackföreningen utlyser blockad. Ragnar kommer hem från kriget och fryses ut på den ena arbetsplatsen efter den andra, eftersom han slagits på "fel" sida i Finland.
   Arvid och Ragnar blir strekjbrytare, i en tid när motsättningarna hårdnar, arbetslösheten stiger och nöden är stor. Berättelsen slutar i Ådalen, och skildrar ett stycke svensk historia från ett nytt och alldeles oväntat perspektiv.
   Det må sägas att jag inte trodde att det bor en epiker i Ohlsson, men det gör det. Ett överraskande och angeläget ämnesval.

Rävarna i skogen

   Sarah Sheppard har verkligen öga för det där, det som är roligt och som samtidigt förmedlar någonting om djurens verkliga liv. Den härliga skogen är hem för miljoner djur. I boken "Rakel & Reza Räv" möter man skogens stinkigaste djur. Man får läsa om deras stökiga gryt, busiga valpar, vackra vinterpälsar och kusinen Reznor som bor i London.
    Och få svar på vad som händer när Rakel gör sin fruktade rävhoppsattack!
    Sarah Sheppard vinner ständigt nya beundrare med sina roliga och fantasifulla böcker. Suveränt och säkert väver hon ihop fakta och fantasi i sinnrika och roliga bilder, texter och seriestrippar.
   Boken ingår i serien Djuren i skogen, och här kan man också träffa Harry och Härta Hare och Rut och Rocky Rådjur och Elton och Ekis Ekorre. Därtill finns den stora, spännande Djuren i skogen, Vinterboken. Alla med samma blandning av fakta och påtaglig humor.
    Låt alla barn i din närhet upptäcka den fantastiska skogen i Sarah Sheppards sällskap


.

Om ett liv med brott

  "Professor Wille Vingmutter, mästerdetektiv" är historien om hur Gustavs grabb blev professor Leif GW Persson. Om hur en dröm om ett liv som Mästerdetektiv blev till en karriär i att studera och lösa brott.
    Uppföljaren till "Gustavs grabb" från 2011, den uppmärksammade romanen som också var en självbiografi handlar om Perssons yrkesliv och strävan efter att bli mästerdetektiv i Kalle Blomkvist och Sherlock Holmes anda. Men boken är också en sorts bildningsroman där den vuxne GW försöker lösa det största mysteriet av dem alla: varför han blev som han blev. Om "Gustavs grabb" beskrev en klassresa tecknar "Wille Vingmutter" en bildningsresa, från småskoleåren via realskolan och universitetet, från statistiska centralbyrån och polishuset till det egna biblioteket. Det är en minst sagt uttömmande redogörelse på drygt 500 sidor.
    GW ger en intressant inblick i folkhemmets skolpolitik och klassmotsättningar. Han har goda insikter i mänskliga drivkrafter, och har förstås givande saker att säga om svensk kriminologi, som han menar är överdrivet influerad av den amerikanska med sitt stora fokus på socialpsykologi. Det är samhällets fel att en individ blir kriminell, trots att forskningen enligt GW inte riktigt stöder den hypotesen.
   Överhuvudtaget är Persson som bäst när han lyfter blicken och delar med sig av sina samhällsspaningar. Då blir det ofta både tankeväckande och roligt, för professorn kan skriva och vet minsann hur man underhåller sin publik. 

Vapen & krutgummor

Catharina Ingelman-Sundberg var en av de första som började skriva om och för pensionärer. Det finns en stor potentiell läsekrets och sedan har ju många snott idén att skriva om hundraåringar och andra gamlingar. Men nu är Ingelman-Sundberg tillbaka med "Krutgummor på krigsstigen", en både rolig och skarp historia om att våga sätta ner foten när det har gått för långt. Och att på alla tänkbara och icke tänkbara sätt verka för fred.
    Två systrar och ett gäng kvinnor, 70+, har fått nog av vapenskrammel och galenskaper från världens ledare. Med finess och påhittighet slår de till mot vapenindustrin på de mest dråpliga sätt. Från basen på den skånska kursgården drar de upp riktlinjerna för sitt motstånd och tränar sig flitigt i civil olydnad.
    Deras trevliga och driftiga grannar försörjer sig på äppelodling, must- och champagnetillverkning. Säger de. Och de låter sig gärna bjudas på mat och fika.
     Tills det en dag uppenbaras att skenet bedrar – i källaren lagerför de helt andra produkter, nämligen vapen och drönare. Och i själva verket gör grannarna lönande affärer med militärer och krigförande länder.
    Kvinnorna är smarta nog att inse att de behöver hjälp av yngre förmågor för att rå på dessa samvetslösa krigshetsare. De anlitar en femtonårig grabb som är bra på att hacka sig in i större datasystem. Och konsekvenserna blir minst sagt dramatiska....

Maffia både här och där

Tio år tog det för verkligheten att komma ifatt texten Maja Lundgren gav ut 2007 med romanen "Myggor och tigrar". Då, 2007, fnyste etablissemangets representanter avslöjanden om sexism och härskarfasoner i det stockholmska kulturlivet - med namns nämnande av de olika aktörerna. Det väckte ett ramaskri då. Det gör det inte längre, inte efter allt som avslöjades hösten 2017.
   Men Maja Lundgren fick bära hundhuvudet, hon kritiserades av både kvinnor och män för att vara osann, överdriven och galen. Man sköt på budbäraren från alla håll.
  När romanen nu återutges i pocket ser man att jämförelsen i Myggor och tigrar är en trovärdig och skarp skildring av camorran i Neapel och maffiafasoner i svenskt kulturliv. I boken beskrivs författaren Maja Lundgrens erfarenheter från Aftonbladets kulturredaktion och parallellt med detta skildras hennes möte med Neapels undre värld.
   Boken är en väl insatt samtidsskildring och en uppgörelse med manliga kotterier och översittarfasoner och man får hoppas att den nu blir läst och bedömd med andra ögon.

Superintressant nummer

  Senaste nummer av magasinet Skriva kom just och det är mycket intressant.
  Här finns en intervju med en av mina absoluta favoriter, Theodor Kallifatides, som berättar om livet efter skrivkrampen och om sin nya roman "Slaget om Troja" där han nytolkar eposet Iliaden och skriver ihop det med de egna barndomsminnena av kriget i Grekland. DEN ska bli intressant att läsa.
   Han berättar att han numer skriver på grekiska och sedan omtolkar texten till svenska. En roman om hur det var att vara invandrare i Stockholm på 70-talet puttrar också på. "det vi inte berättar kan man nästan säga har har aldrig hänt. Det är vårt vittnesmål", säger han.
   En annan bra text handlar om Astrid Lindgren som författare, hur hon byggde sina strukturer och personer och undvek att skriva långa serier. En annan artikel handlar om att skriva romaner som har ett budskap, utan att läsaren slår bakut. Det är inte fel med budskap men allt beror på hur man förpackar dem.
  Ellinor Skagegård skriver bra om litteraturkritikens olika roller i "Ris eller ros" och gästkrönikören Helena Torfinn ställer frågan vad det är för fel på en bra historia. Idag handlar ju så mycket i romaner om struktur och språk så frågan är berättigad
.