Inga trevliga kungar alls

Erik XIV, Gustav Vasas äldste son, är nog vår mest missförstådde och baktalade kung. I dag minns vi honom kanske bara som kungen som blev galen, gifte sig med kvinnan av folket, blev avsatt av sina bröder samt avled av förgiftad ärtsoppa. I verkligheten var Erik XIV så mycket mer.
Det skriver  Herman Lindqvist i nyutkomna "Erik XIV - prakt, drömmar, mörker" där han vill nyansera bilden av kungen.
   Han var en lysande renässansfurste, bildad, begåvad, språkkunnig. Han var en skicklig musiker, kompositör och konstnär.  Han är den förste som kallar sig "Majestät" och det är han som låter göra riksregalierna och utnämner de första grevarna och friherrarna. Han hade storartade, realistiska planer för Sverige. Han ville skapa den första rent svenska armén, utan legoknektar. Han ville gräva Göta kanal, bygga vägar, utveckla näringarna och genom allianser i Europa ville han skapa ett starkt rike. Han lade ut massor av pengar för friarresor både till Elisabeth av England, Maria Stuart av Skottland och två andra prinsessor. Han älskade kvinnorna, hade många frillor och utomäktenskapliga barn innan han gifte sig med fångvaktardottern Karin.
   Men, han hade perioder med mentala störningar och under en sådan period låter han döda sina högadliga motståndare, Sturemorden. Hans bröder reser sig emot honom, hans bror, Johan III, tar över och styr historieskrivningen. Han ser till att Eriks son, den laglige kronprinsen, försvinner i fattigdom i utlandet och att eftervärlden får bilden av Erik som en grym, totalförvirrad, ond man.
  Sägas bör att varken Gustav Vasa eller hans söner är särdeles trevliga figurer. Despotiska, misstänksamma och slösaktiga förstörde de livet för många och Erik var inte bättre än någon av dem, möjligen mer mångsidig.