Hon är bra på att teckna berörande kvinnoporträtt, Elisabet Nemert. Ofta förlägger hon handlingen till historisk tid men i nyutkomna romanen "Blå längtan" handlar det om en nära förfluten tid.
Den handlar om två maskrosbarn som förs samman av
ödet. De föds samma dag, den 12 februari 1950. Naomi i Nigeria, Pia i
Sverige. Naomi ser annorlunda ut och förskjuts av sin familj. Hon räddas
av Jorinda som kan allt om läkande växter och låter henne växa upp på
savannen med elefanter och lejon som vänner. Pia föds på Södra BB i
Stockholm, i välfärdens Sverige, men hennes föräldrar är alkoholister
och uppväxten i ett missbrukarhem sätter djupa spår.
Jorinda
mördas och Naomi hamnar på barnhem. Dit kommer den svenska överläkaren
Birgitta Kronwall som lägger märke till att den lilla flickan blir
utstött av de andra barnen. Flickan har läppspalt och anses bära ”det
onda märket”. Så Naomi får följa med till Sverige, ett Sverige där man
ytterst sällan ser människor med en annan hudfärg. I den helvita skolan i
förorten Årsta i Stockholm möts Naomi och Pia. Och från den stunden
flätas deras liv samman.
Det är en stark berättelse om människors lika värde och om en värld i
förändring. Andra världskrigets fasor ligger bara några år bort och
sextiotalet sveper in med ny ungdomskultur, nytt mode, ny musik, en ny
frihet.
Naomis och Pias oförutsägbara väg genom livet rymmer såväl sorg och
glädje som dramatik och kärlek, och som en röd tråd löper deras starka
vänskap.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar