Nominerad till Augustpriset har Lena Andersson blivit för romanen "Egenmäktigt förfarande". En roman om ett omodernt men helt fascinerande ämne: olycklig kärlek.Den handlar om Ester Nilsson, som är poet och essäist och en förnuftig människa. En dag får hon en förfrågan om att hålla ett föredrag om konstnären Hugo Rask. Och hela hennes förnuftiga tillvaro bryter samman. Ett slags kärlekshistoria inleds mellan Ester Nilsson och Hugo Rask, banal i sin enkla grymhet, storslagen i sin hängivenhet.
Det är en berättelse om hur mycket vi är villiga att bedra oss själva i vår önskan att bli älskade, men också om hur svårt det är att inte utnyttja människor - och hur brutalt resultatet ändå kan blir. Andersson visar hur det känns att utsättas för den stormande passionen utan att fullt ut kunna gå upp i den. Det är en detaljstudie i makt och besatthet.Andersson har redan jämförts med Hjalmar Söderberg och hans illusionslösa syn på kärlek. Men det är en orättvis jämförelse, åt båda hållen. Andersson har en klar och egen röst. Språkligt sett snuddar de vid varandra, båda är lysande stilister.
Det är grymt men också bitvis mycket roligt. Hur det än går med Augustpriset så är den här romanen helt klart Lena Anderssons verkliga genombrott också som romanförfattare.
Utrusta er med penna när ni läser, man får sånt behov av att stryka under fina formuleringar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar