"Jag har aldrig känt mig manad att sätta mina personliga livsöden på
pränt. Jag är 64 år - snart pensionär- och jag har aldrig ens
tänkt tanken på att skriva en bok. Förrän nu." Det skriver underhållaren och låtskrivaren Magnus Uggla i sin memoarbok "Enda sättet att genomlida en konsert är att själv stå på scenen".
"En morgon kom titeln på mina ännu oskrivna memoarer farandes. Bara
sådär. Den sammanfattade det mesta och det kändes på något sätt omöjligt
att inte slå sig ned vid datorn och ge liv åt titeln"
säger han i en intervju.
Det skall sägas att egentligen ogillar han böcker starkt. Till skillnad
från mina föräldrar som läste för jämnan när han var barn.
Att han detta till trots lyckats plita ner 300 sidor, ska nog därför ses som en bedrift.
Och det hade troligtvis aldrig hänt om han inte beslutat mig för att
göra en ADHD-utredning för att komma tillrätta med sin ständiga
rastlöshet. Att tvingas berätta för en psykolog om sin barndom sätter
igång en del tankar. Samtalen med psykologen tvingar honom att berätta och gå
tillbaka till uppväxtåren, familjerelationerna och den tidiga önskan om
att bli berömd, slå igenom som musikartist.
Det är en öppenhjärtig och rapp berättelse om en ung man vars
rastlöshet både sätter krokben för honom och ständigt driver honom
framåt trots nya motgångar. Redan som barn har han ett stort behov av
bekräftelse vilket han skildrar med stor insikt och humor. Man får följa honom från tidig barndom med ständiga flyttar och uppbrott,
via de vilda glamåren och fram till skivdebuten, som inte blev den framgång han hade hoppats på. Man får också veta en hel del mer om låtarnas tillkomst.
Det är nästan alltid intressant att läsa om olika människors livsöden, särskilt om de är ärligt berättade.
SvaraRaderaDen där är jag sugen på att läsa.
SvaraRadera