På en estnisk kolchos

Sigrid Rausing var 31 när hon flyttade till en by i Estland, 1993, för att under ett år studera "avkolchosifieringen" och hur människor upplevde frigörelsen från Sovjetunionen, och hur de tänkte på Estlands historia. Hon läste socialantropologi på University College London, och detta var hennes fältarbete. 2004 kom hennes doktorsavhandling ut  med titeln "History, memory, and identity in post-Soviet Estonia: the end of a collective farm". 
  Hon beskriver hur hon kom till ett utkylt och smutsigt hus i byn Noarootsi (Nuckö), där hon också arbetade som lärare. Samhället var i förfall och människorna fick det allt värre och kunde inte veta hur länge den fattigdomen skulle bestå. Sigrid såg deras vanmakt och hopp men också deras strategier för överlevnad.
   Nu, tjugo år senare, skriver Sigrid Rausing om samma period i "Anteckningar från en kolchos" som memoar,  men väver in  hur det påverkade henne. Hur hon långsamt lärde känna människorna hon studerade, och hur det kändes att vara tillbaka i ett nordiskt- baltiskt landskap, så likt det hon saknade från Sverige. Hon bor sedan länge i London.
  Hon är en klok och ödmjuk iakttagare. Hennes berättelser om ester och ryssar, om villkoren i kollektivjordbruket, om sommaren och vintern, om gamla kvinnor och unga män mitt emellan två samhällssystem är historier som blir historia. Hon skriver så att scenerna som växer fram ur hennes anteckningar präglas av äkthet, en som bara kan uppstå när man har respekt för det man ser.