Seglade på Dödens kanal

  En litet antal nordiska seglare kommer varje år med båt till S:t Petersburg, men inte längre. Ändå är det grannland på andra sidan Östersjön. Stängt under långt Sovjetvälde och delvis förslutet och svårtill­gängligt även i våra dagar.
   Byråkratiska hinder och krav på dyra lotsar gör att väldigt få utländ­ska båtar finner det mödan värt att gå vidare. Men har man väl ordnat allt det där och kommit över tröskeln kan man på floder, sjöar och en kanal ta sig ända upp till Vita havet, en vik av Barents hav. Och därifrån runt Nordkap och hem igen. Norden runt alltså.En som gjort den seglatsen är Dougald Macfie, som tidigare skrivit en guide om seglingar på svenska västkusten.
   I boken "Mot Vita havet - med segelbåt på Dödens kanal" utforskar han Ryssland bakom S:t Petersburg,  längs "Stalin-kanalen", som byggdes av Gulagfångar på rekordtid  till priset av tusentals döda straffångar under och stod klar 1933 .Kanalen är en historia i sig. Den trafikeras reguljärt med mindre lastfartyg och erbjuder en fantastisk genväg mellan ryska östersjöhamnar, Murmansk och Barents hav.
 Med början i S:t Petersburg seglar Macfie längs Neva, över Ladoga, via floden Svir till Onega och vidare norrut där den egentliga kanalen med 19 slussar via olika sjöar når vattenleden Vita havet vid staden Belomorsk. Den egentliga kanaldelen är 227 km, men hela sträckan i inlandsvatten rör sig om 800 km. På vägen passerar seglaren fyra världsarv, som Nöteborgs fästning och Solovkijklostret vid Vita havet, tidigare Gulagläger.
  Underhållande och lärorik läsning som berättar om dolda resmål.