Erik XIV, Gustav Vasas äldste son, är nog vår mest missförstådde och
baktalade kung. I dag minns vi honom kanske bara som kungen som blev
galen, gifte sig med kvinnan av folket, blev avsatt av
sina bröder samt avled av förgiftad ärtsoppa. I verkligheten
var Erik XIV så mycket mer.
Det skriver Herman Lindqvist i nyutkomna "Erik XIV - prakt, drömmar, mörker" där han vill nyansera bilden av kungen.
Han var en lysande renässansfurste, bildad,
begåvad, språkkunnig. Han var en skicklig musiker, kompositör och
konstnär. Han är den
förste som kallar sig "Majestät" och det är han som låter göra riksregalierna och utnämner de första grevarna och friherrarna. Han
hade storartade, realistiska planer för Sverige. Han ville skapa den
första rent svenska armén, utan legoknektar. Han ville gräva Göta kanal,
bygga vägar, utveckla näringarna och genom allianser i Europa ville han skapa ett starkt rike. Han lade ut massor av pengar för friarresor både till Elisabeth av England, Maria Stuart av
Skottland och två andra prinsessor. Han älskade kvinnorna,
hade många frillor och utomäktenskapliga barn innan han gifte sig med
fångvaktardottern Karin.
Men, han hade perioder med mentala
störningar och under en sådan period låter han döda
sina högadliga motståndare, Sturemorden. Hans bröder reser sig emot honom, hans bror, Johan III, tar över och
styr historieskrivningen. Han ser till att Eriks son, den laglige
kronprinsen, försvinner i fattigdom i utlandet och att eftervärlden får
bilden av Erik som en grym, totalförvirrad, ond man.
Sägas bör att varken Gustav Vasa eller hans söner är särdeles trevliga figurer. Despotiska, misstänksamma och slösaktiga förstörde de livet för många och Erik var inte bättre än någon av dem, möjligen mer mångsidig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar